Investeringar istället för luftslott

Thorwaldsson flexar musklerna.

Nästa år ska löneramarna sättas för närmare 2,9 miljoner arbetstagare. Mycket talar för att förhandlingarna parterna emellan kommer att bli sällsamt hårda denna gång. Alldeles särskilt med beaktande av den obefintliga inflation som råder och framledes förväntas.

Riksbanken navigerar penningpolitiken mot två procentig inflation, dit är det dock långt att gå. LO vill nu hjälpa banken på traven genom att förhandla fram löner som ändå utgår från de två procenten. LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson menar frankt att de inte kan ta ansvar för Riksbankens tillkortakommanden. Det vore dock både oansvarigt och naivt av förbundet att propsa på en dylik löneram. För det enda som de facto kan höja reallönerna är produktivitetsutveckling, allt annat är bara luft. Löneökningar utan motsvarande produktivitetstillväxt sänker enbart vår konkurrenskraft, hotar jobben och leder till arbetslöshet. Och det vill vare sig Thorwaldsson eller hans medlemmar.

För hållbara reallöneökningar krävs långsiktiga investeringar, privata och offentliga. Och i den extrema lågräntemiljö som vi nu befinner oss borde det finnas åtskilliga projekt att lönsamt investera i.

Fest med Riksbanken

Men skål då. Vi kör ett varv till!

Med välkomstfrasen att inflationsmålet tjänat Sverige väl och så också kommer göra framöver bjöd riksbankschefen Stefan Ingves in till fest. Den aviserade minusräntan fick Stockholmsbörsen att skutta, likt många bolåntagare och exportchefer. Festen har dock passerat sitt zenit och gästerna skulle egentligen ha lämnat för längesen.

I detta skede, när värden bort ha tagit farväl och skickat gästerna på porten, drar han istället fram skumpan och skjuter korkarna in taket. Riksbanken jagar förtvivlat sitt tvåprocentsmål, samtidigt som Sverige går bra och svenskarna konsumerar som aldrig förr. Att inflationen trots detta inte vill ta fart ligger utanför Riksbankens kontroll. Med historiskt låga oljepriser, global lågkonjunktur, lågt globalt kapacitetsutnyttjande och en digitaliseringsvåg liknar räntevapnet mest en ärtpuffa. Skadorna av den ultralätta räntepolitiken hotar dock ändå att bli bestående, i form av briserade tillgångsbubblor och felaktiga, alternativt uteblivna, investeringsbeslut.

Ingves räntefest är ett gigantiskt experiment som måhända är trevligt för stunden men som lär ge oss alla en dundrande huvudvärk.

Stå upp för det kristet sekulära

Endast drygt 10 procent av svenskarna betecknar sig som troende kristna. Sverige är därmed ett av världens absolut mest sekulära länder. Många har idag ett ganska kluvet förhållande till kyrkan och kristendomen. Å ena sidan omhuldar man de traditioner och det kulturarv som religionen fört med sig, medan man å andra sidan skyr den som faktisk religiös företeelse.

Skolavslutningar i kyrkan, med psalmsånger och högtidliga tal, är en av de traditioner som vi ärvt genom kristendomen. Traditionen har varit ett okontroversiellt inslag i skolgången och har av de flesta betraktats just som en trevlig tradition, utan vidare reflektion över dess förvisso kristna inramning. Just för att Sverige så tydligt skiljer mellan stat och kyrka, utifrån en sekulär utgångspunkt, har det aldrig tidigare framställts som ett problem att avsluta terminen i närmsta kyrka.

Skolavslutningar i kyrkan är förvisso en kristlig tradition, men i takt med sekulariseringen och i och med separationen mellan stat, samhälle och religion så har den allt mer kommit att urvattnas på sina konfessionella inslag. Sverige är en kristet sekulär nation, stå upp för det och låt ungarna fira skolavslut i kyrkan.

Vinst och kvalité

Jonas Sjöstedts vänsterparti har fått stort inflytande i välfärdsfrågorna efter valet. Särskilt framgångsrik har han varit i fråga om vinstbegränsningar och etableringsinskränkningar för privata utförare.

Regeringen har med vänstern som stödhjul således bestämt att vinstmöjligheter inom välfärden kraftigt ska begränsas. Följden skulle givetvis bli att utbudet av utförare drastiskt skulle minska liksom vår valfrihet. Medan de rödgröna smider sina planer har Socialstyrelsen presenterat ny intressant statistik. I styrelsens färska rapport ”Kommun- och enhetsundersökningen 2014” konstateras att de privata äldreboendena var bättre än de kommunala på samtliga parametrar. I de privata boendena får äldre t ex betydligt oftare friskvård, får vara med på borådsmöten, får önska sig när de vill äta och delta i andra aktiviteter. Samtidigt vet vi sedan tidigare att konkurrens från privat håll också tvingar de kommunala utförarna till bättring.

Lyckligtvis saknas riksdagsmajoritet för de föreslagna begränsningarna. Den hetsiga och osakligt förda debatten har dock redan förstört mycket nog.

Därför behövs låglönejobben

Visst behövs de!

Sverige ska inte konkurrera med låglönejobb, därom råder bred politisk enighet. Allra djupast förankrad är dock övertygelsen hos Socialdemokraterna som under dryga seklet upphöjt den till närmast en dogm.

Hög produktivitet och konkurrensförmåga medelst utbildning och kompetens är förutsättningar för bibehållet höga välfärdsambitioner. En politik med ensidigt fokus på långa akademiska vägar för högkvalificerade tjänster får dock ekonomin att halta, eftersom stora grupper då aldrig kan konkurrera. De höga arbetslöshetstalen bland yngre utan eftergymnasialt och bland utrikes födda är tydliga utslag av en sådan haltande politik. Finansministern varnade nyligen för att produktiviteten avtar i Sverige, vilket vore ett problem om det inte vore för att det faller sig naturligt. Den stora majoriteten av flyktinginvandrare saknar längre studier och lär aldrig kunna skaffa sig en sådan i Sverige. Inte minst för denna växande grupp behövs låglönejobben.

Låt oss hoppas att Magdalena Anderssons och Socialdemokraternas dogm inte slår undan benen för denna efterfrågade, men kanske inte alltid mest produktiva, grupp.  

Den tysta majoriteten måste ta ton

Låt inte dessa sätta tonen.

Farhågorna om en ökad polarisering mellan folkgrupper i Europas länder tilltar. Tecknen blir också allt fler på att misstron och hatet faktiskt ökar. Redan långt innan attacken mot franska Charlie Hebdo tilläts radikala element i allt för stor utsträckning sätta dagordningen i religionsrelaterade integrationsfrågor.

Ingen annan tjänar på ökande polarisering än de radikala och fundamentalisterna själva. Därför var exempelvis SD:s Björn Söder bland de första att peka ut Islam som ansvarig faktor för handlingarna. Därför tar också franska Front National tillfället i akt med en ny offensiv i sin hetsiga antiislamiska agenda. Lika högljutt är tyvärr tonläget i det andra lägret. I Sverige uttalar sig nu företrädare för Svenska Islamiska Stiftelsen och Islamiska förbundet i termer av att det är kristna emigranter från Mellanöstern som ligger bakom moskédåden i Sverige och att det pågår ett svenskt folkmord på muslimer här i landet. Uttalanden som helt saknar underlag och förvissad grund. Förenande för dessa extrema motpoler är att deras egna positioner stärks genom hets mot ett förment gemensamt ont.

Det är här som den tysta majoriteten måste ta ton. Bara genom tydlighet och klarsynthet kan radikalismen betvingas. Den tysta majoriteten som tar avstånd från fundamentalism och rasism måste återta initiativet från de stollar som nu härjar.

Bättre än det låter

Kosta på dig ett leende, läget är bättre än det låter

Tillståndet för Moder Svea är inget vidare. Något, oklart vad, håller på att gå sönder, välfärden förfaller, ungdomarna går syssloslösa, rasismen frodas och ladorna är tomma. Medias och politikens verklighetsbilder målas i mörka toner.

Denna dystra bild har dessvärre slagit rot bland stora grupper. Därför presenteras också allt extremare lösningar på de beskrivna problemen. Extrema problem kräver extrema lösningar. Idag bedrivs flertalet krig, mot rasism, patriarkatet, terrorism, miljöförstöring, bolånebubblan, jihadism, ryssen med mera. Denna radikalisering polariserar och försämrar förutsättningarna för sunda kompromisser och pragmatisk politik. En konkret följd av det oresonliga klimatet är den nu uppkomna situationen i parlamentet, en annan är en ökad misstro i allmänhet och mot politiker i synnerhet. Trots att stora delar av omvärlden sneglar ganska avundsjukt åt svenskt håll och på det som erbjuds så uppfattar vi alltså själva, oftast utan att själva uppleva det, att Sverige är i upplösning.

Den dystopiska verklighet som till synes råder rimmar illa med den verklighet som det absoluta flertalet lever i. Nu, efter uppslitande valtider, skulle en mer sansad samhällsdebatt göra väl, Och det kan vi bjuda på, för det är betydligt bättre än det låter.