Skoldebatt på lösa grunder

Med jokrar i leken
och kort i rockärmen

I skymundan av krig och den allt överskuggande försvarsdebatten, fortgår övrigt partipolitiskt positionerande. En övertydlig position har S intagit i friskolefrågan, där skolminister Lina Axelsson Kihlbom och parti vill förbjuda friskolor drivna i aktiebolagsform.

Kosta vad det kosta vill tycks S resonera, för Axelsson Kihlbom är så övertygad om friskolornas olycksalighet att hon rent av är redo att betala skadestånd för att bli av med dem. Enligt skolministern är skadestånd bättre än att skrupellösa friskoleägare gör vinst. Socialdemokraternas uppfattning är således att miljarder, enligt uppskattningar upp till 20 stycken, av skattemedel ska användas för att expropriera de privata verksamheterna. Skolministern grundar sin kalkyl på att aktiebolagsägda friskolor ”ska ha 5 - 6 miljarder i avkastning som bara försvinner bort”. Mer specifik är dock inte kalkylen och vilka siffror hon de facto refererar till förblir oklart. Vinstutdelningar är det i vart fall inte då dessa årligen uppgår till dryga 200 - 300 miljoner bland de noterade bolagen, övrig vinst återinvesteras.

När S positionerar sig mot vinster i skolvälfärden gör man det med åtskilliga jokrar i leken, samt ett och annat kort gömt i rockärmen. Privata aktörers vara eller inte vara i välfärden är en legitim fråga inför valet, likaså den om valfrihet och vinster inom densamma. Ordet är fritt men måste vara sanningsenligt, allra särskilt från en skolminister. Socialdemokraterna för en skoldebatt på lösa grunder. Det är ohederligt och en otjänst i en annars relevant debatt.

Ett krig med betydande insatser

 

Satt allt på spel

"Inget land, ingen kontinent kan klara det här på egen hand. Men president Putin har misslyckats med att splittra oss. Nato står mer enat, mer beslutsamt och starkare än någonsin”. Natochefen Jens Stoltenbergs sammanfattade ord vid Natoländernas senaste möte i Bryssel uttrycker väl hur den västliga civilisationen samlats i kampen mot den världsordning som president Putin står för. Är det något som Putins krig tydliggjort, så är det att större värden plötsligt står på spel. Uppenbart värda att försvara.

Det finns likheter mellan utvecklingen vi ser nu och vardagligt relations- och kärleksgnabb, det må krusa på ytan men därunder finns en grundläggande solid botten som håller tätt när det skakar. Så är fallet nu, inom EU, mellan Europa och USA, Nato och övriga demokratiskt funtade västländer. Dagliga tvister ter sig ganska småttiga när så mycket större värden står på spel. EU sinsemellan, Natofrågan eller relationerna till USA är områden som alla tvistats om på sistone. Gott så, eftersom fria och öppna samhällen tillåter sådant gnabb. Men när rätten att faktiskt få smågnabba öppet och fritt sätts på spel, då samlar man sig mot den som söker begränsa den rättigheten. Det visade sig omgående att Putin missbedömt den kraft som denna frihetstörst har, när ett samlat väst åter ställts mot auktoritärt förtryck av grundläggande fri- och rättigheter. Är det något som Putins invasion bidragit till, så är det att manifestera just detta.

Med invasionen av Ukraina har Putin spelat ut sina kort, och insatserna är betydande. Det är inte bara Ukrainarnas rätt till sitt eget land som står på spel, utan försvaret av de grundläggande fri- och rättigheterna. Och här är det inte bara Nato som står enat mot Putin, utan hela det västliga samfundet.

Friskolorna är inte problemet

Felfokuserad

Socialdemokraterna går till val på att ta tillbaka kontrollen över välfärden. I det ligger att välfärden idag ligger utanför politisk kontroll och snarare är serverad på vinstprofitörens tallrik. Åtgärderna för detta är flera där många ligger inom skolans sfär. Senast ut är förslagen om sänkt skolpeng till friskolor och borttagande av kömöjligheten till önskad skola. Hur förslagen skulle medföra en förbättring har man dock inte förklarat.

