Socialism för 2100 talet på väg att sänka Venezuela

Hugo Chavez Venezuela har sedan en tid räknats som ett av nutidens mer framgångsrika socialiststater. Sedan jordskredssegern i presidentvalet 1998 har Chavez reformiver helt saknat gränser. Med en uttalad agenda inriktad på arbetarklassen och landets (nu allt snabbare växande) fattiga majoritet har industrier, banker, oljeriggar och land konfiskerats i socialismens namn. Politiken har presidenten döpt till ”Bolivarism” efter den sydamerikanske frihetskämpen Simon Bolivar som en gång så framgångsrikt stred mot det spanska imperiet.

Imperialism och yttre fiender är för övrigt fenomen som tjänat Chavez sak väl. Entrepenörer och kapitalister, allra helst amerikanska sådana, betraktas i socialismens Venezuela som maffia som bör ”sättas i fängelse”. Som framgångsrik nydaning sågs Chavez senaste raid mot landets oljeindustri, där ytterligare 13 oljeriggar och ett antal tillhörande fartyg var föremål för förstatligande. Konfiskationen genomfördes inte med ökad effektivitet eller ökad avkastning för ögonen utan snarare därför att ”borgerlighetens skrik av smärta kommer att nå ända till månen” som presidenten glatt uttryckte det.

Vägen mot 2100 talets socialism går en allt brantare nedförsbacke tillmötes. Venezuela, med sina enorma naturtillgångar i form av olja och bördig landmassa, rasar allt djupare nedåt i den ekonomiska källaren och har nu passerat de flesta av sina regionala grannar vad gäller ekonomisk misär. Globalt är det idag i princip endast Zimbabwe som slår Venezuelas inflationsnivåer där de senaste prognoserna pekar på siffror mellan 50-60 procent. Medan omvärlden sakteligen återhämtar sig efter finanskrisens härjningar tar Chavez socialistiska skapelse rakt motsatt väg. Även 2010 beräknas ekonomin backa, något som Venezuela är ganska ensamt om.

Propagandan och de svulstiga talen om omfördelningar, rättvisa och mer åt de fattiga har på bara några år förvandlats till ren misär för dem presidenten vänder sig till. Förstatligad produktion, devalveringar med över 50 procent och den allmänt recessiva ekonomin har inte bara skrämt iväg utländskt kapital och entrepenörer utan har därtill ytterligare omöjliggjort situationen för landets svagaste och mest utsatta.
Chavez socialistiska agenda må ha låtit lockande en gång, i vart fall för de egendomslösa och sjuka som lovades både guld och gröna skogar. När nu reformerna börjar återverka möts presidenten dock av allt kraftigare missnöje. Detta framförallt från dessa marginaliserade grupper som efter den penningpolitiska cirkusen och det demolerade näringslivet nu än mindre har råd med ens det mest nödtorftiga.

President Chavez är ytterligare en socialistisk frihetskämpe som bevisat systemets oduglighet. Dagens Venezuela borde därför tillägnas den uppmärksamhet det förtjänar, framförallt av de debattörer och vänsterpolitiker som än idag tror att välstånd och rättvisa skapas av staten och inte människan.