Integritet och mod efterlyses

Harry Flam klipper till,

finansministern duckar.

Det var en mindre käftsmäll som Finanspolitiska rådet delade ut till finansministern häromdagen. Dels fick hon smisk för sina alltför optimistiska prognoser och sitt lättsinniga spenderande, och dels fick hon del goda råd.

Expertrådet pekar ut de största utmaningarna som svensk ekonomi står inför, och som regeringen måste anta för att fortsatt kunna lova välfärd åt oss alla. En av dessa utmaningar är den obalanserade bostadsmarknaden. Hyresmarknaden är satt ur spel, bolåneskulderna skenar och rörligheten är för låg. Expertrådet ordinerar marknadshyror, någon form av återinförd fastighetsskatt och avtrappade ränteavdrag. Reformer som förmodas få fart på såväl rörlighet som byggande och därför öka tillgängligheten. Magdalena Andersson duckar dock för rådets alla tips och går istället till motangrepp, mot oppositionen. Det går nämligen inte att göra något åt ränteavdragen eller fastighetsskatten, ”…eftersom det skulle påverka människor som redan köpt sina hus och gjort den största investeringen i sitt liv”. Och det var minsann alliansen som avskaffade fastighetsskatten, utan att röra ränteavdragen. Så det så.

Anderssons argumentation är jättedum. Människor investerar varje dag i nya hus och lär så fortsätta. Och nu är det hon som bestämmer och då kan hon inte skylla ifrån sig. Det är tuffa beslut att ta, och för det krävs integritet och mod snarare än tramsig ”det var dom som började”-argumentation.

Medan lånebomben tickar på

Det blev nej igen från kammarrätten

Att priserna på svenska bostäder skenar är definitivt gårdagens nyhet. Att en lånebubbla nu pumpas upp är knappast heller något löpsedelstoff. Trots detta lyser de resoluta reformerna med sin frånvaro.

Ekonomiprofessor Harry Flam, tillika ledamot i Finanspolitiska rådet, menar att den explosiva prisutvecklingen på bostäder grundar sig på fundamenta. En fundamental bostadsbrist, kraftiga inkomstökningar och en svindlande låg ränta samverkar alla för att pressa priserna uppåt. Även om Flam må ha rätt så kommer detta fundament att knaka betänkligt i fogarna den dag då räntan höjs till mer normala nivåer. Och den dagen kommer och då lär åtskilliga bolånekunder antingen tvingas lämna sitt bo eller kraftigt inskränka på sin konsumtion. Båda scenarierna skulle vara olyckliga för svensk ekonomi. Det finns ett antal bättre och sämre metoder att stävja denna allt explosivare utveckling. En av de sämre har redan föreslagits. Amorteringskravet skulle vara lätt att kringgå för utlåningssugna banker och därtill drabba unga och andra bostadssökande hårt, då trösklarna in i stugvärmen höjs ytterligare. Kvar i verktygslådan finns en återinförd fastighetsskatt och ett avtrappat ränteavdrag, båda fullt rimliga men politiskt våghalsiga.

Nu krävs modiga, vidsynta och samarbetsförmögna politiker, som agerar innan lånebomben exploderar. Sådana politiker har förmåga att lyfta blicken bortom tillfälliga opinionssiffror för att därefter göra det som är bäst för landet. Och de ser då samtidigt till att det också går att bygga nytt i detta överbyråkratiserade land.

Bättre än det låter

Kosta på dig ett leende, läget är bättre än det låter

Tillståndet för Moder Svea är inget vidare. Något, oklart vad, håller på att gå sönder, välfärden förfaller, ungdomarna går syssloslösa, rasismen frodas och ladorna är tomma. Medias och politikens verklighetsbilder målas i mörka toner.

Denna dystra bild har dessvärre slagit rot bland stora grupper. Därför presenteras också allt extremare lösningar på de beskrivna problemen. Extrema problem kräver extrema lösningar. Idag bedrivs flertalet krig, mot rasism, patriarkatet, terrorism, miljöförstöring, bolånebubblan, jihadism, ryssen med mera. Denna radikalisering polariserar och försämrar förutsättningarna för sunda kompromisser och pragmatisk politik. En konkret följd av det oresonliga klimatet är den nu uppkomna situationen i parlamentet, en annan är en ökad misstro i allmänhet och mot politiker i synnerhet. Trots att stora delar av omvärlden sneglar ganska avundsjukt åt svenskt håll och på det som erbjuds så uppfattar vi alltså själva, oftast utan att själva uppleva det, att Sverige är i upplösning.

Den dystopiska verklighet som till synes råder rimmar illa med den verklighet som det absoluta flertalet lever i. Nu, efter uppslitande valtider, skulle en mer sansad samhällsdebatt göra väl, Och det kan vi bjuda på, för det är betydligt bättre än det låter.