Hellre cynisk än naiv

Migrationsminister med rätt
att vara bekymrad

Känslokall, illusionslös och nihilistisk är alla synonymer till begreppet cynisk. Motsatsen, naiv, är enligt samma ordbok liktydigt med barnslig, lättlurad och enfaldig. Inga vidare egenskaper någotdera.

Malmö stad utlyste häromveckan krisläge två och betecknar nu situationen som "en mycket allvarlig händelse". Upphovet är de kolossala flyktingströmmar som anlänt till staden de senaste veckorna. Varje dag ankommer nu 100 ensamkommande flyktingbarn, sedan januari har 5 400 ensamkommande anlänt till stan. Närmare 1 500 flyktingar söker asyl, varje dag, endast i Malmö. Sedan staden retirerat reser nu frivilligorganisationer moduler kring Centralen för att de asylsökande överhuvudtaget ska få tak över huvudet. I skrivande stund ger regeringen Migrationsverket och Myndigheten för samhällskydd och beredskap i uppdrag att uppföra tältläger för asylsökande. Wir schaffen es menade Tysklands Angela Merkel och upphävde Dublinförordningen. Nu hotas hon att dras inför författningsdomstolen för sin valhänthet i flyktingfrågan. I Sverige förs samma hopplöst aningslösa politik, ett gigantiskt samhällsexperiment.

Även om vi tillfälligt kan erbjuda tak över huvudet åt de hitkommande så kvarstår frågan, hur ska de sedan integreras och betalas för. Bostadsbristen är skriande, vårdköerna påtagliga, liksom bristen på lärare, socialsekreterare, sjuksköterskor, skolplatser och andra samhällskritiska funktioner. Arbetsmarknaden är på grund av höga ingångslöner och stel arbetslagstiftning dessutom stängd för många av de nyanlända. I detta läge är jag därför hellre cynisk, naivitet hotar nämligen leda till irreversibla skador på hela samhällskroppen.

En samhällsmodell under press

Vecken i Danielssons panna
veckar sig allt djupare

Den svenska samhällsmodellen bygger på ett tydligt samband mellan arbete och förmåner. Skatter och avgifter från förvärvsarbete syftar till att betala vårt personliga uppehälle vid sjukdom, föräldraledighet, pension eller annan frånvaro från arbetet. Bryts detta samband hotas inte bara finansieringen utan också det för samhällssammanhållningen helt avgörande förtroendet mellan stat och medborgare respektive medborgare emellan.

Det enorma tryck som flyktingkrisen innebär för samhället försämrar möjligheten att ge förutsättningar för alla att etablera sig, såväl för svenskfödda som invandrade. Allt färre kommer då att kunna ges möjlighet att uppfylla samhällskontraktet med ökade klyftor, försämrade offentliga finanser och lägre tilltro som följd. För att inte hamna där krävs förändringar i den förda flykting- och arbetsmarknadslagstiftningen. Endast en mindre del av de beviljade uppehållstillstånden ges idag till människor som faktiskt flyr krig och förtryck. 89 procent av alla beviljade uppehållstillstånd ges på andra grunder än de som följer av FN-konventionen. Med den enorma ström av människor till Sverige som vi upplever idag måste vi prioritera de verkligt hjälpbehövande. Vidare måste de nyanlända snabbt beredas en väg in i samhällsgemenskapen via jobb och utbildning. En stel arbetsmarknad med minst andel låglönejobb i Europa och en lika stel skola ger inte dessa förutsättningar.

Den svenska samhällsmodellen är under press, låt inte pressen bli för hård.

Gott och blandat inte gott nog för skolan

Mest surt i Skolverkets gottepåse

Rykande färska siffror från Skolverket ger en spridd bild av niondeklassarnas prestationer. Å ena sidan har genomsnittsbetygen ökat kraftigt men å andra sidan lyckas allt färre nå gymnasiebehörighet.

Andelen gymnasiebehöriga sjönk i år med 1,3 procent jämfört med förra året. Andelen obehöriga är den högsta sedan 1998 och uppgår till 14,4 procent, motsvarande 14 000 elever. I kontrast härtill har snittbetygen alltså ökat, i år med 2,3 poäng, vilket är den högsta ökningen sedan 1998. En motsägelse som samtidigt innebär att klyftorna mellan eleverna vidgats. En bärande förklaring till de vidgade klyftorna står att finna i Skolverkets egna siffror. Gymnasiebehörigheten bland elever som invandrat i årskurs ett till fem ligger på 72 procent medan motsvarande andel bland dem som börjat i årskurserna sex till nio ligger på 28 procent.

Enbart under september i år tog Sverige emot 4 000 ensamkommande flyktingbarn och hittills i år har 13 500 tagits emot. Och siffran förväntas öka kommande år. Dessa, och de tiotusentals flyktingbarn som inte kommer ensamma, placeras i dagens system i klasser tillsammans med jämnåriga för att där ta examen, kanske redan några månader efter ankomst. Det är givetvis helt orimligt att då förvänta sig gymnasiebehörighet. Att snittbetygen ökat är gott och talar för att skolan ändå är på bättringsvägen. Men med allt färre gymnasiebehöriga är detta inte gott nog.

