Vinstintresse skapar välfärd

I Sverige och säkert i ett fåtal andra socialiststater är vinst ett skällsord som plockas fram när meningsmotståndaren ska tufsas till. Den som då inte hukar sig eller sänker garden kan räkna med en riktig hurring. Den svenska debatten om vinster i välfärden har hamnat djupt i diket. För det första för att vinst i grunden är bra och ett sundhetstecken och för det andra för att inga välfärdsaktörer alls skär guld med täljkniv.

En offentlig verksamhet riskerar aldrig konkurs, inte heller riskeras något eget kapital. Går verksamhet dåligt finns alltid skattebetalare att vända sig till. Om inte skattekanalen är öppen kan det alltid räknas med villiga långivare i form av andra stater eller internationella banker med staten som borgenär. En offentlig verksamhet ska aldrig mer än balansera och resultatmåttot är på sin höjd att lagom är bäst. I en sådan miljö med sådana måttstockar och incitament mår ingen organisation bra. Nytänk, innovation och framtidsinvesteringar uteblir och verksamheten blir såväl onödigt dyr som den blir ineffektiv.

Sveriges välfärd som vi profiterar av idag är byggd på skatter och avgifter som har sin källa i anställningar och vinster genererade av innovativa företag som haft möjlighet att satsa inför framtiden. Att begreppet vinst kommit att bli ett tillhygge i den politiska debatten är ett underbetyg åt samtliga svenska politiker. Vinst är något helt nödvändigt i en dynamisk ekonomi och allt talar för att det är lika nödvändigt för en dynamisk välfärdssektor.