Därför behövs låglönejobben

Visst behövs de!

Sverige ska inte konkurrera med låglönejobb, därom råder bred politisk enighet. Allra djupast förankrad är dock övertygelsen hos Socialdemokraterna som under dryga seklet upphöjt den till närmast en dogm.

Hög produktivitet och konkurrensförmåga medelst utbildning och kompetens är förutsättningar för bibehållet höga välfärdsambitioner. En politik med ensidigt fokus på långa akademiska vägar för högkvalificerade tjänster får dock ekonomin att halta, eftersom stora grupper då aldrig kan konkurrera. De höga arbetslöshetstalen bland yngre utan eftergymnasialt och bland utrikes födda är tydliga utslag av en sådan haltande politik. Finansministern varnade nyligen för att produktiviteten avtar i Sverige, vilket vore ett problem om det inte vore för att det faller sig naturligt. Den stora majoriteten av flyktinginvandrare saknar längre studier och lär aldrig kunna skaffa sig en sådan i Sverige. Inte minst för denna växande grupp behövs låglönejobben.

Låt oss hoppas att Magdalena Anderssons och Socialdemokraternas dogm inte slår undan benen för denna efterfrågade, men kanske inte alltid mest produktiva, grupp.  

Den tysta majoriteten måste ta ton

Låt inte dessa sätta tonen.

Farhågorna om en ökad polarisering mellan folkgrupper i Europas länder tilltar. Tecknen blir också allt fler på att misstron och hatet faktiskt ökar. Redan långt innan attacken mot franska Charlie Hebdo tilläts radikala element i allt för stor utsträckning sätta dagordningen i religionsrelaterade integrationsfrågor.

Ingen annan tjänar på ökande polarisering än de radikala och fundamentalisterna själva. Därför var exempelvis SD:s Björn Söder bland de första att peka ut Islam som ansvarig faktor för handlingarna. Därför tar också franska Front National tillfället i akt med en ny offensiv i sin hetsiga antiislamiska agenda. Lika högljutt är tyvärr tonläget i det andra lägret. I Sverige uttalar sig nu företrädare för Svenska Islamiska Stiftelsen och Islamiska förbundet i termer av att det är kristna emigranter från Mellanöstern som ligger bakom moskédåden i Sverige och att det pågår ett svenskt folkmord på muslimer här i landet. Uttalanden som helt saknar underlag och förvissad grund. Förenande för dessa extrema motpoler är att deras egna positioner stärks genom hets mot ett förment gemensamt ont.

Det är här som den tysta majoriteten måste ta ton. Bara genom tydlighet och klarsynthet kan radikalismen betvingas. Den tysta majoriteten som tar avstånd från fundamentalism och rasism måste återta initiativet från de stollar som nu härjar.

Bättre än det låter

Kosta på dig ett leende, läget är bättre än det låter

Tillståndet för Moder Svea är inget vidare. Något, oklart vad, håller på att gå sönder, välfärden förfaller, ungdomarna går syssloslösa, rasismen frodas och ladorna är tomma. Medias och politikens verklighetsbilder målas i mörka toner.

Denna dystra bild har dessvärre slagit rot bland stora grupper. Därför presenteras också allt extremare lösningar på de beskrivna problemen. Extrema problem kräver extrema lösningar. Idag bedrivs flertalet krig, mot rasism, patriarkatet, terrorism, miljöförstöring, bolånebubblan, jihadism, ryssen med mera. Denna radikalisering polariserar och försämrar förutsättningarna för sunda kompromisser och pragmatisk politik. En konkret följd av det oresonliga klimatet är den nu uppkomna situationen i parlamentet, en annan är en ökad misstro i allmänhet och mot politiker i synnerhet. Trots att stora delar av omvärlden sneglar ganska avundsjukt åt svenskt håll och på det som erbjuds så uppfattar vi alltså själva, oftast utan att själva uppleva det, att Sverige är i upplösning.

Den dystopiska verklighet som till synes råder rimmar illa med den verklighet som det absoluta flertalet lever i. Nu, efter uppslitande valtider, skulle en mer sansad samhällsdebatt göra väl, Och det kan vi bjuda på, för det är betydligt bättre än det låter.

Värna sjukförsäkringsreformen

Katten så bra?

Svenskar är sedan 2006/2007 inte mer sjukfrånvarande än andra. Situationen är relativt ny och samtidigt mycket glädjande för Sverige och svenskarna.

Sjukfrånvaro på kort och lång sikt utgör en påglig del av statens kostnader. Varje sjukdag som kan undvikas är därför av stort värde för landets ekonomi. Minst lika viktigt är det givetvis för individ och organisation. Sedan 2007 har sjuktalen fallit kraftigt. John Selander, professor i rehabiliteringsvetenskap, nämner ett antal troliga förklaringar till denna positiva utveckling. Sjukförsäkringens attraktivitet har minskats i förhållande till arbetets. Jobbskatteavdragen, i kombination med införandet av rehabiliteringskedjan och den bortre tidsgränsen, har i samverkan pressat ned sjuktalen till en historiskt låg nivå. Enligt Försäkringskassan har rehabiliteringskedjan haft stor betydelse för den lägre sjukfrånvaron samtidigt som ny forskning visar att rehabiliteringsarbetet fungerar allt bättre. Selander konstaterar också att det inom forskningen är väl belagt att individen påverkas av ekonomiska incitament.

