Gå inte i högskattefällan

Högskatteborgen

Mellan 1950 och 1990 skapades alla nya jobb netto i svensk ekonomi i den offentliga sektorn. Alltmedan befolkningen ökade med 1,5 miljoner var antalet sysselsatta inom den privata sektorn alltjämt oförändrat. Enligt nationalekonom Magnus Henrekson ledde denna utveckling till förlorad konkurrenskraft vilken sedermera bäddade för den förödande kris som Sverige hamnade i under tidigt 90-tal.

Den tilltagande och allt extremare beskattningen av både lön och företagande begränsade det privata konsumtionsutrymmet och gjorde företagande såväl olönsamt som omöjligt. Sen 90-talets värsta dagar har skattereformer genomförts liksom flera skatter har sänkts eller tagits bort, både av socialdemokrater och alliansregeringar. Med ökade incitament att både starta företag och anställa har obalansen mellan det offentliga och privata jämnats ut och ytterligare 1,2 miljoner privata jobb skapats sedan 1993. Sverige har idag EU:s högsta sysselsättningsgrad, trots en relativt mindre offentlig sektor men med betydligt starkare konkurrenskraft.

Incitament är avgörande för våra beteenden liksom viljan att ta risk är för att starta företag. En fortsatt konkurrenskraftig ekonomi förutsätter därför fortsatt reform- och näringslivsvänlig politik, på tvärs med den som allt högljuddare förfäktas av LO och flera tunga sosseanstuckna politruker.

Ärlighet vinner i längden

Grillo, ingen vinnare på sikt

Just nu skördar populisterna de sötaste frukterna. De som hänger längst ned och bara väntar på att plockas. Det är de enkla och billiga poängens politik som lovar mycket utan att för den skull kräva några prioriteringar. Sådan politik fungerar naturligtvis inte i längden vilket de flesta intuitivt oftast förstår.

Politik är att välja, som Göran Persson skarpsynt fastslog i samband med 90-talets hårdföra saneringspolitik. Det var en tid då frukterna var sura och omogna och få till antal. Klassisk socialdemokratisk stimulanspolitik var inte längre möjlig utan varje liten sur kart krävde största omsorg. Persson kastade många principer över bord och gjorde vad som krävdes för att få rätsida på ekonomin. För detta fick han fortsatt förtroende av väljarna både i 1998 och 2002 års val. På liknande sätt studsade förtroendet för alliansregeringen tillbaka när den framgångsrikt hanterade finanskrisens härjningar. 90-talet och 2000-talets finanskris krävde uppoffringar och svåra prioriteringar, av ansvarsfulla politiker. I andra länder där mer lättjefulla figurer fick förtroendet har statsskulder skenat och tuffa, men för framtiden avgörande, reformer uteblivet. Politikerföraktet och missnöjesröstarna har däremot vuxit sig starkare. Det går bra för Sverige nu, ändå tycks föraktet för de styrande tillta. Kanske för att väljarna inte litar på att politiken tar sitt långsiktiga ansvar. Som i migrationsfrågan där ryckighet och hastigt skiftande budskap svärtat ned trovärdigheten. 

Det finns gott om historiska exempel på att ärlighet vinner val. Men även om så inte alltid är fallet så är det de förtroendevaldas förbannade uppgift att vara ärliga, prioritera och fatta de svåra besluten. Som vi, verklighetens folk, inte alltid själva är kapabla till.