”Hur stora måste problemen växa sig innan förändring kan ske”

Öppet för vissa, stängt för många andra

Svensk ekonomi växer så det knakar och arbetsmarknaden är glödhet, för vissa. Handelsbanken konstaterar i sin senaste konjunkturprognos att arbetslösheten i gruppen inrikes födda 25-74 år ligger på 3,1 procent och väntas sjunka ytterligare. Motsvarande siffra för utrikes födda är 21,8 procent.

Tudelningen på arbetsmarknaden och den allt snabbare växande klyftan, mellan dem som är inne och de som lämnats utanför, är politikens främsta utmaning att ta sig an. Idag är mediantiden för en nyanländ sju år för att få första jobbet. Hos dem som nu är inskrivna i etableringsuppdraget hos Arbetsförmedlingen har 30 procent eftergymnasial utbildning, 21 procent gymnasial utbildning medan hela 48 procent enbart har förgymnasial utbildning. Detta är alarmerande siffror för ett land med höga välfärdsambitioner, Europas hårdaste beskattning av arbete och lägst andel låglönejobb. Det finns under sådana omständigheter ingen arbetsmarknad för flertalet av de arbetslösa, och får inte de några jobb blir det svårt att upprätthålla välfärdsambitionerna.

Enligt Handelsbanken bidrar snäv lönespridning, höga marginalskatter och bidragssystem som inte stimulerar lågutbildade att söka jobb till att de enklare jobben som skulle kunna matcha flertalet arbetslösa blir för få. Banken avslutar sedan rapporten med en retorisk fråga: ”hur stora måste problemen växa sig innan förändring kan ske”. Bra fråga.

Sent omsider har syndaren vaknat

Trött och resignerad infrastrukturminister

Det var en trött och närmast resignerad infrastrukturminister som i veckan fick försvara regeringens senaste migrationspolitiska initiativ. Från och med 21 december är tanken att samtliga tåg- och busspassagerare över Öresundsbron ska ID-kontrolleras. Och ovanpå det ska regeringen ges möjlighet att stänga hela bron för vägtrafik.

Efter att konsekvent och övertygande ha proklamerat att asylrätten ska värnas och upprätthållas vänder regeringen nu på en femöring. Panikåtgärderna, som i princip stänger Sverige gränser, innebär ett rejält underbetyg åt både nuvarande och den förra regeringen. Ingen har bättre kunskaper om landets tillstånd och utmaningar än landets politiska ledning. I Sverige litar vi i allmänhet dessutom på vad de säger. Den akuta situation vi nu ser har inte uppkommit över natten utan är resultatet av en längre tids utveckling. Ingen politiker har dock adresserat frågan riktigt utan istället övertygande förnekat de utmaningar som Sveriges oproportionerliga flyktingmottagande uppenbarligen innebär. 

Politisk naivitet och förnekelse har lett till en situation där alla dörrar dramatiskt smälls igen, för både asylsökande och näringsidkare. Alltför sent omsider har våra politiska syndare vaknat.

Än finns räddning i sikte Stefan

På väg mot botten,
men än finns räddning i sikte

Sex procent av näringslivets högre chefer har förtroende för Stefan Löfven. Det är historiskt lågt och mycket illa, inte bara för Löfven själv men också för landet som helhet. En politisk ledning som inte förmår ingjuta förtroende hos företagen innebär alldeles säkert färre investeringar, lägre ekonomisk aktivitet och i slutändan färre jobb. Ovanpå detta har Löfven en flyktingkris att hantera, vilket går sämre än sisådär.

Då, för snart fyra år sedan, när Löfven utsågs till Socialdemokraternas högste chef togs han emot med hyfsat öppna armar i breda lager. En pragmatisk fackbas med förståelse för företagares villkor och förmåga att finna breda kompromisser. Sen lät han sig dock surras vid den gröna masten och liera sig med ett vänsterparti som avskyr företag lika mycket som dem som driver dem. Hårt surrad och oförmögen till aktion följer han nu skutan ned i djupet.

Ännu finns dock räddning i sikte, både för Löfven och dennes sjunkande skepp. Men då måste de fängslande gröna repen snabbt surras upp, de röda skickas ut på plankan och nya mer tillförlitliga vänner uppsökas.

Inget varar för evigt

Mer än bara namnbyte på gång

Det är hela havet stormar inom politiken nu. Förra höstens valresultat gav en svårnavigerad parlamentarisk terräng medan nuvarande flyktingsituation och det förhöjda terrorhotet lagt ytterligare sten på börda. I turbulenta tider krävs lättfotade politiker utan skygglappar men utrustade med stora mått av pragmatism.

Folkpartiet, dvs. Liberalerna, håller landsmöte i helgen och där har företrädare redan flaggat för omdaning och storstäd. Ordföranden själv, Jan Björklund, har öppnat stora porten och öppnar för ökat samarbete, över blockgränsen. Det vore ett stort steg, alliansen har mått väl och frodats i över tio år och blivit en politisk institution. Under de senaste tio åren, och då inte minst de senaste fem åren, har spelplanen dock drastiskt förändrats. Med SD:s intåg och snabba framryckning har ett omöjligt parlamentariskt läge uppkommit, där inget av blocken kan drömma om egen majoritet utan att involvera SD. Situationen gör Sverige ostyrbart och förhindrar all form av utveckling. Sett ur det perspektivet kanske dagens turbulens till och med kan föra något gott med sig, ökat samförstånd och ökad samarbetsförmåga. 

