Dyr nota för integritetsvurm

Häromdagen kom notan för saneringskostnaderna av Stockholms, Västra Götalands och Skånes kollektivtrafik. SL i Stockholm har sedan 2002 pungat ut över miljarden endast för klottersanering av lokaltrafikens ekipage. Västtrafik i Västra Götaland bränner årligen 40 miljoner medan Skånetrafiken spenderar 30 miljoner vardera år.

För SL:s avbrända miljard hade stockholmaren istället kunnat få 285 nya bussar, 25 nya tunnelbanetåg eller 12 pendeltåg. På grund av den besinningslösa och fullständigt meningslösa vandalismen tvingas nu istället stressade kollektivtrafikanter stå och huttra på perrongen.

I en slags pseudoverklighet lever de som inte vill övervakas eller övervaka. Detta samtidigt som en rad exempel från den verkliga verkligheten visar att kameraövervakade platser är både lugnare och förskonade från vandalism. Att förespråka övervakning skär i mitt liberala hjärta, men Sveriges alla vandaler tycks mig inget annat val ge. Notan har blivit för dyr för naiv integritetsvurm.

Prestigeprojekt med dålig återbäring

När din lokale politiker bestämt sig för att ”satsa” bör du spetsa öronen, det är ju dina pengar som satsas. En politiker som vill synas och höras gör detta enklast genom storstilade projekt som sätter spår i framtiden. Allrahelst ska projektet bära namn efter beslutsfattaren, då är han ju garanterad en plats i kommunens hall of fame.

Runt om i landet satsas nu miljarders miljarder av offentliga medel på allehanda skrytbyggen. I Stockholm och Solna byggs idrotts- och arrangemangsarenor för runda 5,5 miljarder. I Göteborg och Malmö är dessa redan på plats. I städer och orter med mindre ekonomiska muskler får det bli mindre påkostade projekt som bandyhallar, nöjesbad eller fräcka rondeller.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) har genomfört en enkätstudie betecknad ”kommuners och elitidrottens arenor” vilken omfattar 52 kommuner och 123 elitidrottsklubbar. Av enkäten framgår bl. a. att det sannolikt inte finns någon elitarena i Sverige där kommunen inte varit involverad. I 60 procent av fallen är det kommunen som står för finansieringen och i 30 procent är kommunen medfinansiär. Slutsatsen SKL drar av detta är att ”om kommunala medel går till arenor finns per definition färre pengar att spendera på andra utgifter (som på barn- eller äldreomsorg, pengar till ungdomsidrott etc.)”.

Nästa gång de styrande i din kommun bestämmer sig för att ”satsa” är sannolikheten därför stor att det i andra änden drabbar din sportige bror eller din gamla mor.