Ensamt på toppen

Längtar Löfven efter sällskap
där uppe på toppen.

Det drar rejält där uppe på toppen för regeringen. Kritiken och skepsisen gentemot de rödgröna jobbförslagen och jobbrelaterade ambitionerna har varit massiv, och det långt ifrån enbart en störig opposition.

Stefan Löfven var tydlig när han proklamerade sitt stolta jobbmål om EU:s lägsta arbetslöshet 2020. De åtgärder han sedan presenterat för att nå dit har dock knappast imponerat. Finanspolitiska rådet spår exempelvis att enbart den höjda a-kassan och de höjda arbetsgivaravgifterna för unga kommer minska sysselsättningen med 30 000. Samtidigt varnar Ekonomistyrningsverket och Ekobrottsmyndigheten för att svartjobben åter kommer öka, på bekostnad av de vita, när regeringen försämrar rut- och rotavdragen. Nämnda återställare är tyvärr bara några av åtskilliga exempel som följer den röda tråden, nämligen att beskatta det produktiva för att istället stimulera dess motsats. 

Efter den ganska massiva myndighetskritiken är det lite beklämmande att sedan höra statsministerns försvarstal; ”Alla förståsigpåare som säger fem år före att det här inte går att nå, jag tror inte på dem”. Det är då inte konstigt om det känns ensamt där uppe på toppen, när både ögon och öron stängs så fort det inte passar.

Moderat steg i rätt riktning

En skylt som möter allt fler

Även om man kan ha berättigade dubier kring att tillfälliga uppehållstillstånd skulle gynna integrationen så är Moderaternas ansatser i veckans integrationspolitiska utspel välkomna. Det är betydligt enklare att vara frimodig i opposition än i en svag regeringssits. Därför presenteras nu ett pärlband av integrationspolitiska reformförslag från de tidigare regeringspartierna.

Likt tidigare KD och FP vill nu även M stärka arbetslinjen för den växande del av nysvenskar med sämst förutsättningar för integration på arbetsmarknaden. Mot bakgrund av att den dominerande grupp av asylsökande idag, främst syrier, somalier och eritreaner, har mycket begränsade akademiska meriter krävs kraftfullare insatser än någonsin. Om mellan 41 till 62 procent i denna grupp saknar eftergymnasial utbildning och arbetslösheten, så länge som 20 år efter ankomst, uppgår till över 50 procent torde även den mest förljugne inse allvaret i situationen. Sverige är med detta nämligen ett av de OECD-länder som lyckas allra sämst med att sysselsätta invandrade.

Skärpta krav på försörjning vid anhöriginvandring, begränsningar av de sociala rättigheterna för illegala invandrare och hårdare kontroll av att beslutade avvisningar verkställs måste kombineras med verkningsfulla arbetsmarknadsrelaterade verktyg samt ett generösare mottagande på EU-nivå. Annars knallar Sverige likt lämmeltåget mot avgrundens brant, med briserande segregation och en raserad välfärd som obönhörlig konsekvens.

Bestraffa inte övervinster

Den enes bröd, mycket sällan
någon annans död.

Begreppet vinst i ekonomiska sammanhang har alltid varit ett rött skynke för vänsterrörelser. Vinst har underförstått inneburit förlust för någon annan, historiskt för arbetarrörelsen, proletären, idag de svaga och värnlösa. På en oreglerad och monopolistisk marknad kan detta i och för sig vara sant, men mycket sällan i den ekonomi som vi i väst verkar i.

Övervinst uppstår då någon gjort något bättre än konkurrenterna, till lägre kostnad och med bättre resultat. Övervinst är en residual som ska tillkomma entreprenören efter det att rutinfunktioner ersatts. Med rutinfunktioner förstås i detta sammanhang enklare arbete som lätt kan kopieras och dupliceras, såsom tillverkning, distribution och enklare arbete. Logiken ligger i att entreprenören tar riskerna, äger de värdefulla tillgångarna och ansvarar för den avgörande strategiska ledningen. Utan entreprenör, ingen verksamhet, inga vinster och ingen efterfrågan på arbete.

Övervinster i en transparent och konkurrensutsatt ekonomi är positivt och innebär att mervärde skapats, för samhället som helhet. Följaktligen bör framgångsrika entreprenörer belönas och inte bestraffas.

Full sysselsättning bland etniska svenskar

En alltför vanlig syn när första
svenska jobbet söks.

Fredrik Reinfeldt blev häcklad och kölhalad efter sitt famösa uttalande om etniska svenskar på arbetsmarknaden.  Reinfeldts poäng, nämligen att arbetslösheten bland inrikes födda som inte studerar och som är i arbetsför ålder är extremt låg, förfelades och tramsades därmed bort för att placeras på skräphögen bland andra uttalanden med rasistiska förtecken.

I Nordeas senaste marknadsrapport konstateras att det råder närmast full sysselsättning bland inrikes födda. Drygt 5,7 procent går arbetslösa varav endast 1,4 procent är det på lång sikt. Sysselsättningsgraden uppgår till 89,5 procent och kan enligt Nordea sannolikt inte öka mer. Banken menar därför att det enda sättet att få ned arbetslösheten är att få fler utrikes födda i arbete. Även om vi lyckats med det i väldigt hög grad sedan 2008 så är arbetslösheten ändå 16 procent i gruppen samtidigt som 5,9 procent betraktas som långtidsarbetslösa.

