Vid ett vägskäl

Kön växer vid asylmottagningen.

Prognoserna pekar upp mot 100 000 asylsökande under året. Framtiden är osäker och kan likafullt innebära det dubbla antalet som betydligt färre. Vad siffrorna än må landa på så är framtidens integrationspolitiska utmaningar enorma.

Efter besked om uppehållstillstånd ska den nyanlände snarast möjligt in i samhället. Barn ska in i ordinarie skolgång, föräldrar lära sig språket, valideras och ut på arbetsmarknaden. En snabb validering är givetvis rätt väg, men hjälper föga för den betydande del som saknar något att validera. På en arbetsmarknad likt den amerikanska, brittiska eller för all del tyska fungerar inträdet ändå hyfsat. Här finns en betydande andel låglönejobb utan vidare akademiska krav. I Sverige ska vi som bekant dock inte konkurrera med låga löner, vilket man i och för sig kan sympatisera med, om verkligheten nu inte såg ut som den gör med tiotusentals inkommande helt utan akademisk bakgrund.

Vi står inför ett vägskäl. Antingen accepterar vi situationen som den är men öppnar upp för lågkvalitativa låglönejobb eller så börjar vi på allvar diskutera de beryktade så kallade volymerna. Alternativet är ett alltmer segregerat samhälle, med enorma ekonomiska och sociala kostnader som följd.

Vinst och mångfald, nödvändiga gott

Napoleonhattar i all ära,
men nog vill vi ha mer på menyn.

Svensken blir äldre och ställer allt högre krav på den service som förväntas på ålderdomens höst. Samtidigt brottas både vård och omsorg med utmanande låg produktivitet och med upplevt sämre service som följd. Det är mot den bakgrunden som regeringens tilltagande intresse för konkurrens- och vinstbegränsningar ska synas.

Ekonomi handlar om hushållning med begränsade resurser. Det offentligas kaka må vara stabil men samtidigt är kakan också begränsad. Höjd skattekvot skulle kunna vara en möjlighet att öka kakans omfång, om det inte vore för att det samtidigt skulle snedvrida incitamenten och få färre att arbeta och anställa. Regeringens kakrecept saknar därför både jäst och mjöl och kakan lär därför snarare krympa där inne i ugnen. Istället för att kväva tillväxten krävs innovation och smartare arbetssätt. Det uppnås enbart via en fungerande marknad med en mångfald av utövare, som hela tiden måste finna nya lösningar för att inte halka efter konkurrenten. Drygt 80 procent av våra innovationer kommer från anställda på företag eller från enskilda uppfinnare och entreprenörer. Genom att uppmuntra dessa innovatörer och ge dem rätt grogrund kommer recepten ge betydligt smakfullare bakverk än om centralköket åter får baka på monopol.

Ett av de viktigare incitamenten för att ta risk och investera sin tid är möjligheten att göra vinst på investeringen. För den som inte nöjer sig med torra kanelbullar och Napoleonhattar är därför vinst och mångfald nödvändiga gott.

En moralisk pekpinne

Gratismys framför tv:n?

När rättsväsendet saknar erforderliga resurser och lagstiftaren inte följer utvecklingen lämnas resten till privatmoralen. Just så ser nu förutsättningarna ut inom musik- och filmbranschen. Ny teknik och uppfinningsrika fildelare gör det närmast frivilligt att betala för sig.

Att snatta i affären, planka på tunnelbanan eller sno från grannen tycker de flesta är fel. Sådant är enkelt att peka på och beivra lagvägen. Olaglig fildelning och streaming är lika olagligt men betydligt svårare att komma åt, inte bara rättsligt utan lika mycket moraliskt. När barnfamiljer myser framför gratisfilm från streamingsiterna Swefilm och Dreamfilm tycks moraliska betänkligheter helt saknas. Samma föräldrar är sannolikt betydligt tydligare mot sina barn ifråga om snatteri och tjuvåkning. Uppskattningsvis uppgår de årliga filmstölderna till 2 miljarder. Drygt 30 procent av svenska tv-tittare uppges använda pirattjänster. När C-more nu lanserar den nya Beckfilmen, efter åtskilliga miljoner i produktions- och marknadsföringskostnader, kan de räkna med att en betydande del av tittandet kommer ske av pirater utan en enda krona i kompensation.

Någon har sagt att vi inte kan kriminalisera en hel ungdomsgeneration. För det första handlar det om långt fler än bara ungdomar och för det andra rasar ett samhälle som saknar moraliska statuter. 

Finansministerns hemläxa

Nej, att höja trösklarna är en dålig idé.

I sin nyss avgivna Sverigerapport gav OECD återigen Sverige toppbetyg för sin hantering av finanskrisen. Organisationen konstaterar att vi är ett av få länder med högre BNP idag än 2008. Inte minst är det den starka inhemska efterfrågan som gjort detta möjligt.