Sverige präglas av tilltagande segregation och normlöshet. Land och städer är splittrade mellan socioekonomiskt bättre och mindre väl bemedlade områden. Segregationen återspeglas inom alla områden, inte minst skolan. Barn till föräldrar utan utbildningsbakgrund och utan gedigna språkkunskaper presterar genomgående sämre och skolan förmår inte överbrygga denna klyfta. Normlöshet och föreställningen att läraren snarare är ett stöd än en utbildande auktoritet underminerar skolans möjlighet att utföra sitt kompensatoriska uppdrag, när bus, oreda och mobbing tillåts breda ut sig. Socialdemokraterna vill nu slå två flugor i en smäll, dels skymma skolans faktiska problem och dels elda på sin valkampanj. Kraftigt sänkt skolpeng kommer med ens radera ut ett flertal friskolor, inte minst de mindre utan stora finansiellt starka koncerner i ryggen. Möjligheten att köa till önskad skola kommer samtidigt om möjligt ytterligare spä på boendesegregationen, när enda möjligheten att påverka barnets skolval är att flytta dit efterfrågad skola är belägen. Ytterst få och endast de bäst bemedlade lär ha den möjligheten.

Skolsveriges problem bottnar inte i friskolornas varande, eller ens de utdelningar som vissa av dem tillåter sig. Minskade valmöjligheter för föräldrar att välja respektive välja bort skolor kommer knappast lösa problemen. När allt fokus borde ligga på att bättra de skolor som inte lyckas fokuserar regeringen istället på valslogans, och att ge sig på dem som faktiskt lyckas. Viss ideologisk övertygelse månde dock kanske ändå ligga bakom, för i sann socialistisk anda är det bättre att alla får det lika dåligt än att vissa får det bättre.

Pensionsutpressningen

Slug och oansvarig

Säg den som är emot höjda pensioner för de sämst beställda. Ingen politiker med minsta självbevarelsedrift lär räcka upp handen, och näppeligen många väljare heller. Med detta garanterat i åtanke var det nog lättare för Magdalena Andersson att kringgå den sedan 30 år välfungerande Pensionsgruppen, för att i stället kroka arm med Vänsterpartiet och gå fram med höjd bidragsdel till de sämst betalda pensionärerna.

Som det statsbärande parti Socialdemokraterna utger sig för att vara så är denna form av lättsinniga populism inte bara beklämmande utan främst oansvarsfull. För att säkra vänsterpartistiskt stöd är partiet nu berett att kasta en rad bärande principer överbord. Pensionsgruppen skapades för att i brett samförstånd skapa långsiktig hållbarhet i pensionssystemet. Grunden var ett självfinansierande system utanför den annars politiskt nedkletade budgetprocessen, fri från klåfingriga och valfläskande politiker. Bärande var även att upprätthålla det så kallade respektavståndet, där ett långt och mödosamt arbetsliv också skulle återspeglas i pensionskuvertet. Vad S nu gör tillsammans med V, är att åter plocka in pensionsfrågan i statsbudgeten samt fläska på bidragsdelen även för dem utan pensionspoäng, med krympt respektavstånd och försvagad arbetslinje som följd. Går förslaget igenom så kommer första utbetalningen lagom tills de första förtidsrösterna kan läggas i höst. Valfläsket osar från Sveavägen 68.

Genom överenskommelsen med V säkrar Magdalena Andersson inte bara sitt statsministerstöd utan sätter samtidigt hård press på oppositionen och Centerpartiet, som givetvis får svårt att dissa en så stor grupp av väljare som pensionärerna ifråga. S pensionsförslag är mot ovanstående värsta formen av utpressning, och inte bara slug utan framförallt extremt oansvarig.

Frihet på nåder

Med våra fri- och rättigheter 
i sina händer

För drygt ett år sedan, 10 januari 2021, trädde pandemilagen ikraft. Syftet med lagen är att regeringen snabbt och utan förankrande riskdagsrundor ska kunna reglera samhällsfunktioner för att så kunna stävja smittspridning.

Alldeles nyligen beslutade riksdagen om att förlänga lagen till och med den 31 maj, med Liberalerna som enda uppenbara opponent. För ett parti med individens oinskränkta fri- och rättigheter som utgångspunkt och övergripande mål är detta ett självklart besked. För med pandemilagen begränsas just fri- och rättigheter som de uttrycks i grundlagen, såsom rörlighet, mötes- och föreningsfrihet, politisk organisering etcetera. Lagen innebär således att makt förflyttas från medborgaren till staten, vilket åtminstone tillfälligt sätter demokratin på undantag. Att riksdagen så lättvindigt avsäger sig sin roll som folkets representant är också det flagrant. För ett år sedan var läget annorlunda. Deltavarianten härjade och folk blev både allvarligt sjuka och dog. Då kunde hävdas att lagen tillfälligt behövdes för att skydda människors liv och hälsa. I januari 2022 har snart var och en smittats, dock inte med värre symptom än dem vi är vana vid i influensatider. Människors liv och hälsa står numer inte på spel, och än mindre råder undantagstillstånd.

Att Liberalerna nu talar klarspråk är välgörande, värre dock att de inte följs av fler. För med pandemilagen har vi vår frihet mest på nåder, vilket faktiskt är en ganska stor grej.

Inte lätt att vara liberal

Kluven liberal

Att vara liberal är att vara kluven uttryckte en gång folkpartisten Gunnar Helén. De bevingade orden är idag sannolikt mer relevanta än ens då när Helén själv uttryckte dem.

Liberalerna är en idérörelse, utan att företräda någon specifik grupp eller intresse. Istället för att i varje given fråga och situation ta ställning utifrån ett gruppintresse söker liberalen se till helheten med den enskilde som utgångspunkt. En sådan strävan utesluter de enkla lösningarna, komplicerar och landar ofta i mindre tydliga kompromisser. Till Liberalernas försvar ska sägas att samhället idag är en komplex konstruktion där frågor oftast har fler nyanser än bara de svarta och vita. Och den som hävdar annorlunda, väldigt många idag, är endera enfaldig eller far med osanning. Liberalernas opinionsmässiga kräftgång kan säkert till stor del förklaras av detta, denna kluvenhet och det ständiga inre kompromissandet. I höger-vänstersammanhang är valet ganska enkelt, för en liberal kan inte samtidigt vara socialist. Värre är det när ställning ska tas i GAL-TAN-frågan, alltså antingen grön, alternativ, liberal eller snarare traditionell, auktoritär och nationalistisk. Med denna nya skala på kartan blir Liberalernas kluvenhet ytterligare blottlagd.

Det är inte lätt att vara liberal, och det verkar bara bli svårare. Dock, den som förmår att se bortom de enkla lösningarnas politik, är liberalt sinnad och ser det komplexa i vårt samhälle bör inte avfärda en röst på de kluvna Liberalerna.

Det blir nog ett gott nytt år trots allt

Spår ett gott nytt år

När finansminister Mikael Damberg målade upp de ekonomiska scenarierna för kommande år så var det idel i ljusa toner. År 2022 ska ekonomin växa till sig med 3,4 procent och året därpå med ytterligare 1,4. Detta efter ett år med imponerande 4,9 procents tillväxt.

Samtidigt som ekonomin expanderar spås också arbetslösheten sjunka, från höga 8,9 procent till mer modesta 7 procent 2023. Allt fler förväntas således få del av det ökade välståndet. Ovanpå detta visar spåkulan att det finansiella sparandet, budgetöverskottet, kommer gå med plus år 2023. Folkhälsomyndigheten, å sin sida, tror på smittspridningstopp i mitten av januari och därefter utplaning. En from förhoppning är då att även politiken tar sitt förnuft till fånga och släpper på överilade restriktioner och förbud. En ekonomi på tillväxt, arbetslöshet på nedgång, budgetöverskott och minskad smittspridning bådar för ett gott nytt år, trots en socialdemokratisk regering. Gott så.

Med gott om råg i ryggen finns många skäl till optimism. Ett ytterligare sådant vore slutligen en ny regering i höst, där vi som lever året får se. Med detta sagt så blir det nog ett gott nytt år trots allt.

Bistånd under lupp

Många kulor i luften

38 procent anser att biståndet bör minskas eller helt fasas ut. För fem år sedan var den siffran 22 procent. Med dryga 52 miljarder i budgeterat bistånd för år 2021 toppar Sverige listan över världens största biståndsgivare per capita. För 2020 överträffades till och med enprocentsmålet med 0,14 procent. Beloppet motsvarar i princip vad som läggs på försvaret och rättsväsendet, fyra gånger mer än på klimatsatsningar och bra mycket mer än på äldreomsorgen.

Att svensken blivit mer skeptisk är egentligen inte konstigt, utan snarare både sunt och logiskt. Det är substantiella summor skattepengar som den statliga biståndsförmedlaren Sida hanterar varje år. Samtidigt har antalet korruptionsanmälningar inom biståndet ökat dramatiskt i år, alltmedan både effektivitet och uppföljning ifrågasatts av bland annat Riksrevisionen. Enprocentsmålet är kvantitativt och synes generöst, så länge bara tillräckligt med pengar spenderas. Korrelationen mellan utgift och utfall är dock obefintlig och det är bevisligen så att många av världens största biståndsmottagarländer inte tillnärmelsevis utvecklats i paritet med biståndsspenderade medel. Istället anser svensken att frivilligorganisationer utgör effektivare kanaler att slussa bistånd än stat och Sida, vilket heller inte förvånar då sådana oftast är både smalare i syfte och lättare på fot.

Sverige är ett rikt land och är, samt bör förbli, ett generöst dito. Det innebär dock inte att bra pengar ska kastas efter dåliga, vilket alltför ofta är fallet ifråga om biståndet. Och precis som med förvaltning av alla andra skattepengar så måste staten vara nogsam, för i slutändan ligger både skattemoral och samhällskontrakt i potten.

Liberaler vid ett vägskäl

Nystart för Sverige,
eller ökenvandring?

Vid Liberalernas landsmöte i dagarna samlas partiet en sista gång inför nästa års val. Under mötet ska delegaterna söka samlas kring och fastställa partiets politik och väg framåt. Utgångsläget är dock dystert, både sett till opinionsläge och stämning internt. 

Tråkigt nog med Liberalerna är att politiken hamnat i skymundan, för sakpolitiskt är partiet en valvinnare. Med en tillnyktrad syn på migration och den sedan länge skarpa men pragmatiska integrationspolitiken är partiet särskilt rätt ute. En skola som ger alla, oavsett förutsättningar och begåvning, samma möjligheter är sedan länge en liberal paroll som inte rimligen saknar folkets stöd. Energi- och klimatkriser löses inte genom skambeläggning och förbud utan genom innovation, teknikutveckling och framtidstro. Detta är enda vägen, vilket Liberalerna förstår och går till val på. Det finns således alla skäl att rösta liberalt, om det inte vore för den gäckande regeringsfrågan. För även om politiken är på plats så förmår man inte ge besked huruvida en borgerlig regering eller fortsatt socialdemokratisk hegenomi föredras. Under sådana förutsättningar vet väljaren således inte om en liberal röst medför fyra ytterligare år av vänsteranstruken politik eller en borgerlig regering. Ställd inför sådan osäkerhet spelar det sedan ingen roll om så politiken ens månde rädda världen. 

Liberalerna står inför ett definitivt vägskäl, förtroende för och stöd åt partistyrelsens borgerliga linje. Alternativt motsatsen och en sannolik mångårig ökenvandring utanför riksdagens beslutsfattande rum och salar.

Regeringsfrågan avgör trots allt

Lovar runt men håller tunt?

I sitt linjetal som nyvald socialdemokratisk partiledare formulerade Magdalena Andersson väl vilken väg hon ser sitt parti slå in på. Vägen framåt är på klassiskt socialdemokratiskt spår med mer stat, mer omfördelning och mer skatt. För de LO-väljare som lämnat för SD utlovades skärpt migrations- och integrationspolitik och hårdhandskar på mot gängen. 

Vardera verklig sosse lär ha jublat över det de fick höra, för det Andersson nu utlovar vore ett uppbrott från den högerpolitik som Januariavtalet tvingade på partiet. Efter en regeringsperiod med historiska skattesänkningar, avregleringar och högerreformer befinner sig partiet nämligen i identititskris. På samma sätt som S behöver hitta hem, behöver Sveriges nu största samhällsfrågor akut få en lösning. Och det är här som Andersson möter sitt största problem, för efter sju år i regeringsställning har problemen bara accentuerats. Inte mycket talar heller för att den vänsterkonstellation som S lär behöva stöd ifrån kommer lämna henne vidare utrymme att driva den politik som kommer krävas. 

Socialdemokratiska kongressledamöter liksom säkert mången sosselagd väljare ute i landet fick säkert en injektion efter Anderssons kongresstal. Men väl i röstbåset nästa höst kommer trots allt regeringsfrågan avgöra, det vill säga om S tillsammans med V, MP och kanske C är bättre lämpade än motståndet att hantera gangsterväldet, fallerad integration, segregation och andra verkliga problem som svensken möter därute. En parlamentarisk realitet som inte ens Magdalena Andersson kan prata bort.

