Balansen mellan ett stabilt välfärdsbygge och ett starkt
civilsamhälle är hårfin. Höga skatter och en hög grad av offentligfinansiering
inkräktar på den privata sfären och minskar utrymmet för individuella
initiativ. Samtidigt vore det naivt att tro att välvilja allena helt skulle
kunna ersätta de funktioner som välfärdssamhällets transfereringssystem fyller
idag.Balansgången mellan skadligt höga skatter och ett utarmat välfärdssystem är delikat, icke desto mindre bör sträva dithän att söka finna denna balans. Det skattesamhälle som Sverige ännu är, i vilket svensken i genomsnitt betalar mellan 65 – 67 procent i direkta- och indirekta skatter, fjärmar medborgarna från varandra och skjuter civilsamhället i sank. De mellanmänskliga behov som vi annars har av att få göra väl och uppleva känslan av gemenskap motverkas nämligen då dessa behov istället förväntas utföras i den offentliga anonymitetens regi.
Genom att medvetet krympa civilsamhällets utrymme till
förmån för det offentliga har Sverige både blivit kallare och anonymare. Detta i
sig utgör ett reellt och påtagligt hot mot hela välfärdssverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar