Öppna bidragskranar hotar skattemoralen

Ett vakande öga från storebror

efterfrågas

Lars-Erik Lövdén har på regeringens uppdrag utrett omfattningen av den avancerade bidragsbrottsligheten i Sverige. Uppskattningsvis 10 - 20 miljarder, årligen, räknar Lödvén felaktigt forsar ut ur de öppna bidragskranarna.

Siffrorna avser avancerade bedrägerier och inte det vardagliga VAB- och sjukfrånvarofusket, som i och för sig inte ska förringas på något sätt. Att skruva åt kranarna och få stopp på bidragsläckaget är av största vikt för att upprätthålla skattesystemets legitimitet. För vem vill stoppa in pengar i ett system som sedan betalar ut dem till bedragare och kriminella? Utredaren föreslår system- och regelförändringar, av saker som man utgick ifrån redan var reglerade. Samtidigt föreslår han hårdare tag, som att felfolkbokföring ska kriminaliseras och att Skatteverket ska få göra hembesök vid misstanke om brott. Straff nog kan tyckas, men rätt och rimligt. Att Sverige tappat kontrollen både över hanteringen av ID-handlingar och folkbokföring har möjliggjort för yrkeskriminella ligor att tillskansa sig väldiga förmåner, ämnade för verkligt behövande.

Regeringen måste nu skyndsamt plocka fram rörtången och vrida åt de läckande kranarna. För tillåts läckaget fortsätta blir det inte bara ruskigt dyrt, utan kommer också äventyra skattemoralen.

Jämställdhet som civilisationsmätare

I Sverige knorras det över osakliga löneskillnader, ojämställda bolagsstyrelser, ojämnt uttag av föräldraledigheten och vårdandet av sjuka barn. Knorrandet är berättigat men samtidigt också ett sundhetstecken. I stora delar av världen existerar inte dessa problem överhuvudtaget eftersom de inte ens betecknas som problem av styrande patriarkat.

De senaste månaderna har en rad rapporter nått oss om de mest ohyggliga överfallen på indiska kvinnor. Att de alls nått oss beror på att de just är så makabra och ohyggliga. För många indiska kvinnor och män synes kvinnoförtryck annars vara en del av kulturen. Precis som det också är i stora delar av övriga världen, där kvinnor betraktas som mannens egendom eller, där män saknas, kvinnorna är både rättslösa och värdelösa. Tvångsgifte, könsstympning, rättslöshet, rösträttslöshet och arvlöshet är några exempel på hur en ocivilisation tar sig uttryck.

Även om vi svenskar ännu har mycket att göra på jämställdhetsområdet så framstår vi trots detta som ett mönsterexempel på ett jämställt samhälle, vilket också är ett gott betyg för den svenska civilisationen.