Hela västvärlden brottas med den, men få erkänner det och än färre gör något åt det. Det handlar om framtidens kanske mest påtagliga hot mot det leverne vi vant oss vid.
Under efterkrigstidens välfärdsår har vi västlänningar tillåtit oss allt större utsvävningar. Allt färre har slitit hund för sin försörjning medan alltfler har tagit livets goda för givet. De yrkesverksamma åren har blivit allt färre, till förmån för ett långt behagligt pensionärsliv och en allt längre tid i studentkorridorerna.
Beslutsfattare har med hjälp av sedelpressen och belåning kunnat utfästa allt vidlyftigare löften. Att ställa krav eller förvänta sig motprestationer ger inga röster varför kortsiktighet ter sig rationellt. Därför har de statliga åtagandena bara ökat, tyvärr dock utan att intäkterna ökat i samma mån. Urholkad köpkraft och oöverkomliga skuldberg är dessa excessers obönhörliga konsekvenser.
Att lova vitt och brett ger alltför ofta lätta röster i politiska val, något som dagens ohållbara situation är bevis för. Vi svenskar har dock åter fattat ett gott beslut och röstat fram en ansvarstagande borgerlighet. Bibehållen välfärd skapar vi nämligen inte genom löften om svällande transfereringssystem och en överdimensionerad offentlig apparat. Välfärd skapas genom allas vår flit och privata ansvarstagande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar