Svältande kommuner och en fet stat

Måste släppa till

69 av Sveriges 290 kommuner gick med underskott 2018, trots en brinnande högkonjunktur och rekordhög sysselsättning. 2022 kommer kommuner och landsting behöva 38 miljarder mer än idag om inget förändras. Samtidigt går AB Sverige som tåget och statens betalningar resulterade 2018 i ett överskott om 80 miljarder kronor. 2017 taktade överskottet in på 61,8 miljarder samtidigt som statsskulden nu är nere på omotiverat låga 30 procent av BNP.

Sverige är ett delat land, särskilt sett till stad och landsbygd. Idag försörjer i princip några stockholmskommuner övriga landet genom det kommunala utjämningssystemet. Stora delar av Sverige lever sålunda hand ur mun vilket allt oftare resulterar i endera drastiska neddragningar eller höjda kommunalskatter. Bådadera lika förödande för kommunens invånare och företagare. SKL:s prognoser visar tyvärr inte heller på någon ljusning utan snarare tvärtom då vi åldras och kommer behöva alltmer vård och omsorg. Likaså har kommunerna att hantera en tilltagande lärar- och omsorgspersonalbrist som, om den ska kunna hanteras, kommer kräver rejäla resursförstärkningar. Situationen är ohållbar. Staten bestämmer lagar och regler som kommunerna har att följa. Påtagligt många kommuner kan dock vare sig påverka sin ekonomi eller rekryteringssituation nämnvärt.

Såsom svensk ekonomi nu utvecklas måste staten ta ett betydligt större ansvar, för välfärd och för kommuninvånarna. Så antingen tar sig feta staten an fler av kommunernas uppdrag eller så delar den med sig mer av sitt dignande överskott till landets svältande kommuner.

En appell till Sveriges kommunpolitiker

Levererar besk medicin till

landets kommunalpolitiker

Att vi blir äldre och lever längre är knappast någon nyhet. Det är något i grunden positivt och ett gott betyg till Välfärdssverige. Å andra sidan medför det också gigantiska utmaningar, inte minst för kommunerna hos vilka befolkningsansvaret vilar.

Enligt Konjunkturinstitutets (KI) prognos om den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna skulle en omedelbar skattehöjning motsvarande 1,5 procent behövas enbart för att nå ett neutralt offentligt sparande med bibehållen välfärd. Därefter skulle skatten successivt behöva höjas ytterligare två procent fram till mitten av 2030-talet för att möta behoven. I KI:s mest pessimistiska scenario skulle skatten behöva vara uppåt sju procent högre 2050, allt annat lika. Vid samma tidpunkt spås försörjningsbördan, dvs. antalet individer utanför arbetsför ålder i relation till antalet i arbetsför ålder, ha ökat från dagens 0,7 till 0,8. Utmaningen är monumental och direkt förutstående. Eftersom drakoniska skattehöjningar skulle urholka vår konkurrenskraft och därför minska skatteintäkterna så krävs istället ansvarstagande och hårt prioriterande kommunpolitiker.

Politik handlar om att vilja, men än mer om att prioritera. En appell till Sveriges kommunpolitiker är därför – prioritera idag för imorgon är det för sent.