Reinfeldts poäng var knappast att förhäva den infödde svensken eller att underblåsa något vi och dom-tänk utan snarare att peka på en extremt segregerad arbetsmarknad och på de utmaningar som en sådan för med sig. Utmaningar som kräver nytänk och frimodiga reformer. Rut- och rotavdragen är två sådana reformer som förenklar arbetsmarknadsinträdet. Framöver behöver vi ytterligare insatser, såsom både lägre ingångslöner och en flexiblare arbetsrätt.

Nu stoppar vi TTIP när vi ändå är igång

USA är ingen favorit hos vänstern

Mödosamt skrider förhandlingarna framåt mellan EU och USA kring TTIP. Frihandelsavtalet är ett av de viktigare i sitt slag, då det skulle knyta världens två största ekonomier närmare varandra, förenkla handel och öppna för tiotusentals nya arbetstillfällen. Avtalet skulle därtill tydliggöra förhållandet mellan investerare och stater genom inrättandet av en särskild konfliktlösningsmekanism, ISDS. Just det senare har fått vänstern på tårna och gett Socialdemokraterna kalla fötter.

Trots att Sverige redan idag har s.k. ISDS-mekanismer med 67 andra länder och trots att den ingår i runt 3 000 internationella avtal hävdar vänstern nu att just denna variant är särskilt otäck. Så otäck att avtalet överhuvudtaget inte bör komma till stånd. Kritikerna hävdar att Sverige härigenom skulle ge upp sin nationella integritet till förmån för storföretagens intressen. Att kritiken väcks just nu är dock ingen tillfällighet. Av de redan existerande 67 avtalen med ISDS-mekanismer återfinns avtal med Iran, Kina, Nigeria, Venezuela och Saudiarabien. Dessa länder har vänstern inga problem med, värre är det dock med otäcka USA. Att Venezuela skulle vara mer tillförlitligt än USA i handelssammanhang kan knappast ens Jonas Sjöstedt göra troligt.

Nu stoppar vi TTIP när vi ändå är igång utbrast nämnde Sjöstedt glatt i samband med det uppsagda saudiavtalet. Och det är sannolikt hela förklaringen till den högljudda och aggressiva kritik som förts fram mot avtalet och möjligheten till tvistelösning, det handlar ju för fasen om USA!

Vid ett vägskäl

Kön växer vid asylmottagningen.

Prognoserna pekar upp mot 100 000 asylsökande under året. Framtiden är osäker och kan likafullt innebära det dubbla antalet som betydligt färre. Vad siffrorna än må landa på så är framtidens integrationspolitiska utmaningar enorma.

Efter besked om uppehållstillstånd ska den nyanlände snarast möjligt in i samhället. Barn ska in i ordinarie skolgång, föräldrar lära sig språket, valideras och ut på arbetsmarknaden. En snabb validering är givetvis rätt väg, men hjälper föga för den betydande del som saknar något att validera. På en arbetsmarknad likt den amerikanska, brittiska eller för all del tyska fungerar inträdet ändå hyfsat. Här finns en betydande andel låglönejobb utan vidare akademiska krav. I Sverige ska vi som bekant dock inte konkurrera med låga löner, vilket man i och för sig kan sympatisera med, om verkligheten nu inte såg ut som den gör med tiotusentals inkommande helt utan akademisk bakgrund.

Vi står inför ett vägskäl. Antingen accepterar vi situationen som den är men öppnar upp för lågkvalitativa låglönejobb eller så börjar vi på allvar diskutera de beryktade så kallade volymerna. Alternativet är ett alltmer segregerat samhälle, med enorma ekonomiska och sociala kostnader som följd.

Vinst och mångfald, nödvändiga gott

Napoleonhattar i all ära,
men nog vill vi ha mer på menyn.

Svensken blir äldre och ställer allt högre krav på den service som förväntas på ålderdomens höst. Samtidigt brottas både vård och omsorg med utmanande låg produktivitet och med upplevt sämre service som följd. Det är mot den bakgrunden som regeringens tilltagande intresse för konkurrens- och vinstbegränsningar ska synas.

Ekonomi handlar om hushållning med begränsade resurser. Det offentligas kaka må vara stabil men samtidigt är kakan också begränsad. Höjd skattekvot skulle kunna vara en möjlighet att öka kakans omfång, om det inte vore för att det samtidigt skulle snedvrida incitamenten och få färre att arbeta och anställa. Regeringens kakrecept saknar därför både jäst och mjöl och kakan lär därför snarare krympa där inne i ugnen. Istället för att kväva tillväxten krävs innovation och smartare arbetssätt. Det uppnås enbart via en fungerande marknad med en mångfald av utövare, som hela tiden måste finna nya lösningar för att inte halka efter konkurrenten. Drygt 80 procent av våra innovationer kommer från anställda på företag eller från enskilda uppfinnare och entreprenörer. Genom att uppmuntra dessa innovatörer och ge dem rätt grogrund kommer recepten ge betydligt smakfullare bakverk än om centralköket åter får baka på monopol.

Ett av de viktigare incitamenten för att ta risk och investera sin tid är möjligheten att göra vinst på investeringen. För den som inte nöjer sig med torra kanelbullar och Napoleonhattar är därför vinst och mångfald nödvändiga gott.