Kjell Olof Feldt och vinster i välfärden

Regeringsföreträdare måste kunna stå
över vulgärretorik

Inom kort ska riksdagen ta ställning i den för svensk välfärd kanske viktigaste frågan hittills, den om vinstbegränsningar. Regeringsföreträdare har höjt tonläget betydligt och inga retoriska grepp synes förbehållna.

Att vinstbegränsningsutredningen alls sjösattes berodde på Vänsterpartiets ultimatum för att stödja regeringens budgetförslag. Och det nu upptrissade tonläget beror på en allt desperatare socialdemokratisk jakt på väljare. En statsminister måste dock kunna stå över vulgärretorik om barn som riskeras på börsen, och finansministern vet mycket väl att få eller inga aktörer uppnår vinstmarginaler om 20-25 procent, som de sedan skickar skattefritt till någon paradisö.

Finansministern, liksom hennes chef, borde ta lärdom av Magdalena Anderssons föregångare på posten. Kjell Olof Feldt sammanfattade en gång kärnfullt begreppet vinst och behovet därav. ”Vinstens uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda resurser. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser används effektivt. Och för att  denna bevakning ska fungera måste det finnas en grupp aktörer i samhället, vars mål och mening är att maximera vinsten i det näringsliv man äger.”.

Dags för regeringen att gå till jobbet

Fina tider för insiders

Som bostads- och aktieägare mår man riktigt bra nu. Har man dessutom ett jobb mår man rent av fantastiskt. Rekordlåga räntor har i flera år eldat på bostadsbrasan och lågorna står idag höga. Likafullt har börsen tuffat på bra, trots en ganska medioker vinstutveckling, eftersom alternativa ränte- och obligationsplaceringar varit ännu sämre. Utan inflation har därutöver reallöneutvecklingen varit finfin.

Ovanpå detta går Sverige som en Tesla och växer så det knakar. Merparten, dvs. de som har bostad, aktier och jobb, kan således fira. Värre är det för dem som saknar tillgångar och som inte lyckats få in foten på arbetsmarknaden. Och för denna grupp snarare stjälper än hjälper riksbankens extrema räntepolitik, då bostadsprisutvecklingen gör drömmen om nåt eget avlägsen.

Riksbanken kan vare sig trolla fram jobb eller bostäder. För den utsatta grupp som står utanför krävs istället dels en flexiblare arbetsmarknad med låga trösklar och dels att bostadsmarknadens regeldjungel kalhuggs. Riksbanken har nått vägs ände, dags för regeringen att gå till jobbet.

Ett Sverige värt att försvara?

Du gamla du fria

Att Sveriges försvarsförmåga brister råder numer inga tvivel om. En vecka räknade förre ÖB:n med att vi skulle kunna hålla våra gränser vid yttre angrepp. Samtidigt saknar vi ett trovärdigt militärt samarbete som skulle kunna komma till undsättning vid behov. Vi ligger således risigt till, materiellt och personellt. Nästa fråga att besvara är hur stor försvarsvilja vi svenskar faktiskt har.

Vissa hävdar att det socialistiska samhällsbygget kapat de interpersonella banden och alienerat oss från varandra, vilket skapat en individualistisk anonymitet som raderat ut känslan av samhörighet. Andra menar att oansvariga, alternativt naiva, politiker sålt ut landet genom en omdömeslös migrationspolitik. Är ett sådant land nåt att slåss för?

Sverige är unikt på många sätt. Vi hyser inte bara tillit till varandra utan även till det offentliga och våra politiker. Till skillnad från i de flesta andra länder litar vi på varandra, och inte bara de närmsta och käraste. Vi betalar skatt frivilligt, värnar yttrandefriheten, månar om miljön och står upp för allas lika rättigheter. Visst har Sverige sina brister, och visst står vi inför stora utmaningar men här i landet är alla fria att delta och bidra till bättring. Bara den friheten är värd att gå i strid för.

 

Hotad skattemoral

Ingemar Hanssons arbetsprestation är betingad av
en god skattemoral

I Sverige litar vi på varandra, våra myndigheter och på samhällsapparaten generellt. Den höga tilliten innebär att vi också är benägna att avstå en betydande del av vår inkomst till samhället, eftersom vi litar på att även andra gör rätt för sig.