Ett skattespel för gallerian

Ta från de rika och ge till de fattiga
är ädelt men inte alltid så klokt

Professor Lennart Flood fastställde nyligen i en uppmärksammad artikel att det finns starka argument för att sänka snarare än höja nivåerna på marginalskatten. Skälet som uppges är att en ytterligare höjning skulle sänka skatteintäkterna, eftersom färre antal timmar då skulle jobbas och mindre engagemang investeras i utbildning.

Få eller inga studier finns som visar att höga marginalskatter för breda grupper av medelinkomsttagare ger mer till statskassan. Regeringens politik, att sluta räkna upp tröskeln för marginalskatt och trappa av jobbskatteavdraget, är således enbart ett skattespel för gallerian. Några får det sämre men ingen får det bättre. I värsta fall får alla det sämre eftersom det blir färre skattekronor att fördela. Att ta från de rika och ge till de sämre bemedlade låter ädelt, men de nuvarande skattereformförslagen doftar unket och borde förpassas till den kommunistiska sophögen av usel ekonomisk politik.

Rättviseaspekten väger tungt i all skattepolitisk politik. Men hur rättvist det är bestraffa utbildning, flit, risktagande och ambition kan allt diskuteras. Och vad är meningen när det bara skadar samhällsekonomin.

Strutsstrategi vid vägs ände

Åkesson behöver inte längre
be för högre opinionsstöd

Sverigedemokraterna har än en gång lyckats blåsa upp till storm. Denna gång genom att SD-företrädare frekventerat med näringslivsorganisationer och framstående lobbyister. Hundhuvuden har bland andra Svenskt Näringsliv och lobbyjätten Kreab fått bära, som efter uppvaktningarna kritiserats för att legitimera och normalisera SD.

Vad kritikerna inte tycks ha insett alternativt vägrat acceptera är att SD redan betraktas som både legitima och normala. Detta så till den grad att det nu är största parti bland män och nosar både M och S i den opinionsmässiga baken. Det faktum att SD:s 13 procentiga väljarstöd och 49 mandat i riksdagskammaren ger betydande inflytande över rikets styre tycks heller inte ha gått in, eller att en lobbyverksamhets enda uppgift är att påverka dem med inflytande. Strutsstrategin har för länge sen nått vägs ände och nu handlar det om att konstruktivt hantera situationen och samtidigt respektera demokratins spelregler som, tyvärr, gett SD betydande mandat.

SD är ett i många avseende främmande parti i den svenska politiska myllan, men som till synes har en politik som vinner väljarnas stöd. Detta är ett faktum som strutsens taktik inte förmår att hantera.

Centralbankernas spekulationer kostar

Riktigt så glad har Yellen
ingen anledning att vara.

När världens mäktigaste sedelpressare, Federal Reserve, beslutade att låta styrräntan ligga kvar på noll procent rasade världens börser. Lite motsägelsefullt kan tyckas, låga räntor ska enligt alla modeller ge aktiekurserna en extra skjuts. Feds beslut, och inte minst dess motivering, gav dock befogad anledning till oro.

Precis som svenska Riksbanken tidigare gjort, motiverar Fed sin fortsatt ultralätta penningpolitik utifrån kortsiktiga och rent spekulativa grunder. I Sverige hänvisades det till tillfälliga kronförstärkningar medan Fed hänvisar till kinesiska orosmoment. Centralbankerna har härmed gett sig in på spekulanternas marknad, och där hör de inte hemma. För när så viktiga institutioner börjar basera så avgörande beslut på rena gissningar skjuter man riskpremien i höjden, vilket gör det allt mindre attraktivt att investera i annars kanske lönsamma projekt. Och det får realekonomiska effekter eftersom företag, istället för att investera, delar ut sitt kapital eller återköper sina redan högt prissatta aktier.

Det finns tillräckligt med kortsiktig spekulation på kapitalmarknaden utan centralbankernas inblandning. De borde därför återvända till sina förvisso tråkiga, men likväl förutsägbara räknemodeller.

Vanskligt av Reinfeldt

Lite bekymrad bör du allt vara.

Enligt uppgift från SVT tar förre statsministern Fredrik Reinfeldt ut full riksdagspension än idag, ett år efter sin avgång. Det innebär 156 000 kr/månad samtidigt som hans aktiebolag enligt samma källa omsätter miljoner. Enligt regelverket ska alla sidoinkomster avräknas från riksdagspensionen men genom att låta pengarna ligga kvar i bolaget rundar man lätt dessa regler.

Reinfeldt kopierar därmed sin föregångare Göran Perssons upplägg, som då fick svidande kritik. Även om de båda knappast är ensamma om upplägget, och även om de inte bryter mot reglerna och må ha goda skäl, så är de ute på bräcklig is. Som statsminister har man det övergripande ansvaret för landets styre, dess lagar, regler och dess efterlevnad. Statsministern och riksdagskollegor har ensamt mandat att utforma de regler som de själva och alla vi andra ska förhålla oss till. När det då visar sig att reglerna för dem själva är mycket förmånliga och dessutom rundas genom offensiva upplägg hotar det att sprida odörer som i viss mån förpestar det moraliska klimatet. Det kan då bli svårt att förklara för gemene man varför denne ska följa politikens spelregler, om reglerna mest synes vara för politikerna själva.

Nu lär vare sig Reinfeldt, Persson eller deras gamla riksdagskamrater utgöra något hot mot den allmänna samhällsmoralen, men allt beteende som kan tolkas illvilligt tenderar till att göras det. Därför måste politiska personligheter trippa lite extra på tå.