Ett av regeringens bärande löften är att ta bort den bortre tidsgränsen och att göra sjukförsäkringen attraktivare i förhållande till arbete. Det kan verka humant och lockande men strider uppenbart mot både forskning och empiri. Och kosta lär det också göra, såväl ekonomiskt som mänskligt.

http://www.dn.se/debatt/sjuktalet-ger-en-skev-bild-av-verklighetens-sjukfranvaro/

Laslåsningen

Och kön lär bara växa

Lagen om anställningsskydd, Las, antogs 1982. Syftet var att skydda arbetstagaren mot orättfärdiga och omotiverade uppsägningar. I år skriver vi 2015 och åtskilliga kubikmeter vatten har flutit under broarna sedan lagens tillkomst.

33 år efter lagens instiftande har världen öppnats, konkurrensens hårdnat och det svenska näringslivet förändrats. Med nya förutsättningar och premisser finns alla anledningar till att se om sitt hus. När Teknikföretagen intervjuade sina medlemmar uppgav sju av tio att Las minskade viljan till att anställa samt att reglerna fått till följd att de ställde högre krav på utbildning och erfarenhet. Åtta av tio angav att de hellre anställde på visstid och 85 procent att de föredrog bemanningsföretag före heltidsanställningar med anledning av lagens regler. Arbetsgivarnas svar manar till eftertanke då de visar på att trösklarna för att anställa höjs med reglerna i Las. Höga trösklar motverkar rörlighet och stänger ute dem som saknar erfarenhet, utbildning och/eller gedigna språkkunskaper. Tröskeleffekterna och trögheten är sannolikt inte oväsentliga förklaringar till Sveriges relativt höga ungdomsarbetslöshet och dåligt fungerande integration.

Svensk arbetsmarknad av idag ställer allt högre krav på flexibilitet och rörlighet. Därför måste vi på allvar våga ta tag i och reformera en förstelnad arbetsmarknadslagstiftning från svunna tider.

http://www.dn.se/debatt/gor-om-reglerna-for-anstallning-fran-grunden/

2015 kan bli ett vinstår för alla

Har vi nåt att lära från denne man?

Jean Tirole heter 2014 års vinnare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Tiroles forskning är lite extra intressant för oss svenskar, då den fokuserar på marknadsmakt och regleringar. Utan något vidare beaktande av Tiroles forskning och resultat kom som bekant regeringen och Vänsterpartiet nyligen fram till att vinster inte är önskvärt i välfärden.

Nobelpristagaren uppfattning går till stor del stick i stäv med de slutsatser som regeringen och vänstern landat i. Företag måste enligt Tirole få göra vinst om de minskar sina kostnader eller överträffar kvalitetsförväntningarna. Det handlar om att uppmuntra och sporra till förbättringar. Vinster uppkommer inte primärt ur personalnedskärningar utan snarare ur organisatoriska förbättringar och tekniska innovationer. Inte heller bör politiken diktera personaltätheten, detta ansvar måste ligga hos företaget självt. De brister som man tror sig komma åt genom att klämma till det privata åtgärdas enligt Tirole istället genom noggrannare kvalitetskontroller och bättre myndighetsutövning.

Med ett vässat upphandlingsverktyg, konsekventa och träffsäkra kvalitetskontroller och en fungerande konkurrens kan 2015 bli ett vinstår, inte bara för riskkapitalister, utan för oss alla.

Intet nytt på någon front

I den idag klassiska krigsskildringen På västfronten intet nytt beskriver den franske soldaten Erich Maria Remarque den hopplösa situationen bland första världskriget otaliga skyttegravar. Strider som böljade fram och tillbaka, en skyttegrav fram och ofta två tillbaka ungefär. Lika hopplöst låst ter sig idag positionerna i den svenska invandrings- och asyldebatten.

Medan de rödgröna generalerna och flertalet allierade skärper tonen betydligt förflyttar sig Sverigedemokraterna allt längre från förhandlingsbordet. Det går inte tillräckligt nog att distansera sig från SD-representanterna Björn Söders och Kent Ekeroths senaste utspel. Ingenting talar heller för att de var överilade eller bara grodor som hoppade ut. Med detta sagt kan bara konstateras att skyttegravarna grävts ännu djupare. Hur illa de flesta än må tycka om den sverigedemokratiska världsbilden och deras uppenbara främlingsfientlighet är det likväl en bred massa som inte uppskattar det som system som vi har idag. Vatten på sin kvarn får de när deras lokalpolitiker allt öppnare vittnar om de svårigheter som följer av dåligt fungerande integration och underfinansierad mottagning.

Kulorna far i allt raskare takt och skyttegravarna grävs allt djupare. Däremellan, mitt i kulregnet, står som alltid i brinnande krig en värnlös och allt mer modstulen befolkning. Och intet nytt finns att rapportera från endera front.