Vi har alla nåt att lära av Mandela

Förmågan att låta det universella och medmänskliga stå över sina egna intressen besitter få av oss. Nelson Mandela synes ha varit en av dessa personer, vars viktigaste handlingar alla synes ha präglats av pragmatism, solidaritet och altruism. Mandela var mannen som på fredlig väg störtade den förhatliga apartheidregimen men samtidigt lyckades försona sig och sitt folk med de tidigare förtyckarna. Mandela är också den som, i demokratins namn, lämnade ifrån sig makten när mandatet gick ut.

Önskan att försona och ena folk, viljan att arbeta för allas bästa genom pragmatism, medmänsklighet och förståelse är tyvärr ovanliga inslag idag. Det är inga attribut som unikt borde efterfrågas och krävas av politiker utan egentliga av oss alla. Är det inte ren egoism som styr vårt beteende är det inte sällan oviljan att förstå andra eller erkänna sina egna fel och brister. Därför står vi alldeles för ofta kvar på samma punkt, gnabbandes om småsaker och utan att röra oss en tum framåt.

Inte bara politiker har att lära av Nelson Mandela utan lika mycket alla vi andra som trots allt utgör det samhälle vi gemensamt lever i. Det handlar inte om att tulla på sina värderingar utan endast om att kunna lyfta blicken bortom den egna horisonten. Den möjligheten och det ansvaret har vi alla, och varför inte lära av Mandela.

 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/mandela-gjorde-politik-av-moral_8798808.svd

Ett kyligare klimat i skattesverige

Balansen mellan ett stabilt välfärdsbygge och ett starkt civilsamhälle är hårfin. Höga skatter och en hög grad av offentligfinansiering inkräktar på den privata sfären och minskar utrymmet för individuella initiativ. Samtidigt vore det naivt att tro att välvilja allena helt skulle kunna ersätta de funktioner som välfärdssamhällets transfereringssystem fyller idag.

Balansgången mellan skadligt höga skatter och ett utarmat välfärdssystem är delikat, icke desto mindre bör sträva dithän att söka finna denna balans. Det skattesamhälle som Sverige ännu är, i vilket svensken i genomsnitt betalar mellan 65 – 67 procent i direkta- och indirekta skatter, fjärmar medborgarna från varandra och skjuter civilsamhället i sank. De mellanmänskliga behov som vi annars har av att få göra väl och uppleva känslan av gemenskap motverkas nämligen då dessa behov istället förväntas utföras i den offentliga anonymitetens regi.

Genom att medvetet krympa civilsamhällets utrymme till förmån för det offentliga har Sverige både blivit kallare och anonymare. Detta i sig utgör ett reellt och påtagligt hot mot hela välfärdssverige.