Att förklara och försvara regeringens fyra jobbskatteavdrag är inte alltid det enklaste. Oftast landar diskussionen i teknikaliteter, sifferexerciser kring de nationalekonomiska implikationerna alternativt i vinnar-/förlorarfrågan. För en helhetsbild är det dock av yttersta vikt att lyfta perspektivet.
Beskattning är rent objektivt expropriering av något som rättmätigen tillhör någon annan. Det kan handla om förtjänst av arbete, avkastning på sparande, ditt boende eller din förmögenhet. Beskattning i sig finns ingen seriös debattör som ifrågasätter vilket inte är konstigt då de flesta av oss föredrar att leva i ett solidariskt samhälle utan alltför stora glapp mellan samhällsskiktena. Att däremot, utifrån dessa visioner, lägga beslag på långt mer än hälften av varje producerad och intjänad krona är vare sig rimligt eller acceptabelt. Just detta är dock fallet i Sverige. Den fullt logiska konsekvensen är att folk slutar arbeta och spara då avkastningen ändå tillfaller någon annan. Individ och hushåll görs beroende av någon annans beslut, beslut som sällan överensstämmer med dem som man själv skulle ha fattat. Individen blir då inte bara omyndig och satt under förmyndarskap utan också alltmer oförmögen att fatta egna beslut och ta eget ansvar. Med lägre arbetsinsats och sparande och ansvarslöshet inför sig själv och det allmänna krackelerar snart ett samhälle.
I skenet av detta är de fyra jobbskatteavdragen närmast att betrakta som en välgörande frihetsreform. Ett fungerande samhälle får vi först då var och en tar eget ansvar, för sig själv och sin omgivning. Med mer pengar kvar efter skatt ges ökade förutsättningar för detta och bland annat därför har jobbskatteavdragen gjort Sverige gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar