Trump är inte vilket barn som helst

Trump är arg, på mamma, pappa

och sin orättvisa omvärld

Inte oväntat men likafullt korkat lät Donald Trump meddela att han nu ämnar lämna det så mödosamt framförhandlade Parisavtalet. Avtalet hade framförhandlats av presidentens förhatlige föregångare på posten tillsammans med företrädare för världens största utsläppare av växthusgaser. Avtalet var historiskt då det var första gången Kina, USA, Indien och EU förmådde enas kring ett bindande åtagande om att minska utsläppen.

Avtalet var inte bara positivt för miljön utan också för att det visade att världens ledare faktiskt kunde sitta ned, diskutera och enas i svåra frågor. Miljöfrågan är känslig eftersom eftergifter kortsiktigt kan innebära nackdelar för den ekonomiska utvecklingen. Xi Jinping, Barack Obama, Narendra Modi och EU:s ledare lyckades i vart fall med bedriften och avtalet skrevs i april 2016 under av sammantaget 195 länder. Donald Trump gillar dock inte Obama, eller någon annan som säger emot honom. Stursk och kavat som han är tänker han nu minsann lämna avtalet, enligt egen utsago för att göra sitt land ”great” igen. 

Det är svårt att se att han på allvar kan tro att kolbrytning och mer utsläpp skulle göra hans land stort igen. Istället handlar det nog om att han inte tål att bli emotsagd eller kan ge Obama ett erkännande. Som ett barn i trotsåldern lägger han därför armarna i kors, och gör tvärtemot vad mamma säger. Trump är dock tyvärr inte vilket barn som helst utan världens mäktigaste man.

Fler borde följa Obamas exempel

Fler politiker borde visa

vad som döljer sig under masken.

I den politiska vardagen är viss grad av populism allmänt accepterad och ses som närmast en självklarhet. En hel del pajer kan tillåtas fara mellan meningsmotståndarna, liksom överord rörande deras onda uppsåt och illvilja. Det hör den politiska teatern till för rollbesättningen är vad den är, liksom manuskriptet.

Allvar blir det först när de verkliga skurkarna beträder scenen. De som inte bara aspirerar på en roll i pjäsen, utan hotar riva hela teatern. Denna känsla av allvar har infunnit sig i USA i samband med presidentvalsföreställningen. De gamla rollinnehavarna, populärt benämnda ”etablissemanget”, har därför tvingats kasta sina teatermasker för att prata allvar med publiken. Det krävdes således en stollputte som Donald Trump för att få vett ur politikerna. Och det krävdes en Trump för att få president Obama att kasta sin mask och tala klarspråk kring vad som faktiskt gör skillnad. I The Economist uttrycker han sig tydligare än någonsin förr i termer av  att ”kapitalismen varit den främsta skaparen av välstånd och möjligheter som världen någonsin upplevt” samt att ”vinst och incitament är viktigt”.

Fler etablerade politiker borde likt Obama kasta sin mask och sluta rabbla inövade repliker. Det skulle applåderas av publiken och säkert freda deras teaterscen från andra aktörer liknande den där Trump.