Krigsliknande scener utspelar sig i London och i andra delar av England. Kriget förs vare sig av islamistiska fundamentalister, högerextremister eller vänsteraktivister utan av brittiska ungdomar. En underbemannad och överrumplad polisstyrka kan näppeligen hålla mobben i schack vilket fått fatala konsekvenser för civilbefolkning och infrastruktur. Fördömandena torde vara unisona med tanke på alla de oskyldiga som drabbas och de enorma kostnader som blir följden.
Dock, vilket närmast uteslutande är fallet när ungdomar begår brott, sökes förklaring inte hos ungdomarna själva utan hos deras omgivning. Samhället, med alla dessa brister, ges istället skulden. Misslyckad integration, undermålig skola, segregation och i vissa fall allmän tristess förklarar kravaller och skadegörelse samt våld mot poliser och civila. Till viss del kan detta tyvärr också vara förklaringen. I det överbeskyddande samhälle som England, Sverige och många av våra välmående västerländska grannar byggt, upplever sig många sakna ett personligt ansvar. Ansvaret ligger istället hos någon annan, företrädesvis hos ”samhället”.
Samhällets ”misslyckande” och de sociala missförhållanden som följer därav är garanterat en orsak till frustration, men de kan aldrig utgöra anledning till aggression mot andra. Ett samhälle består till syvende och sist av individer, samtliga utrustade med ett eget ansvar. Och med den kunskapen kan samhället aldrig misslyckas utan endast oansvarsfulla individer som ingår däri. Kravaller, oavsett om de sker i Malmö, Göteborg, London eller Birmingham förtjänar därför unisona fördömanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar