Kommunerna måsta ta sitt ansvar

 

Kommunerna är huvudmän för skolan och dess ras faller därför tungt tillbaka på de lokala skolpolitikerna. Kommunerna har genom de senaste årens reformer fått en rad nya verktyg att förfoga över för att lyfta skola, lärarna och eleverna. Lärarnas riksförbunds undersökning visar dock att få kommuner överhuvudtaget väljer att nyttja verktygen. En tredjedel av kommunerna har t ex. valt att inte införa karriärstjänstereformen och den genomsnittliga nyttjandegraden av Lärarlyftet är knappt 70 procent.

Det finns således en rad möjligheter för kommunerna att tillgripa redan idag för att öka lärarkårens status men även för att lyfta eleverna. Landskrona kommun har gjort en radikal resa i Lärarförbundets skolranking och stigit 119 placeringar sedan 2009. Kommunstyrelsens ordförande, Torkild Strandberg, pekar på ett antal viktiga reformer för att förklara lyftet. Genom ett tydligt kunskapsfokus, ordning och reda, vet idag 89 procent av eleverna vad som förväntas av dem. Elevernas resultatutveckling följs på ett systematiskt sätt upp vilket gjort det möjligt för lärarna att anpassa undervisningen beroende på var eleven står. Elever med särskilda svårigheter prioriteras och möter samma höga förväntningar som övriga elever. Särskilt yrkesskickliga lärare premieras och får del av regeringens karriärstjänster samt program för förstelärare. Rektorernas ansvar har fokuserats på elevernas kunskapsutveckling och resultat och mindre på administration och ekonomi.

Kommunerna skyller gärna ifrån sig på stat och regering. Landskrona kommun visar dock att kommunerna redan idag kan axla det ansvar som huvudmannaskapet för med sig.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sa-har-vi-i-landskrona-lyft-elevernas-betyg_8823166.svd

http://rasmusliberal.com/2013/12/14/skolresultat-gar-att-paverka-fp-exemplet-landskrona/

http://liberalaanna.blogspot.se/2013/12/var-fjarde-elev-i-hallstahammar-slas-ut.html

http://sorliden.blogspot.se/2013/12/att-gora-skillnad.html

Hög tid att avkommunalisera skolan

Sedan huvudmannaskapet för skolan övergick till kommunerna har resultat och likvärdighet försämrats drastiskt. Svensk skola erbjuder inte lika villkor åt sina elever. Istället är förutsättningarna helt olika beroende av skolans hemkommun och de prioriteringar ansvariga kommunpolitiker gör. Då det ekonomiska ansvaret vilar på kommunen kan misshushållning och lokalpolitiska felprioriteringar innebära nedskärningar och försämrad kvalité även i fall där kommunens ekonomi egentligen erbjuder mer.

Skolan är samhällets kanske viktigaste institution. I skolan läggs grunderna för var svensks och hela Sveriges framtid. En så viktig funktion får aldrig utelämnas åt slumpen eller åt hobbypolitiker. Var elev måste erbjudas likvärdiga och bästa möjligheter redan från första klass, så är inte fallet idag. Om detta råder också en relativ samstämmighet hos de politiska partierna. Även Lärarnas Riksförbund är av denna åsikt medan det andra lärarfacket, Lärarförbundet, anser att ”stat och kommuner ska ta större ansvar”.

Av detta följer naturligt att experimentet med en kommunaliserad skola bör avslutas snarast möjligt, innan fler oskyldiga drabbas. Ett återförstatligande skulle säkra likvärdigheten och garantera att den statliga skolpengen verkligen hamnade där dit den var ämnad. För elevs och samhälles bästa får vi bara hoppas att politisk prestige och historiska skygglappar inte sätter stopp för denna för så många avgörande reform.

Skolan är kommunens ansvar

På lördagens SVD Brännpunkt (11/9) förtydligar Mette Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, att ansvaret för skolan inte ligger hos staten utan ute hos kommunerna. Detta faktum kan inte understrykas nog eftersom alliansregeringen massakrerats av nedriga påhopp om allehanda ”neddragningar” i landets skolor.

Mette Fjelkner inleder med att fastslå att landets kommuner väntas gå med vinst i år och att det sammantagna överskottet väntas uppgå till mellan 20-25 miljarder. Fjelkner föreslår att skolans huvdmän, kommunerna, borde investera dessa medel i skolverksamheten. Som konkreta insatser föreslås höjda lärarlöner, lärarfortbildning och investeringar i arbetsmiljön. I artikeln påpekas också att tidigare ”skolmiljarder” till kommunerna från statskassan kommit att användas, inte till skolan, utan till rondeller och liknande kommunpolitiska ”satsningar”. Fjelkner påtalar också hur orättvis den svenska kommunaliserade skolan har blivit och att dess kvalité har blivit helt beroende av i vilken landsdel man bor och till vilken kommun man råkar tillhöra.

Mette Fjelkners artikel kastar ljus över ett viktigt faktum, det att ansvaret (tyvärr) ligger hos kommunerna. Staten kan inget annat göra än att hoppas på att ”skolpengen” används till det den var avsedd för. Artikeln understryker också att kommunerna har resurser och att regeringen inte ”tagit resurser från skolan för att sänka skatter”. Artikelförfattaren synes även föreslå ett förstatligande av skolan. Under sådana omständigheter skulle staten rent faktiskt kunna satsa på skolan.

Utifrån den situation som råder idag kan vi konstatera följande. Kommunerna har resurser att investera i skolan och regeringen har inte dragit ned på dessa. Nu måste bara kommunpolitikerna ta sitt ansvar.