Välkommet hem Volvo

Ingen klämtande klocka

Trots kinesiskt ägande är det inget tu tal om att Volvo Cars är ett svenskt bolag. Det är ute i Torslanda som forskning och utveckling sker, de strategiska besluten fattas, den globala marknadsföringen utformas och i Torslandafabriken som hälften av koncernens anställda jobbar. Under ett sekel har här Volvo utvecklats till det globala premiummärke som det är idag. 

När kinesiska Geely kom in i bilden 2010 stod bolaget på ruinernas brant och slumpades ut av den dåvarande ägaren Ford. Profetiorna då var att Torslanda snart skulle vara tömt efter det att kineserna snott med sig rubbet hem till Kina. Facit nu 11 år senare blev dock precis tvärtom. Under Geelys och den mystiske Li Shufus ägo har Volvo dubblerat sina volymer och nått imponerande lönsamhetsnivåer. Krasst sett hade denna utveckling inte varit möjlig utan kinesisk långsiktighet och tålmodighet samt den direktaccess till Kinamarknaden som ägandet medförde. Det finns naturligtvis alla skäl att vara kluven till Kinas framfart och auktoritära utveckling, precis som det finns skäl att både oroas och protestera. Landets existens och globala närvaro går dock inte att förneka eller ignorera. Det handlar snarare om att hantera och förhålla sig till den, inte minst för ett handelsberoende litet land som Sverige. 

Med Volvo på Stockholmsbörsen återgår delar av ägande och kontroll till svenska institutioner och privatsparare, vilket inte bara Torslanda och Göteborg bör välkomna utan också resterande delar av landet samt Kina. För Volvos utveckling under kinesiskt ägande har varit en succé och ska ytterst ses som ett bevis för globaliseringens väl och att handel, även med Kina, trots allt kommer oss alla till gagn.

S jagar skolspöken

Tror på spöken?

Den 21 september fattade Socialdemokraterna det drastiska beslutet om vinststopp i skolan. Sen dess har en utredning tillsatts med syfte att se över hur detta ska gå till. Det troliga och sannolikt enda möjliga vore att helt fasa ut aktiebolag som ägare ur skolsektorn. Det vore, om inte omöjligt, så åtminstone utmanande. Minst sagt. För var tionde elev går idag i en friskola och bland dessa drivs 70 procent som aktiebolag. 

Nästa utmaning är sedan hur en sådan utfasning ska gå till. Tänker staten lägga tiotals miljarder på att köpa ut befintliga ägare? Eller tänker man sig helt sonika att expropriera egendomen? Inga vidare alternativ, någotdera. Huvudskälet till Socialdemokraternas aggressiva utfall mot Friskolesverige är främst de vinstmiljarder som påstås skeppas ut till skatteparadis runtomkring. Övervinster som skapats genom nedskärningar och som undandragits de elever och lärare som de är avsedda för. Dock, den genomsnittliga rörelsemarginalen för aktiebolag som driver skola är ynka 3,4 procent, lågt och knappast mycket nog för några miljardutdelningar. Uppgifter från de fem börsnoterade skolkoncernerna visar också mycket riktigt att utdelningar är få skolaktieägare förunnat. Av dessa fem bolag är det endast Academedia som alls gett någon utdelning, sammanlagt 475 miljoner på tre år vilket motsvarar en skral direktavkastning om 1,6 procent. Utdelningar som heller inte gått till skatteparadis utan framförallt till Nordeas och Swedbanks pensionsförvaltning. 

Det finns flera skäl att se över Sveriges skolsystem, med överetablering på sina håll och underetablering på andra liksom tilltagande segregation. Demografi och global konkurrens visar dock tydligt att vi kommer behöva fler, inte färre, skolor. Skolor som också håller högsta kvalité. Men istället för att befatta sig med dessa riktiga utmaningar väljer S att jaga skolspöken.

Miljöpartiet – extremisterna

Gröna extremister

Om det är ett uttryck för desperation eller kommer sig av verklig övertygelse vet vi inte. Vad vi däremot vet är att Miljöpartiet slagit in på en direkt radikal linje. 