Visst smärtar detta att medge för en alliansvän med borgerligt hjärta, men nuvarande parlamentariska låsning måste få ett slut. Björklund gör då rätt i att, åtminstone tillfälligt, söka lösningar även över gränserna. Men givetvis under förutsättning att de blir rejält borgerliga.

Visst kostar det

Marknaden är snart nere på nagelbanden

Många mer och mindre seriösa debattörer vill fortfarande påskina att flyktingmottagandet knappt kostar, om än att det må föra med sig utmaningar. Ytterligare några gör gällande att det snarare är en investering, då vi behöver förstärka på arbetsmarknaden.

Den så kallade marknaden är i många kretsar en illa omtyckt figur, kanske för att den är så rak och osentimental. Marknaden bör man dock nogsamt följa, för dess spådomar slår sällan fel. I samband med Magdalena Anderssons så kallade tilläggsbudget, med besked om ytterligare drygt 10 miljarder av lånade pengar till kommuner och landsting skickade räntemarknaden upp den svenska låneräntan med elva punkter. Och inte blev den lugnare av beskedet att det kommer mer, troligen i form av besparingar, skattehöjningar och ytterligare lån. Marknaden spår således en kärvare svensk ekonomi med ökade risker, och då vill marknaden ha bättre betalt för att låna ut. Då blir det inte bara dyrare att låna utan också att investera och konsumera. Dagens situation kommer således att få vittgående och långtverkande konsekvenser för svensk ekonomi.

Utan att värdera den förda politiken så vill jag ändå få det sagt, visst kostar det.

Dömd till utanförskap

Åsa Romson vurmar för  RUT-avdraget

Miljöpartiets Åsa Romson klargjorde häromdagen att politiken bör lyssna mer på näringslivet, dess behov och önskemål. Efter att ha gjort det vurmade hon bl a för ett utvidgat RUT-avdrag, omfattandes fler tjänster.

På DI-debatt (10/11) slår två av hennes gröna riksdagskollegor Anders Schröder och Rasmus Ling fast att trösklarna in på arbetsmarknaden måste sänkas. Detta då det kommer flyktingar med låg utbildningsnivå, litet eget kapital och utan kontaktnät. I samma andetag konstaterar de att Sverige har mycket höga trösklar in på arbetsmarknaden och lägst andel enkla jobb inom EU. Vidare slår de fast att långt ifrån alla som kommer till Sverige kan förväntas nå en sådan utbildningsnivå som krävs för att få ett högkvalificerat arbete. Det Romson implicit säger och som explicit formuleras av hennes riksdagskollegor är inga nyheter, utan har varit lika sant långt innan flyktingsituationen blev akut. De höga trösklarna har alltid hindrat grupper utan erfarenhet, kontaktnät, eget kapital och med klen utbildningsbakgrund, då inte minst ungdomar.

På en konkurrensutsatt marknad, likt arbetsmarknaden, måste någon som är 25 procent mindre produktiv ha 25 procent mindre i timkostnad för att personen ska anställas. Alternativet till att acceptera det är att döma en mycket hastigt ökande andel av befolkningen till arbetslöshet och kanske livslångt utanförskap.

http://www.di.se/artiklar/2015/11/9/debatt-sank-trosklarna-pa-arbetsmarknaden/

Vilken skattkista har SSU tillgång till

Elin Ylvasdotter bröstar upp sig

Visst ska ungdomsförbund vara avantgardistiska, lite rebelliska och gärna provocerande, men uns av förankring kan ändå förväntas. Samtidigt som en allt svettigare Morgan Johansson konstaterar att ”Sveriges gräns är nådd” passar SSU-ordföranden Elin Ylvasdotter på att skriva debattartiklar som i stort går direkt på tvärs med migrationsministerns bedömning.

På SvD debatt (6/11) går Ylvasdotter till hårt angrepp på Moderata studenters Benjamin Dousa sedan denne i princip instämt i det som Ylvasdotters partikamrater Löfven och Johansson precis tillstått, mottagandet är tänjt till bristningsgränsen. Bostäder saknas, Migrationsverket saknar personal för att asylpröva, Socialförvaltningen saknar handläggare för alla ensamkommande, skolan behöver akut anställa åtminstone 7 000 nya lärare med ämneskunskap inom svenska som andraspråk osv. Till de kapacitetsrelaterade svårigheterna kommer de direkt ekonomiska i form av dagersättning, etableringsstöd, sjukvård, bostads- och barnbidrag etc. Utan minsta analys slår Ylvasdotter präktigt fast att det svenska samhälls- och välfärdsbygget behöver invandring, bland annat av ekonomiska skäl. Därför tycker hon att dagersättningen bör höjas, liksom etableringsersättningen, uppehållstillstånd ska vara permanenta och papperslösa ska ovillkorslöst ha rätt till vård. Och detta ska vi låna till.

Det är fritt fram för SSU att resonera som de gör, men för debatthöjdens skull bör de samtidigt redogöra för vilken skattkista de har tillgång till. För inte kan de väl på allvar mena att vi ska lån till kalaset.

http://www.svd.se/flyktingarna-ar-inte-en-belastning/om/flyktingkrisen-i-europa