Till vinstintressets försvar

Vinstförbud har blivit det nya politiska modeordet. Det synes nu nästan råda konsensus kring, om inte direkt förbud, åtminstone vinstbegränsningar inom välfärdssektorn. Girighet göre sig icke besvär i välfärden heter det.

I klassisk organisationsteori utgör vinsten i ett bolag medlet för att förmera samhällets resurser. Vinsten är en biprodukt som blir över, inte målet i sig. Teorin har uppvisat sin uppenbara validitet i alla världens marknadsekonomier som lämnat fattigdom och elände till förmån för den välfärd vi åtnjuter idag. Vinst uppkommer då någon producerar något effektivare, innovativare och/eller billigare än sina konkurrenter, då denna någon kan ge mer med samma eller mindre insats. I fri konkurrens, med tydliga spelregler, överlever sedan de som levererar bäst.

I den svenska välfärdsdebatten har nu både teori och empiri kastats överbord och ersatts av en högljudd förbudstävlan utan sans och reson. Men är det något område som är i behov av effektivitet, innovation och produktivitet så är det välfärden. Med fler och kräsnare välfärdsbrukare måste mindre bli mer och då behövs både fri konkurrens och vinst.