Den uppmärksamme borde rimligen ha reagerat vid Agendas senaste partiledardebatt när språkrör Per Bolund som enda partiledare uppgav sig redo att inskränka fri- och rättigheter för klimatets skull. Det är ingen liten sak utan något man annars förknippar med auktoritära stater och, tydligen, pandemitillstånd. Vid partiets kongress i dagarna har en i mångt närmast revolutionär agenda spikats. Partiet vill nu spola det finanspolitiska ramverket för att årligen låna 100 miljarder till sin klimatfärdplan. Utöver det vill man redan inom tre år förbjuda nyförsäljning av bensin- och dieselbilar och 2030 helt stänga tankpumparna för fossildrivmedel. Planenligt genomfört vore det slutet för inte bara svensk fordonsindustri utan sannolikt också för åtskilliga företag och landsorter, beroende av rimligt prisatt drivmedel. Den ekonomiska agendan är i mångt lika radikal där partiet går fram med en omvänd arbetslinje. Bidrag ska höjas över hela linjen liksom garantipensionen, även för dem som aldrig lyft ett finger i Sverige. Skatter ska samtidigt höjas för löntagare och entreprenörer, liksom på kapital och bostäder. Sammantaget en skattepolitik som får självaste Vänsterpartiet att framstå som blyga. 

Det enda som måhända förskräcker mer än MIljöpartiets poliitk i sig är att den mycket väl riskerar att bli regeringspolitik efter valet. Och med Miljöpartiet extremisterna i Rosenbad, så hotas inte bara svensk ekonomi och svenska jobb utan även svenskens fri- och rättigheter.

En fetjänst åt Moskva

Myser

Höst och vinter närmar sig och med det också kyligare väder. Och i år lär det tyvärr bli än kymigare än vanligt, såvida man inte sitter i Kreml och myser. 

Råoljepriset är för tillfället på treårshögsta alltmedan de europeiska gaspriserna stigit med 300 procent sedan årsskiftet. I södra Sverige nådde elpriset nyligen en ny rekordnivå samtidigt som Karlshamns oljekraftverk länge gått på högvarv, ett verk som annars endast tas i bruk i absoluta nödfall. Blickar vi ut så är läget inte mycket bättre. I Storbritannien tog bensinen nästan slut och då olje- och gaslagren är låga, liksom vattennivåerna i magasinen, så lär inte situationen ljusna när höstens mörker lägger sig. Det är ingen angenäm sits vi satt oss i, i strävan mot en förment hållbarhet. Goda intentioner har tyvärr gett motsatta resultat, för där koldioxidfri kärnkraft avvecklats har istället kol och oljekraft utvecklats. Ingen är gladare över det än ministären i Kreml som inte bara kan räkna hem friska oljemiljarder utan snart också ett snabbgodkännande av gasledningen Nord Stream 2, med vilken de kopplar strypgrepp på Europa. 

EU:s klimatpolitik vilar till stor del på den så kallade taxanomin, enligt vilken kärnkraft inte anses hållbar. Den hållningen är ohållbar och måste reverseras. För snabbavveckling av kärnkraften är en björntjänst åt klimatet och en fetjänst åt Moskva.

Dyrköpta röster

Dyrköpta väljare

Socialdemokraterna är beredda att betala dyrt för barnfamiljernas röst. Av den nyligen avtäckta höstbudgeten framgår att 3,5 miljarder ska spenderas på ytterligare välbetalda föräldradagar. Det är mer än vad som sammantaget satsas mot brottslighet och nära nog i paritet med samtliga satsningar på miljö- och klimatområdet. Som enskild post är den näst störst och klart tyngre än posterna för såväl äldreomsorg som statsbidrag till kommunerna. 

Denna så kallade familjevecka kommer ge föräldrar till barn i åldrarna fyra till 16 år ytterligare tre betalda ledighetsdagar, fria för uttag efter behag. Det kan vid en första anblick te sig sympatiskt att erbjuda pressade föräldrar mer tid med sina barn. Redan vid närmare eftertanke är det dock både dyrt och faktiskt idiotiskt. Av regeringens eget budgetunderlag framgår att den ytterligare ledigheten kommer medföra ett produktionsbortfall motsvarande 17 miljarder, eller ca 8 miljarder i utebliven skatt. Detta samtidigt som vård, omsorg och välfärdsyrken i stort skriker efter kompetens. Att pussla ihop schemat för de pressade kollegor som stretar på kommer bli än mer delikat och garanterat innebära ytterligare stress och i förlängning sjukskrivningar. Det kommer således främst bli kvarvarande kollegor som får betala för Socialdemokraternas föräldraflört, i reda pengar och med sin hälsa. Man kan därtill fråga sig om det verkligen är ytterligare ledighet som är kuren för stressade föräldrar, när vi redan har kanske världens mest generösa föräldraledighet och semesterlagstiftning. 

Det är inte svårt att se vad S vill uppnå med sin fluffiga familjevecka. Men de föräldraröster man söker vinna är dyrköpta, både monetärt men sannolikt också rent hälsomässigt.

Sköt dig själv Stefan

Med allvar i blicken

När statsministern sparkade igång riksdagens hösttermin gjorde han det i sin sista partiledardebatt, för i november lämnar han vidare partiledar- och troligen statsministerklubban. Det var med ödesmättad och allvarsam ton som statsministern gjorde gällande att demokrati inte ska tas för givet, ens i Sverige. Med dessa ord satte han samtidigt tonen för det valår som nalkas. 

Det hot som statsministern skymtar är ett regeringsskifte i vilket moderater och kristdemokrater griper makten medelst Sverigedemokraterna, ett parti som vill ”ha sönder det som bygger Sverige starkt, jämlikhet, frihet och demokrati”. Det är naturligtvis allvarliga anklagelser, främst givetvis mot Sverigedemokraterna själva men också mot den övriga oppositionen som enligt Löfven är beredd att sjunka så lågt. Med detta sagt ämnar statsministern att misstänkliggöra och befläcka övriga partier och därigenom stigmatisera partiernas potentiella väljare. Det i sig är ett lågt spel som sår onödig split men samtidigt också relativiserar demokratin, underförstått att oppositionen och ett regeringsskifte utgör demokratihot. Skälet bakom statsministerns fulspel är mest sannolikt att skyla över sin egen regerings prekära situation och misslyckanden. För samtidigt som hans regeringsunderlag eroderar så skjuts det som aldrig förr och gängkriminaliteten frodas, arbetslösheten är fjärde högst i EU, en energikris står för dörren liksom sannolikt ett förödande cementdito. 

Istället för att misstänkliggöra andra partier och varna för demokratins undergång borde Stefan Löfven sköta sig själv. Det hade till skillnad varit bra för demokratin.

Tomten kommer tidigt i år

Både tomte och kvinna

Finansministern vill ge vanligt folk mer i plånboken och föreslår därför skattesänkningar motsvarande 10 miljarder. Sänkningarna ska komma alla till del, yrkesarbetande, pensionärer liksom förtidspensionärer och A-kasseanslutna. Proportionellt mest får de som inte jobbar, det vill säga ålders- och sjukpensionärer.

Magdalena Andersson uttalar flera skäl till förslagen, främst att få folk att konsumera mer men också att hon därmed önskar sluta skatteklyftan mellan lönearbetare och övriga. Den med kunskap om regeringens kniviga parlamentariska läge förstår dock också att Anderssons giv lika mycket tjänar till att mätta övriga gökungar i det rödgröna redet, V, MP och C. Skattesänkningar är allt som oftast av godo, allrahelst på produktiva skattebaser som arbete. Det finns i detta fall dock såväl en del att reflektera över som att kritisera. Den minnesgode minns exempelvis hur samma Magdalena Andersson kritiserade Alliansen hårt för dess jobbskatteavdrag. Att sänka skatten när välfärden samtidigt behövde stöd var förkastligt lät det då. Svensk ekonomi är för tillfället glödhet och konsumenterna på strålande humör. Att Andersson då vill ge dem ännu mer att spendera för är inte bara ologiskt utan statsfinansiellt rent korkat. Slutligen ska också kritiseras att den största delen av skattesänkningarna går till dem som inte jobbar. Med EU:s fjärde högsta arbetslöshet borde istället alla stimulanser fokuseras på att öka drivkrafterna för jobb, och inte tvärtom.

Skattesänkningar i all ära, men Magdalena Anderssons budgetgiv är mer än något annat en julklappssäck åt griniga och gapiga stödpartier, samt övriga potentiella väljare. Tomten kommer inte bara tidigt i år, hon är dessutom kvinna.

Välkommen tillbaka Mauricio Rojas

Modig och framsynt

Liberalen Mauricio Rojas var kanske först ut inom den etablerade politiken i att påtala de strukturella utmaningar och problem som en generös invandring kombinerad med obefintlig integrationspolitik för med sig. Redan för drygt tjugo år sedan lyfte han ihärdigt frågan om det växande utanförskapet, dess orsaker och konsekvenser. Vidare, han inte bara påtalade utan kom också med förslag om åtgärder och lösningar såsom det då, 2002, för Folkpartiet valvinnande förslaget om språkkrav för medborgarskap. 

Rojas var dock före sin tid och tvingades så småningom bort från politiken då hans uppfattningar och förslag var obekväma och ansågs, i då rådande klimat, rent rasistiska. Vi kan idag konstatera att han hade rätt och att hans varningar om grasserande segregation och parallellsamhällen, alienation och kriminalitet nu de facto utgör reella systemhot. Rojas var modig och framsynt. Modig då han som liberal vågade tala om något så känsligt som migration och integration, framsynt då hans förutsägelser tyvärr slagit in. Sedan Rojas senaste sejour i politiken har både diskurs och faktisk politik slagit om, tyvärr två decennier för sent. 

Att Rojas nu återvänder till politiken är glädjande, för liberala politiker med hjärta och hjärna är något som både Liberalerna och Sverige behöver fler av. Så välkommen tillbaka Mauricio Rojas, och lycka till i valet!

Gruset i jobbmaskineriet

Alltfler som väntar på sin tur

Svensk ekonomi går som tåget. Företagens och hushållens humörsbarometrar är på topp och coronakrisen tycks mest förbli en irriterande svacka i den ekonomiska formkurvan. Arbetsgivarna skriker samtidigt efter kompetens där antalet nyanmälda lediga platser hos Arbetsförmedlingen idag är hela 23 procent högre än motsvarande tid 2019. 

Trots denna ekonomiska jubelföreställning och trots de arbetskraftstörstande företagen så förblir arbetslösheten hög, hela 9,2 procent vid juni månads slut. Det är en siffra som indikerar fortsatt kris i landet. Och inte nog med det, andelen företag som uppger sig ha svårt att rekrytera uppgår även den till rekordnivåer. Coronakrisen har ytterligare satt luppen på den alltmer segregerade och dysfunktionella svenska arbetsmarknaden, med stor arbetslöshet kombinerad med arbetskraftsbrist. Arbetslösa äro de som saknar färdigställd utbildning samt utrikes födda, bland övriga råder närmast full sysselsättning. En socialdemokratisk dogm har länge varit att Sverige inte ska konkurrera med låga löner och att därför minst 50 procent ska ha en högskoleutbildning. En vid första tanke kanske rimlig ambition men vid närmare eftertanke både orealistisk och faktiskt segregerande. För det som händer när kravspecifikationerna och lönerna skruvas upp, liksom kraven på teoretisk utbildning, är att en allt större grupp aldrig kommer kunna konkurrera, vilket är precis vad vi ser nu. 

Det är grus i det svenska jobbmaskineriet. Lösningen är antagligen en kombination av lägre krav, lägre löner och inte fullt så politiskt storvulna ambitioner.

En nota som manar till eftertanke

Kommer med en nota

Det genomsnittliga budgetunderskottet i Euroområdet var 7,4 procent efter första kvartalet. Det innebär förvisso en minskning från fjärde kvartalets 8,1 procent. För hela EU minskade underskottet från 7,5 till 6,8 procent mellan kvartalen. Den genomsnittliga statsskulden i euroområdet steg samtidigt till 100,5 procent i första kvartalet, jämfört med 97,8 procent vid slutet av förra året. Vid första kvartalet 2020 låg motsvarande på 86,1 procent. För hela EU steg statsskulden från 90,5 till 92,9 procent mellan fjärde och första kvartalet. Detta enligt Eurostats senaste uppdatering. 

Siffrorna ska ses i ljuset av de så kallade Maastrichtkraven, som måste vara uppfyllda hos dem som vill ha euron. Länder med budgetunderskott om mer än 3 procent eller statsskulder över 60 procent av BNP göre sig enligt dessa krav icke bekymmer. Coronapandemin har knappast varit särskilt festlig utan mer som en sorglig och långdragen begravning. Lik förbaskat kommer den med en nota, vilket Eurostats siffror visar. Notan kommer heller inte gå att springa ifrån, så endera får vi betala men mer sannolikt framtida generationer. 

Det har rått relativ samstämmighet kring den ekonomiska krisbekämpningen, där såväl enskilda länder som EU i grupp sprätt pengar ut i systemen. Det i sig har nog varit helt korrekt men frågan för framtiden måste vara en annan, nämligen om världen verkligen har råd att stänga ned varje gång den drabbas av virus. Eurostats siffror talar emot.