Kostsamma gröna visioner

Att vara miljövän är inte särskilt kontroversiellt. Få eller ingen skulle väl kalla sig miljöovän. Så är det också bland de sju riksdagspartierna. Dock har ett av dem profilerat sig specifikt som ”De Gröna” vilket i dessa globala uppvärmningstider gett dem ett 5 procentigt uppsving i opinionen. Ett grönt alternativ är ju ett naturligt val för en miljövän. Fantastiskt kan tyckas att vi är så visionära och måna om vår natur.

Att vara ”grön” och miljövän är dock inte detsamma som att ha lösningar på miljöproblemen. Just lösningen av dessa för vår framtid avgörande problem utgör också skiljelinjen mellan De Grönröda och regeringen. Visioner står mot en krasst verklighetsförankrad miljöpolitik. Den förre parten har både pengar och verktyg att lova guld och gröna skogar medan den senare har en ekonomi och allas vår välfärd att ansvara för. I en handvändning, likt en grön revolution, ska en rödgrön regering sänka Sveriges koldioxidutsläpp med 28 miljoner ton (vilket ska ställas mot regeringens 20 miljoner). Detta dock utan att räkna med svenska miljöinsatser utom rikets gränser (vi måste ju föregå med ett gott exempel!).

Enligt Svenskt Näringslivs beräkning av den Grönröda klimatmotionen skulle en sådan politik erfordra shockhöjda skatter för branscher livsnödvändiga för Sveriges ekonomi. Troligen skulle exempelvis transportindustrin ganska omgående försvinna från Sverige (och då till betydligt klimatovänligare nationer i vår direkta närhet). Härtill ska också kärnkraften, som idag står för 42 procent av svensk elproduktion, snarast möjligt fasas ut. Något som inte enbart oroar industrins företrädare utan även dess fackliga representanter. IF Metalls ordförande Stefan Lövén har mer än en gång uttryckt sin oro över De Grönas krav, detta sedan tusentals industrijobb direkt står hotade.

Vägen mot ett miljövänligare Sverige är inte spikrak och löses inte genom en plågsam och svindyr grön revolution. Att hysa visioner är sunt, men att tro att de går att nå över natten är bara dumt.