Populismen har sin plats

Har sin plats.

I USA:s primärvalscirkus flyger nu antiallopopulisten Donald Trump och gammelsocialisten Bernie Sanders högt. Arga antimän med tydliga budskap, präglade av en ogenerad populism. Gemensamt för de två, med i övrigt fullständigt motstående agendor, är att de inte är nedkladdade med den etablerade politikens sörja.

I Europa har populismen frodats länge nu. I Sverige mår de två ytterlighetspartierna mycket väl därute på sin vänstra respektive högra flank, alltmedan etablissemanget däremellan pressats ihop till oigenkännlighet. Utvecklingen förvånar inte då alltfler upplever sig övergivna eller rent av bedragna av sina politiker. Den svenska flyktingdebatten är ett utmärkt exempel. När alternativen upplevs som få eller inga får man ta det som erbjuds, och populisternas SD välkomnade med öppen famn. Arga och upprörda lämnar upplevt övergivna väljare etablissemanget i protest.

Förklaringsmodellerna till populismens frammarsch skiljer sig givetvis länder emellan, men nämnaren är gemensam. Där uppe i sina elfenbenstorn, i de politiska korridorerna, har kontakten med verklighet och väljare förlorats. Därför har populismen sin plats.