Staten ska inte finansiera ojämställdhet

Sverige har idag världens kanske generösaste lagstiftning och ersättningssystem för barnlediga föräldrar. Detta ska vi vara stolta över då den första tiden med barnet sannolikt också är den viktigaste.

Föräldrapenningen finansierar frånvaro från arbetet i 480 dagar per barn varav 60 dagar är vikta åt endera förälder. Av naturliga skäl är det nästan genomgående mamman som tar ut de första månaderna. Statistiken visar sedan tyvärr att snedfördelningen fortsätter. När mamman efter drygt 9 månader återgår till jobbet utnyttjar hon inte sällan möjligheten att gå ned till 75 procent fram till barnets åttonde år. Situationen blir sedan ätter värre när ett andra och tredje barn dyker upp eftersom processen då återupprepas.

Att genom statens försorg kunna vara hemma med sina barn är en ynnest som kommer hela samhället till del. Än bättre vore det dock om uttaget vore jämlikt och rättvist fördelat. Dagens utformning, med endast 60 öronmärkta dagar åt vardera förälder, innebär ett sämre utgångsläge för kvinnan på arbetsmarknaden. Sämre lön och lägre pension är givna konsekvenser liksom det faktum att livsvalsmöjligheterna i övrigt inskränkes. Beslut vid köksbordet i all ära, men det kan aldrig vara rätt att staten genom bidrag finansierar ojämställdhet.

Håll statsfeminismen utanför styrelserummen

Det tycks nu bli verklighet av EU-kommissionens tidigare hot om könskvotering i europeiska bolagsstyrelser. EU:s justitiekommissionär Viviane Reding har nämligen färdigställt sitt direktivsförslag för könskvotering i bolagsstyrelser vilket kommer tvinga vardera bolag att åtminstone ha en 40 procentig kvinnlig besättning.

Ingen vettig person lär ha synpunkter på Redings argument i sak, de skarpaste knivarna ska leda bolagen oavsett kön och en sund mix gör garanterat väl i i många fall bra gubbiga styrelselokaler. Framdikterad kvotering innebär dock samtidigt en kraftig inskränkning av äganderätten samt en misskreditering av kvinnor generellt. Äganderätten är en av de bärande grundbultarna i det utvecklade samhället, en rätt som måste värnas och försvaras oavsett vart de politiska vindarna blåser för tillfället. Att tvinga någon till kvotering är i detta avseende inte bättre än att tvinga av någon dess plånbok eller annan ägodel. Kvotering innebär dessutom att vi frångår den meritokratiska ordningen och söker genvägar till något förment bättre. Redings kvoteringsdirektiv hotar därför att bli en papperstiger som inte på något sätt gagnar jämställdheten.

Ojämställdhet mellan könen är ett problem, inte bara för de förfördelade utan för samhället som helhet. Rötterna går dock djupare än hur fördelningen ser ut i bolagens styrelserum och lösningen är knappast en framhastad pappersprodukt från EU högkvarteret. Så håll Reding och hennes statsfeminism utanför styrelserummen.

http://www.europaportalen.se/2012/09/eu-kraver-fler-kvinnor-annars-hotar-boter

Varningsklockorna ljuder allt gällare

Färska siffror från Socialstyrelsen visar att förskrivningarna av sömnmedel till barn och unga ökat med 170 procent de senaste fem åren. Förskrivningarna av starkare sömnmedel som Valium och Sobril har under samma period ökat med drygt 150 procent. Mårten Gerle vid Socialstyrelsen konstaterar en utveckling där läkare generellt skriver ut allt mer sömnmedel till barn och unga.

Tyvärr är detta inte de enda siffror som visar på svenska barns och ungdomars tilltagande ohälsa. Sedan 1987 har exempelvis antalet unga tjejer som sökt ta livet av sig ökat med närmare 100 procent samtidigt som antalet tvångsinskrivna för ångestsymptom ökat med närmare 175 procent i samma grupp. All tillgänglig fakta talar för att svenska barn och ungdomar mår allt sämre. Ovanstående innebär också att vi toppar den europeiska ligan över antalet självmordsförsök hos unga tjejer. Så, vad är det som gör oss svenskar så unika?

Alltsedan Alva Myrdals profetia på 30 talet om det svenska folkets undergång i hennes ”Kris i befolkningsfrågan” har Sverige haft en unik och extrem syn på mannen, kvinnan och barnet. Barn uppfostras bäst av proffspedagoger och bör alls inte rås om av någondera förälder. I jämställdhetens namn ska mamma och pappa dela arbete lika, jämt och oavsett stadium i livet. Föräldraförsäkringen ska i möjligaste mån delas lika, helst kvoteras. Detta trots all kunskap vi har om hur viktig den första tiden är för barnets anknytning till mamman.

Denna politik, som i stort sett alla riksdagens partier ställer sig bakom, ger en förment bild av jämställdhet. Vi arbetar lika mycket, tar hand om våra barn lika lite och är i övrigt ganska könslösa. Familjen och de naturliga sociala nätverken slits dock samtidigt isär och förvandlar oss alla till individualister, i knäet på det offentliga. En sorglig konsekvens av detta är att barnen aldrig får en familj vilket garanterat är en viktig förklaring till barns och ungdomars tilltagande ohälsa.

http://www.sorlieekstrom.se/

Släpp hästarna fria

Inte för att jag gillar Tomas Ledin men jag kom häromdagen ändå att tänka på honom och hans gamla popdänga. Detta inte helt utan anledning utan med Vivian Redings, EU kommissionens vice ordförande, hot om lagstiftning i fråga om jämställdhet och kvotering. Enligt förslaget skulle varje EU-medlemsland få ett år på sig att öka andelen kvinnliga styrelseledamöter, annars hotar Kommissionen med lagstiftning.

Redings och kommissionskollegor har bestämt sig att en gång för alla råda bot på Europas underskott av jämställdhet och kvinnliga styrelseledamöter. Med ett pennstreck skulle ojämställdheten utraderas och kvinnan jämställas mannen. Reding må vara en kraftfull kvinna men hennes kladdiga crayolakritor och kvoteringsplaner skulle inte lösa problemet mer än ett extralager mascara på en finnig tonårsnuna. Och inga acneproblem försvinner ju av en extraportion smink.

Ojämställdhet, definierad som lågavlönade kvinnor i få chefspositioner, går djupare än ledamotsfördelningen i styrelserummen. Ojämställdhet förklaras inte av ett illvilligt diskriminerande gubbvälde utan har mestadels fullt naturliga orsaker.

I Sverige återfinns de kvinnodominerade yrkena inom den offentliga sektorn vilket tvivelsutan påverkar såväl karriärsmöjligheter som löneutveckling. Detta problem löses inte av Reding och hennes påtänkta kvoteringslagar utan snarare genom att släppa fram drivna och entreprenöriella kvinnor inom de områden där majoriteten återfinns. Här kommer Ledin in i bilden. Släpp hästarna fria och mycket av kvoteringsfrågan kan förpassas till historien.