SCB presenterade i dagarna till synes motsägelsefulla siffror, arbetslösheten ligger kvar på relativt höga nivåer (och ökade t.o.m. något under september) samtidigt som antalet sysselsatta ökade kraftigt. En något skruvad ekvation kan tyckas, men vid närmre eftertanke inte alls så underlig utan snarare synnerligen logisk.
Regeringens ambitiösa arbetslinje, vars främsta syfte är att få så många arbetsföra som möjligt på benen, är framgångsrik. Alltfler deltar på arbetsmarknaden sedan arbete lönar sig mer och alternativ försörjning mindre. Detta märks tydligt i samtliga åldersgrupper, inte minst bland de yngre där många tidigare ofrivilligt studerande nu i allt större utsträckning söker sin utkomst på arbetsmarknaden. Fler deltagare på arbetsmarknaden innebär ökad konkurrens om jobben och initialt högre arbetslöshetstal.
Jobbskatteavdraget är arbetslinjens grundbult. Marginaleffekten av att lämna bidragsförsörjning till förmån för egenförsörjning har stärkts betydligt. Den positiva effekt som skattesänkningen fått för arbetsutbudet är en effekt, dock inte den enda. Med mer pengar kvar efter skatt har löntagaren samtidigt kunnat sänka löneanspråken utan att behöva försämra sin reala ekonomi. Som konsekvens härav har de årliga löneökningarna kunnat hållas så låga som 1-2,5 procent, en nivå som Konjunkturinstitutet betraktar som optimal för svensk ekonomi och sysselsättning. En tredje, mer subtil effekt av jobbskatteavdraget är att konsumtionen bibehållits på hög nivå även under gången lågkonjunktur. Sverige var ett av få länder där inhemsk konsumtion knappt föll överhuvudtaget under krisåren.
Viktigast av allt med rådande arbetslinje är dock att alltfler bidrar till det gemensamma. Att alla som har förmåga arbetar och betalar skatt är nämligen det som håller Sverige på benen, idag som i framtiden. Arbetslinjen regerar, gudskelov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar