Vårt gemensamma ansvar

Klimatansvarig

Stormaktspolitik och ombudskrig har åter fått miljontals människor på flykt mot trygga Europa. Herrarna Putin och Erdogan har sina respektive förevändningar att driva på utvecklingen, liksom Jimmie Åkesson har sina för att på plats informera om att Sverige är fullt.

Scenerna från den turk-grekiska gränsen där de flyende fastnat är hjärtskärande. Barnfamiljer, unga som äldre möter en brutal gränspolis beväpnad till tänderna. Stödet från övriga Europa är kompakt och mantrat om att 2015-års flyktingkaos inte ska upprepas är väl inmutat. Men hur befogat det än är att behålla kontrollen över EU:s gränser och hur hopplöst svårt EU-länderna än må ha att sinsemellan lösa flyktingfrågan så måste situationen hanteras med värdighet. För i spåren av den brutalitet som möter dessa människor på flykt brutaliseras också språkbruket mot dem och människovärden degraderas.

Vi har alla ett gemensamt ansvar för det samhällsklimat vi delar. Det tycks dock allt svårare för allt fler att hålla flera bollar i luften samtidigt och då målas verkligheten lätt i antingen svart eller vitt. Ingen flyr dock för skojs skull. Ingen människa i världen vill nog byta plats med dem som nu trängs vid den grekiska gränsen. Måhända ska de inte släppas in i Europa men de ska definitivt inte dessutom behöva utsättas för en omvärlds allt mer oförblommerade rasism.

Värna dina friheter

Allt kommer bli,

förutsatt att ni röstar på mig

Staten har ett antal kärnuppgifter. Som att säkra landets gränser, upprätthålla lag och ordning, garantera infrastrukturen, skolan, vården och omsorgen. En ytterligare, outtalad, uppgift är att säkra var och ens rätt att vara sig själv, leva sitt liv och få uttrycka sig fritt.

Ibland upplevs striden mellan höger och vänster som hård och bitter. Den rör frågor om hur välfärden ska betalas, omfattningen av den och inkomstskillnader. Vi är priviligierade som inte har värre ting att bråka om och oroa oss för. I en auktoritär stat existerar ingen debatt alls eftersom dess ledare enväldigt avgjort vad som ska tyckas, tänkas och yppas. Alltfler länder har eller är på väg att slå in på denna bana och alltfler partier poppar upp som inte intresserar sig för några friheter. De utger sig för att vara ”folkets” röst och sitter på receptet för att ena sin söndrande befolkning. I Turkiet heter denna enande kraft Recep Erdogan, i Frankrike Marine Le Pen och i Sverige Jimmie Åkesson.

Dessa ”folkets” företrädare representerar dock bara dem som är som de själva och inte säger emot.  Och ”folket”, det definierar de själva. Med dessa vid makten förlorar vi alla snart vår röst, så länge den inte är på dem. Men än så länge är det vi själva som via röstsedeln bestämmer vilka friheter vi vill värna. En röst på dessa folkets företrädare, kan i en förlängning vara en röst för ingen röst alls.