Sommaren 1991 sjösattes skolminister Göran Perssons
kommunalisering av skolan. En reform som lärarförbunden starkt motsatte sig med
varningar för minskad likvärdighet, att beroendet av de enskilda kommunernas
prioriteringar skulle slå mot skolan och att läraryrkets status skulle
devalveras med sämre löneutveckling som följd.
2014 kan reformen summeras och ge lärarförbunden rätt på
varje punkt. Många kommuner missköter sitt huvudmannaskap gravt vilket
påpassligt belyses genom ett antal undersökningar som Lärarnas Riksförbund (LF)
genomfört. Ett antal kommuner använder inte ens de redskap som finns
tillgängliga. En tredjedel av kommunerna har t ex valt att inte införa
karriärstjänstereformen och nyttjandegraden av Lärarlyftet stannar vid 70
procent. Prioriteringarna synes inte ligga på skolan och definitivt inte på
lärarna. En färsk genomgång som LF låtit göra av kommunernas satsningar på
lärarlöner visar att drygt 60 kommuner haft resurser att höja lärarlönerna men
ändå valt att avstå. Majoriteten av dessa har lagt sig nära den centralt
avtalade lägstanivån, 6,28 procent för 2012 och 2013.
Det finns kommuner som tar sitt uppdrag på allvar, som
satsar på lärare och elev. Men det finns alltför många som inte gör det. Och
just dessa skillnader leder till ökade klyftor, orättvisor och en sämre skola.
Skolan är alldeles för viktig för att drivas av ett gäng huvudlösa huvudmän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar