Rättvisa är en definitionsfråga

Vid ett nu oräkneligt antal gånger har vi fått höra att en rödgrön regering tänker återställa ”rättvisan”. Rättvisa uppnås genom ytterligare beskattning av ”de allra rikaste”, dvs. de som enligt oppositionen fått det mesta av regeringens skattesänkningar. Att definiera begreppet ”rättvisa” som minsta möjliga inkomstskillnad efter skatt är en gammal socialistisk paroll som framstår allt mer ålderstigen.

Det kan låta rimligt att ”rika” ska betala mer till välfärden, men det kan låta lika rimligt att alla betalar lika skatt. Idag betalar den flitige och ambitiöse, ofta med saftiga studieskulder, på marginalen närmare 60 % till skattmasen. De 10 % med högst inkomster betalar mer till statskassan än de 60 % som tjänar minst. I rättvisans namn ska vid en rödgrön valseger dessa rika knösar betala än mer, kosta vad det kosta vill. För kosta lär det göra.

I ett rödgrönt samhälle ska utbildning inte löna sig, inte heller flit, risktagande eller ambitioner. Privat förmögenhetsuppbyggnad ska förhindras via nyinförd förmögenhetsskatt och husägare med högtaxerade fastigheter bör tvångssälja (med 30 % straffbeskattning på förtjänsten). Världens redan tuffaste marginalbeskattning bör skärpas ytterligare så att inte hårt skattesatsande länder som Frankrike och Tyskland kommer ifatt.

En rödgrön regering tänker stärka välfärden och ställa om till ett klimatsmart samhälle. Utan pengar blir dessa visioner dock aldrig mer än tomma vallöften. Den rödgröna rättvisan är inte bara orättvis utan omöjliggör också ett grönt välfärdssamhälle. Alliansen har inte bara hållit ekonomin i schakt utan också borgat för såväl stärkt välfärd som ett framtida klimatsmart Sverige. Den som vill kan också hävda att Sverige blivit snäppet rättvisare.