Om detta må vi prata

På frammarsch. Trots allt.

Liberalismen har onekligen en tuff tid bakom sig. I land efter land har nationalistiska vindar svept in nya politiska partier i församlingar och på ledande ämbeten. Partier som inte tror på samarbete och utbyten mellan länder. Partier med genomgående auktoritära drag och med begränsat intresse för politiska och demokratiska processer.

För dessa är liberalismen, alltså individens rättigheter snarare än statens, ett skällsord liksom liberalt färgade institutioner och samarbeten är oönskade. Mot denna bakgrund känns det därför särskilt hoppingivande att européernas stöd för EU ökat under det senaste året, från 53 procent i mars förra året till 57 procent idag. Detta har alltså skett samtidigt som britterna röstat sig ur EU, Erdogan- och Putinvännen Trump röstats fram som USA:s president och Marine Le Pen seglat fram som en av Frankrikes två obestridliga presidentkandidater.

En inte oäven tolkning av denna tilltagande EU-vurm är att folk i allmänhet trots allt föredrar en liberal och öppen världsordning, före den auktoritära och stängda. Och om denna lovande utveckling må vi prata mer.

Värna dina friheter

Allt kommer bli,

förutsatt att ni röstar på mig

Staten har ett antal kärnuppgifter. Som att säkra landets gränser, upprätthålla lag och ordning, garantera infrastrukturen, skolan, vården och omsorgen. En ytterligare, outtalad, uppgift är att säkra var och ens rätt att vara sig själv, leva sitt liv och få uttrycka sig fritt.

Ibland upplevs striden mellan höger och vänster som hård och bitter. Den rör frågor om hur välfärden ska betalas, omfattningen av den och inkomstskillnader. Vi är priviligierade som inte har värre ting att bråka om och oroa oss för. I en auktoritär stat existerar ingen debatt alls eftersom dess ledare enväldigt avgjort vad som ska tyckas, tänkas och yppas. Alltfler länder har eller är på väg att slå in på denna bana och alltfler partier poppar upp som inte intresserar sig för några friheter. De utger sig för att vara ”folkets” röst och sitter på receptet för att ena sin söndrande befolkning. I Turkiet heter denna enande kraft Recep Erdogan, i Frankrike Marine Le Pen och i Sverige Jimmie Åkesson.

Dessa ”folkets” företrädare representerar dock bara dem som är som de själva och inte säger emot.  Och ”folket”, det definierar de själva. Med dessa vid makten förlorar vi alla snart vår röst, så länge den inte är på dem. Men än så länge är det vi själva som via röstsedeln bestämmer vilka friheter vi vill värna. En röst på dessa folkets företrädare, kan i en förlängning vara en röst för ingen röst alls.

Det är Trump som är fake news

Trump var arg som vanligt

Det var en sedvanligt aggressiv Donald Trump som mötte pressuppbådet under förra veckans presskonferens. De tyngsta aktörerna var där, men alla tilläts inte var med och ställa frågor. En till synes stött och kränkt Trump menar nämligen att media sprider ”fake news” om honom för att misskreditera, och vägrar därför att ha med dem att göra.

Det har blivit något av trend, att misstro och anklaga ett påstått vänsterliberalt etablissemang för att via media föra ut sin propaganda och världsbild genom rena påhitt. Vänsterliberalerna påstås härigenom vilja främja någon diffus vänsterliberal ordning och agenda, som alltså inte är med sanningen överensstämmande. De som sett bakom denna fasad av falskhet har sett den verkliga sanningen, som etablissemanget försökt undanhålla dem. Donald Trump, Marine Le Pen, Geert Wilders, Nigel Farage och Jimmie Åkeson är några av de politiker som genomskådat detta raster av vänsterliberala lögner.

Genom att göra anspråk på att vara de enda sanningssägarna är de dock de största lögnarna. Vad som förenar dem är att de alla säger sig sitta inne med sanningen och lösningarna på de av etablissemanget tillskapta problemen. Och lösningarna är likaså desamma, nationalism, protektionism och isolationism. Att påstå det, är fake news på riktigt.