Så har det länge sett ut och så ser det ännu ut, men samhället förändras fort just nu. Enbart under 2015 tog vi emot drygt 160 000 asylsökande, och åren innan dess ett betydande antal. Och det ska vi givetvis vara stolta över. De system som möter dessa människor är däremot inte lika välkomnande. Europas mest sammanpressade lönestruktur innebär höga ingångslöner, Europas lägsta andel enkla jobb ställer krav på riklig erfarenhet, goda språkkunskaper och gedigen utbildning samtidigt som höga skatter och avgifter gör lågproduktiv arbetskraft olönsam att anlita. Allt sammantaget medför att en stor del av de nyanlända aldrig kommer att få möjlighet att göra rätt för sig.

Den höga tilliten och skattemoralen är betingad av vetskapen om att andra, även för oss okända, gör rätt för sig. Om vi inte ger de hundratusentals nyanlända möjlighet att bidra hotar tilltron och skattemoralen att eroderas, då med fatala konsekvenser.

Upp med hakan EU-vänner

Britterna får flagga halv stång ett tag,
men sen kavlar vi upp ärmarna

Britternas beslut att lämna EU-samarbetet var inte bra alls. Centrifugalkrafterna inom både EU och Storbritannien sattes i fritt spel och än den enes än den andres röst höjs nu för mer nationalism och nationella lösningar. Vart dessa krafter slungar oss vet vi inte än, men vi lär i vart fall landa längre ifrån varandra.

Det kanske sorgligaste med britternas utträde, och vad som måste mana till eftertanke, är hur det kunde gå så långt. Vad vi vet är att EU-kritiska fraktioner vuxit sig allt starkare inom medlemsländerna, och att alltfler känner besvikelse över EU:s allt längre lista över misslyckanden och missnöje med dess tilltagande federalistiska ambitioner. Kritiken och missnöjet är till stor del befogad och måste respekteras och beaktas, hur EU-vänlig man sen än må vara.

Britternas farväl bör uppfattas som den tydligaste av signaler till kommissionen och statschefer. EU måste reformeras, i större grad respektera länders och invånares rätt till självbestämmande. Tolkas signalen rätt kan EU-vänner lyfta på hakan, för då kommer sannolikt något positivt ur allt detta.

Låt läraren göra sitt jobb

Handen upp när du har nåt att säga

Ingen lär ha missat att svenska skolan lider av kvalitetsproblem. De flesta har säkert också snappat upp att behovet av nya lärare under kommande fem år är enormt, uppskattningsvis 70 000 heltidstjänster.

Utmaningarna är grannlaga då läraryrket kraftigt tappat i status och då skolbarnen synes ha fått fritt spelrum att leva rövare. Kvalitetsproblemen och den falnande yrkesstatusen är två sidor av samma mynt. En lärare utan självklar auktoritet, i en miljö där regler är flytande, kan svårligen utföra sin egentligt enda uppgift. Den att förmedla kunskap. Och säg sen den som vill utbilda sig till ett yrke i vilket man inte får möjlighet att utföra sitt jobb.

Jan Björklund fick genomlida åtta svåra år som utbildningsminister, detta sedan han idogt arbetat för att återställa lärarens roll till vad den en gång var. En naturlig auktoritet som fick göra sitt jobb.

I väntan på sämre tider

Framtiden ger fog för oro.

De socialdemokratiska opinionssiffrorna rosar inte marknaden. Det gör för övrigt inte Miljöpartiets heller. Lika hastigt som förtroendet för regeringen dalar, dalar förtroende i Konjunkturinstitutets månadsbarometer över svensk ekonomi. Ofattbart anser regeringsföreträdare som samtidigt konstaterar en sjunkande arbetslöshet och finfin BNP-tillväxt.

Konsumenten, bostadsköparen och investeraren, alltså marknaden, är dock mer framsynt än våra styrande politiker synes vara. Den fråga som övriga, utom kretsen av regeringstrogna, ställer sig är hur framtiden kommer te sig. Vid horisonten ser de flesta högre räntor, höjda skatter, försämringar för bostadsägare och köpare samt en sannolikt högre arbetslöshet när tiotusentals nytillkomna inte kommer in på arbetsmarknaden. Allt som allt en sämre ekonomi alltså.

I brist på förtroende för det politiska styret, och i väntan på sämre tider, dalar därför både opinionssiffror och marknadens förtroende.