 |
Ett trött etablissemang, omgivet
av hurtiga populister
|
Benito Mussolini var en fåfäng egoist som framställde sig
själv som den enda person med kapacitet att återställa ordningen. Adolf Hitler
var möjligen inte lika fåfäng men led i övrigt av samma sociala åkommor som den
nyss nämnde. De båda herrarna verkade i en efterkrigstid präglad av ekonomisk,
social och politisk turbulens. Vägen till makten stod relativt öppen då
ländernas respektive regeringar utgjordes av svaga och bräckliga koalitioner
utan egentliga förutsättningar att driva reformpolitik.
Likheterna mellan då och nu är slående. Förvisso har vi
västeuropéer sluppit krig, men finanskrisen vidgade klyftorna, spädde på den
sociala oron och sänkte flertalet politiska etablissemang. Krig, globalisering
och historiska framsteg inom informationsteknologin har sedan ytterligare rört
om i orons gryta. Jordmånen för Mussolini och Hitler-typer är således god,
skrämmande god.
Vi har full access till vår historia, om inte annat går den
att googla fram. Låt oss lära utav den inför 2017, samt hoppas att fransmän,
tyskar, italienare och holländare gjort detsamma när de under året går till
valurnorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar