Olofsson borde ställa upp på förhör

Tidigare näringsminister Maud Olofsson är kallad till förhör i Konstitutionsutskottet. Förhören ska syfta till att reda ut turerna kring statliga Vattenfalls miljardfiasko i och med köpet av gasjätten Nuon. Olofsson har hittills hermetiskt vägrat att infinna sig och istället hänvisat till tidigare skriftligt ingivna svar. Det är dumt av Olofsson. Hon borde nu ta chansen att redogöra för varför staten inte ska göra affärer med skattebetalarnas pengar.

Vattenfall har fullständigt badat i pengar. Bolagets oligopolställning har gett smått fantastiska marginaler vilket fyllt stridskassan till sprängningsgränsen. Vattenfalls expansionsagenda lades fast redan under tidigt 2000-tal med nytillträdda Lars G Josefsson bakom spakarna. I rask takt brändes sedan kassan av på östtyska brunkolsgruvor och kolkraftverk samt gamla kärnkraftverk. Uppköpsrundan fortsatte även i Polen, Danmark, Belgien, Finland, Storbritannien och kulminerade slutligen i Nederländerna. Tidigare statsminister Göran Persson har senare uttryckt ruelse över att bolaget fick behålla så mycket pengar, pengar som en imperialistisk företagsledning istället satte sprätt på.

Vattenfalls historiska fiasko med Nuon-köpet är inte Maud Olofssons fel, däremot understryker det problemet med att ha politiker som affärsmän.

Huvudlösa huvudmän

Sommaren 1991 sjösattes skolminister Göran Perssons kommunalisering av skolan. En reform som lärarförbunden starkt motsatte sig med varningar för minskad likvärdighet, att beroendet av de enskilda kommunernas prioriteringar skulle slå mot skolan och att läraryrkets status skulle devalveras med sämre löneutveckling som följd.

2014 kan reformen summeras och ge lärarförbunden rätt på varje punkt. Många kommuner missköter sitt huvudmannaskap gravt vilket påpassligt belyses genom ett antal undersökningar som Lärarnas Riksförbund (LF) genomfört. Ett antal kommuner använder inte ens de redskap som finns tillgängliga. En tredjedel av kommunerna har t ex valt att inte införa karriärstjänstereformen och nyttjandegraden av Lärarlyftet stannar vid 70 procent. Prioriteringarna synes inte ligga på skolan och definitivt inte på lärarna. En färsk genomgång som LF låtit göra av kommunernas satsningar på lärarlöner visar att drygt 60 kommuner haft resurser att höja lärarlönerna men ändå valt att avstå. Majoriteten av dessa har lagt sig nära den centralt avtalade lägstanivån, 6,28 procent för 2012 och 2013.

Det finns kommuner som tar sitt uppdrag på allvar, som satsar på lärare och elev. Men det finns alltför många som inte gör det. Och just dessa skillnader leder till ökade klyftor, orättvisor och en sämre skola. Skolan är alldeles för viktig för att drivas av ett gäng huvudlösa huvudmän.

http://www.dn.se/debatt/kommuner-avstar-fran-lararlyft-trots-att-de-har-rad/

Även låglönejobben behövs

Sverige är en kunskapsekonomi, vars konkurrensfördel till stor del ligger i en välutbildad befolkning. Kring detta råder bred samsyn. Sett till den stora andelen eftergymnasialt skolade så går vi entydigt också i den riktningen. Ett alltför ensidigt fokus på högre utbildning, i kombination med en rigid arbetsrätt och höga centralavtalade ingångslöner, hotar dock att leda helt fel.

Beaktat andelen jobbsökande studenter och ungdomar som varit arbetslösa en månad eller kortare kan den svenska ungdomsarbetslösheten knappt ens betraktas som ett större problem. 3,4 procent av de arbetslösa ungdomarna har varit arbetslösa längre tid än sex månader, internationellt en mycket låg siffra. Bland dessa däremot, utmärker sig de utrikes födda med över sju procents arbetslöshet. Denna, snabbväxande, grupp av ungdomar kommer dessutom i allt större utsträckning från länder med svaga skolsystem och anländer oftare i senare åldrar. Den nya situationen ställer stora krav på utbildningssystemet men lika stora på arbetsmarknaden i vilken de snarast bör och måste absorberas.

För ungdomar, utrikes som inrikes födda, med svag studiebakgrund och ibland med ett rent teoretiskt ointresse innebär höga ingångslöner och ett ensidigt teoretiskt fokus oöverstigliga trösklar. Dessa trösklar har i viss mån sänkts genom lägre arbetsgivaravgifter för unga, utbyggda lärlingsutbildningar och sänkt restaurangmoms. Ytterligare potential finns i att släppa fram fler enkla och billiga låglönejobb.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/3386034.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140323

http://rasmusliberal.com/2014/03/22/svenskan-forst/

EU behövs mer än någonsin

I år är det 100 år sedan krutdurken Europa exploderade i sitt första av två världskrig. Spänningarna länderna emellan hade nått bristningsgränsen och ett par skott i Sarajevo fick hela kontinenten, och stora delar av den övriga världen, att ge sig ut i krig. Nationalism, revanschism och ömsesidig misstänksamhet gav 1900-talets Europa två förödande krig med katastrofala mänskliga och materiella följder.

Idag behövs en enad europeisk union mer än någonsin. De 28 EU-länderna förenas i den demokratiska och frihetliga tanken, i vilken makten utgår från folket, människors lika värde ses som självklart och i vilken handel och samarbete, snarare än vapenskrammel, säkrar freden. Dessa universella värden står idag inför åtminstone två påtagliga hot, tilltagande nationalism och en allt hotfullare granne i öst. Glädjande nog står EU enat i åtminstone frågan om det östliga hotet. 28 länder har, med vissa reservationer och en del gnissel, via förhandlingsbordet enats kring en rad gemensamma sanktioner som i förening kommer svida illa i det ryska skinnet. Genom Europas enande har den fria världen äntligen två rejäla spelare att räkna med, EU och USA.

När vi nu går till EU-parlamentsval senare i maj ska vi ha åtminstone en sak i åtanke, EU behövs, om inte för försvaret av demokrati, mänskliga rättigheter, fri handel och samarbete folk emellan.

Löfven ska snacka hem jobben

Sverige kan tillverka slår Stefan Löfven övertygat fast i en intervju med Dagens Industri (17/3). Samtidigt avslöjar han hur Socialdemokraterna ska få hem industrijobben till Sverige igen. Partiet kommer att sätta upp ett mål för tillverkningsindustrins andel av BNP. Därefter ska en nyindustrialiseringsgrupp inrättas över vilken partiledaren själv ska basa. Gruppen ska sedan sitta ned med hemvändande företag och diskutera vad som fick dem att fatta detta beslut.

Stärkt av opinionssiffrorna kan Löfven kosta på sig ett visst mått av sturskhet. Han har redan raljerat i termer av ”walk over” och ”game over” för regeringen. Det går an så länge hans egen politik bara handlar om snack. För att nå partiets storvulna mål om EU:s lägsta arbetslöshet krävs drygt 240 000 nya jobb till 2020. Dessa jobb ska fram genom bättre matchning, arbetsmarknadsutbildningar, än fler högskoleplatser och nu alltså även en nyindustrialiseringsgrupp. Samtidigt som den gamla AMS - politiken ska återinföras lovar Löfven att höja kostnaderna för att anställa, höja skatterna på arbete och konsumtion, halvera rut - avdraget och kraftigt försämra etablerings- och expansionsmöjligheterna inom välfärden. Hade han själv fått bestämma hade även bolagsskatten höjts.

Om Löfvens nyindustrialisering av Sverige ska lyckas och arbetslöshetsmålet nås krävs en gudabenådad talförmåga hos partiledaren, för hans politik lär inte skapa några jobb.

http://www.di.se/artiklar/2014/3/14/sa-ska-lofven-locka-hem-industrijobben/

Hotet från underjorden

Jimmie Åkesson har sannerligen gjort en resa med sina sverigedemokrater. Från ett gäng stökiga rasister till en kostymklädd riksdagsgrupp med drygt 9 procent väljarstöd i ryggen. Vindarna blåser dessutom i partiets riktning där allt fler sympatiserar med partiets migrationspolitiska idéer och där gruppen EU-skeptiker tilltar.

Utvecklingen inför maj månads europaparlaments val är oroande. Allting tyder på att extrem- och populisthögern gör ett historiskt starkt val och att EU-fientliga extremhögerpartier kommer kunna bilda egen parlamentsgrupp. Må vara att man är kritisk till delar av den utveckling som EU tagit på senare år, men att därifrån önska reversera hela projektet, stänga gränserna och återgå till förkrigstidens merkantilistiska nationalromantik är väl drastiskt. EU:s principer om den fria rörligheten och etableringsrätten har raserat handelshinder och öppnat världens största inre marknad och ekonomi. Detta har inte bara gjort Sverige rikare utan har framförallt hjälpt åtskilliga forna kommunist- och fasciststater på fötterna igen.

Till Dagens Industri (10/3) uppger Åkesson att han vill se sitt parti tillhöra en grupp i parlamentet och då är enda alternativet extremhögern, ledd av franska Nationella Fronten, flankerad av bland andra italienska Lega Nord, belgiska Vlaams Belang, de österrikiska och nederländska frihetspartierna (FPÖ och PVV) samt brittiska UK Independence Party. Alla mer eller mindre rasistiska men definitivt protektionistiska, bakåtsträvande och populistiska. Hotet från underjorden är påtagligt och Jimmie Åkesson är en del av det.

http://www.di.se/artiklar/2014/3/10/soker-extremt-samarbete-i-eu/

Låt riksbanken göra sitt jobb

Riksbankens direktion slår allt knöligare knutar på sig själv. Chefen, Stefan Ingves, veckar pannan allt djupare inför den tilltagande skuldsättningen hos svenska hushåll, medan vice riksbankschef Karolina Ekholm mest oroas över de deflationistiska tendenserna i ekonomin. Än knöligare blir knuten av att båda har rätt.

Samtidigt som riksbankens reporänta ligger på rekordlåga 0,75 procent är inflationstrycket obefintligt, eller till och med negativt. Å ena sidan eldar räntan på bostadsmarknaden och uppmuntrar till nya lån och å andra sidan är den inte låg nog för att öka resursutnyttjandet och leda inflationen mot önskvärda nivåer. Mycket talar för att den internationellt höga räntan stärkt kronan i så motto att Sverige, och framförallt svensk export, drabbats hårt och kostat på i form av högre arbetslöshet. Riksbanken måste förskonas från sitt schizofrena tillstånd. Det kan endast ske genom finanspolitisk frimodighet. Genom mindre generösa ränteavdrag skulle belåningsviljan avta. Lägre kapitalvinstbeskattning vid bostadsförsäljningar skulle sedan öka mobiliteten och effektiviteten på bostadsmarknaden, eftersom boende då i större utsträckning skulle flytta vidare till bättre anpassade bostäder.

Lika orimligt är det att uppmuntra till belåning genom skatteavdrag som att lägga hela stabiliseringsansvaret på penningpolitiken. Politikerna borde låta riksbanken göra sitt jobb, men då krävs först att de göra sitt eget.

http://www.svd.se/naringsliv/branscher/bank-och-fastighet/3366372.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140315