En del mörka moln cirkulerar dock på den blågula himlen. Organisationen lyfter, förutom givetvis de dåliga skolresultaten, bl a fram vikten av ökade ekonomiska incitament och en liberalare arbetsmarknad som gör det lättare för unga och utrikes födda med svaga kvalifikationer att få jobb. Finansminister Andersson var på plats när rapporten presenterades och man får hoppas att hon spetsade öronen, för hon fick en viktig hemläxa. Regeringen snickrar ju som bäst på en ekonomisk politik som kommer minska de ekonomiska incitamenten och som höjer trösklarna till arbetsmarknaden. På tal lär någon liberalisering av arbetsmarknaden knappast heller komma. Med en aldrig tidigare skådad ström att nysvenskar och en ännu hög ungdomsarbetslöshet hotar regeringens politik att stänga ute alltfler, vilket kommer vidga klyftorna och slita på sammanhållningen.

Magdalena Andersson fick en tuff hemläxa att jobba med, hoppas nu att kollegorna i regeringen och vänstervännerna ger henne studiero att utföra den. 

Utmanande budgetutspel

Extra busväder med höstbudgeten.

I fredags levererade finans- och finansmarknadsministrarna en tung uppsättning budgetutspel. Sammantaget avser Andersson och Bolund höja skatterna med 28 miljarder till nästa år. Även om de båda vädjade om förståelse för ett utmanande ekonomiskt läge så kan utspelen inte kategoriseras som annat än en riktig bomb.

Dessa och tidigare föreslagna höjningar ger en klar bild över regeringens visioner, där de själva snarare än vi andra ska ställa saker till rätta. I Anderssons och Bolunds värld kan nämligen satsningar endast ske genom deras, dvs. skattesedelns, försorg. Vi övriga synes duga illa till. Företagande och anställning ska bli dyrare, arbete efter 65 års ålder likaså. Sparmöjligheterna ska försämras via slopat pensionssparavdrag och höjda skatter på investeringssparkonto och i kapitalförsäkring. Transporter och pendling ska bli dyrare, liksom energin till industrin när kärnkraften ska betala mer. Efter förankring hos Vänsterpartiet kan vi också förvänta oss inkomstskattehöjningar för medel- och höginkomsttagare.

Om denna bombmatta av skattehöjningar ska kunna pareras krävs närmast genialisk politisk förmåga, som nuvarande ledning hittills inte visat prov på. Utspelen är utmanande, inte minst som förslagen garanterat kommer att passera genom riksdagen.

Välkommen tillbaka Pascalidous

Hon jobbar i ett bistert klimat.

Alexandra Pascalidous är en av åtskilliga offentliga och icke-offentliga personer som drabbats hårt av hatmobben och dess elaka svans. Därför lämnade hon förra veckan såväl uppdraget hos Ring P1 som landets territorium. Hatet och trakasserierna blev henne övermäktiga och hon lät sig, tillfälligt, tystas. Gudskelov kom hon snart på andra tankar och är nu tillbaka i hetluften, vilket borde glädja alla oss vänner av yttrandefrihet, demokrati och en sansad ton.

Det sagda behöver på intet sätt innebära att man sympatiserar med Pascalidous åsikter men däremot att man värnar ett tillåtande debattklimat och det fria ordet. Klimatet för debatt är bistert idag. I anonymitetens trygga skugga kan enskilda och grupper hota och trakassera allt och alla dem som de råkar störa sig på eller vars åsikter de inte delar. Utan argument och egna idéer kan dessa grupperingar få de mest luttrade att ge upp, för få är beredda att offra egen och anhörigas hälsa på demokratins altare. Utvecklingen hotar demokratin i grunden. Utan åsiktsutbyte och saklig debatt är demokratin snart ett minne blott. Den anonyma mobb som nu frodas ute i webbens otaliga forum måste bekämpas, inte med inskränkningar eller påbud utan genom ett unisont ställningstagande för öppenhet.

Alexandra Pascalidous, liksom Björn Söder, Mona Sahlin, Lars Vilks och Jonas Sjöstedt har alla rätt till sina åsikter. Vem som sedan vinner debatten och opinionens gunst ska inte vara någon annans förtjänst än den med de bästa och sakligaste argumenten.

Kortsiktighet hotar vår konkurrenskraft

Med dollartecken i blicken.

Ingen lär ha missat den uppochnedvända räntevärld vi nu lever i. Den historiska minusräntan har kastat många tidigare sanningar över bord vilket innebär att vi alla seglar på ganska okända vatten. Lika okänt som skrämmande är det investeringsklimat som följt av Riksbankens pengarullning.

Aldrig förr har svenska börsbolag delat ut en så stor andel av sina nettovinster till ägarna. För de börsbolag som hittills presenterat sina utdelningsförslag ligger utdelningsandelen av den totala nettovinsten på 76 procent, att jämföra med snittet på 52 procent för perioden 1980-2013. Denna historiskt höga andel innebär att endast 24 procent lämnas kvar i kassan, för investeringar, marknadssatsningar och buffertspar. Detta är inte långsiktigt hållbart eftersom framtida konkurrenskraft, och kassaflöden, bygger på produktivitetshöjande investeringar och marknadsexpansion. Den obefintliga avkastning som ränteplaceringar ger innebär att ägarna, dvs. främst de stora institutionella placerarna, måste vinna avkastningen från sina aktieinnehav. De ser därför till att krama ut vad de kan ur de bolag som de investerat i.

De institutionella storägarnas, inte minst våra pensionsförvaltare, kortsiktiga jakt på avkastning utgör ett hot mot vår långsiktiga konkurrenskraft, och det är verkligt skrämmande.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hog-aktieutdelning-ett-langsiktigt-hot_4392651.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20150309