Då Luther lämnade landet

Många av oss svenskar slår oss gärna lite extra för bröstet och framhåller oss som punktliga, sparsamma och präglade av nit och redlighet. Dessa egenheter tillåts i vissa sammanhang också få förklara varför lättsinniga och mindre redliga sydeuropéer nu till skillnad från oss tvingas stå och huttra i de allt kyligare ekonomiska vindarna. Det är tvivelsutan så att de flesta av oss fortfarande håller tiden, utför vårt dagsverke och vidhåller att rätt ska vara rätt. Men hur nöjda och stolta kan vi egentligen vara över att våra skulder relaterade till enbart bostadslån nu uppgår till smått ofattbara 2 170 miljarder?

Sverige må en gång ha präglats av sparsamhet och måttfullhet men idag gäller devisen allt här och nu. Under det senaste decenniet har privatpersoners skulder ökat med mer än Sveriges BNP i i stort sett varje år. Denna utveckling har ivrigt påhejats av banksverige och, vad värre är, kraftigt subventionerats av statsmakten. Med ett av de allra förmånligaste ränteavdragen kan den konsumentglade skatteplanera genom kreditköp och minskat sparande, vilket ju straffbeskattas.

Nu är det heller inte bara gnidiga lutheraner likt undertecknad som uppmärksammat svenskarnas tilltagande lånelättja. EU kommission till exempel, pekade så sent som i våras ut de svenska hushållens höga skuldsättning som en riskfaktor och rekommenderade snålare ränteavdrag och amorteringskrav för att stänka vatten på det snustorra lånekrutet.

Om Luther nu har lämnat landet, vilket han till synes har gjort, så är det upp till beslutsfattarna att sätta stopp för denna allt explosivare låneexpansion.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/krav-vacks-pa-slopat-ranteavdrag_7413724.svd

Spara eller slösa?

Samtidigt som Sverige tuffar på som tåget och svensken blir allt rikare pumpas lånebubblan allt närmre bristningsgränsen. Somliga befarar att bolåneinstituten och bankerna tillsammans med Riksbanken bäddar för en bolånekrasch likt den amerikanska, irländska eller spanska. Om så är fallet lär den lovvärda ekonomiska utvecklingen brytas abrupt ännu i sin linda.

Alltmedan svensken kunnat gotta sig åt smått fantastiska avdragsmöjligheter för sina lånekostnader har hon bestraffats med en av världens högsta kapitalskatter. Signalen är tydlig, låna gärna men spara för guds skull inte. Följden har blivit att lånestocken i bankernas balanser svällt till ett ohållbart omfång medans risk- och investeringsvilligt kapital flytt landet. Många är de som gnäller och oroas över ökat utländskt, ofta ansiktslöst, ägande av svenskt näringsliv. Sambandet är lika tydligt som det är naturligt, kapitalet har sedan länge lämnat landet för skatteförmånligare jurisdiktioner.

FP`s ekonomisk-politiske talesman, Carl B Hamilton, föreslår stegvisa sänkningar av kapitalskatten i kombination med mindre lukrativa ränteavdrag. Med dessa reformer skulle Spara få en välförtjänt dunk i ryggen samtidigt som Slösa skulle få ta sig en behövlig funderare. Sunt, inte bara för Spara och Slösa utan för hela den svenska ekonomin.