En känd socialdemokrat liknade en gång Sverige vid en humla som flög trots att den egentligen inte kunde. Vad som åsyftades var Sveriges ekonomiska framgångar trots det höga skattetrycket och de generösa transfereringssystemen. Samhällsekonomiskt ska en sådan ekvation nämligen inte gå ihop. Världskänt blev Sverige under 50 och framförallt 60 talet för vår alldeles egna modell med världens (så småningom) högsta skatter och det överutbyggda socialförsäkringssystemet. Utländska ekonomer kliade sig förbryllat i skägget och undrade hur Sverige lyckades växa och florera trots alla skattebördor och bidrag till dem som inte arbetade.
Surrande högt i det blå befann sig den svenska humlan ända in på 70 talet då verkligheten obarmhärtigt gjorde sig påmind. Sverige drabbades i rask takt av två kriser vilka uppenbarade många av Sveriges uppbyggda svagheter. Med skygglapparna hårt fastspända surrade Sverige ändå vidare genom hela 80 talet. Världens högsta skatter blev än högre, svenska kronan devalverades och statsskulden tilläts skena utom all kontroll. Svenska folket mådde gott med ständiga löneökningar, garanterad pension i ATP och, via skenande inflation, smått fantastiska skuldavskrivningar. Så brast det åter under 90 talets kris, humlan föll slutligen till marken.
Med hårda nypor tvingades Göran Persson städa upp efter tre decennier av ekonomisk misshushållning. Humlan hade inte varit någon humla utan snarare en heliumballong som blåsts upp till bristningsgränsen. Ungefär här befinner vi oss idag.
Ett land kan aldrig leva över sina tillgångar och sin förmåga att leverera tillväxt.
Därför tvingas vi nu reformera pensions- och socialförsäkringssystem och därför sänks nu skadliga och konkurrenshämmande skatter. Detta är inte nödvändigtvis en av ideologi betingad politik utan en av nödg tillgripen sådan. Och endast härigenom kan vi åter få den där insekten i luften igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar