Lär från de bästa

Se och lär

En grundförutsättning för kunskapsinhämtning är lugn och ro. Oväsen, stök och andra störningsmoment raserar denna grund. Därför är ordning och studiero det första som varje skola måste tillförsäkra.

Åtskilliga fakta och vittnesmål finns för att det är lite si och så med dessa delar i många svenska skolor. Det är oförlåtligt och ett svek mot de lärare och elever som tvingas arbeta under dessa premisser. Det finns dock lysande undantag, som Internationella Engelska Skolan t ex. Och det är inga avancerade konster den ägnar sig åt utan, förefaller det, rena självklarheter. Vid inskrivning vid skolan undertecknas ett kontrakt mellan förälder, elev och skola genom vilket eleven förbinder sig att respektera skolans ordningsregler. Skolan ska hållas ren, mobiltelefoner hålls inlåsta under skoldagen, man klär sig propert, uppträder ärligt och retas inte. Lärare och rektor hälsar på varje elev vid skoldagens start. Ingen talar utan att räcka upp handen, lektionerna startar och slutar på exakt utsatt tid. Tuggummi och godis är portförbjudet och toaletter hålls rena.

Även om allt detta kan te sig närmast självklart synes det främmande för de flesta svenska skolor. Det borde därför, rent av från statligt håll, åläggas varje kommun att upprätthålla åtminstone en viss miniminivå för ordning och studiero. Alternativt borde någon form av sanktionsavgift utgå. I arbetet mot denna höga miniminivå kan kommunerna gott lära från någon av de bästa, varför inte Internationella Engelska Skolan?

Tondövt och ofolkligt

Trygghet & tradition går hem

Lite yrvaket har gammelpartierna kunnat konstatera att Sverigedemokraterna både vuxit om och etablerat sig. Många är de som frågar sig vad som gått snett och vad som nu ska göras. Det är dock inte svårare än att fråga. Den som är modig nog att göra det, och är uppriktigt intresserad av svaret, kommer få ett tydligt besked.

För få nytillkomna SD-väljare hyser mer främlingsfientliga åsikter än andra, och många sympatiserar inte ens med dem. De flesta är istället arga, besvikna och framförallt oroliga. Arga och besvikna på dem som bestämmer, oroliga över sin egen och sina avkomlingars framtid. Det är alldeles uppenbart att vare sig blåa, röda eller gröna har haft koll på invandringspolitiken och dess följder. Lika uppenbart är att man antingen ignorerade men mer troligt inte insåg hur deras väljare såg på saken. De allra flesta av oss är av ganska enkel natur och söker i första hand trygghet och gemenskap. Trygghet finner vi i det bekanta och vår närhet och gemenskap i de normer, värderingar och symboler som vi delar. När väl detta är på plats är de flesta av oss beredda att öppna våra hjärtan och släppa på fler in i gemenskapen. Detta har de styrande inte förstått, eftersom de inte delar sina väljares vardag. De har många gånger världen som spelfält och har då mindre förståelse för den mikrovardag som de flesta av oss andra lever i.

Tondöva och ofolkliga har de folkvalda förbisett sina väljares vardag. Väljarna straffar dem genom en arg och uppgiven röst på det enda parti som de upplever talar till dem. Tydligare blir inte beskedet.

Oförsvarligt

Bekymrade med all rätt

Svenskarna är inte särskilt oroliga över rikets säkerhet, trygga i förvissningen om att NATO ändå kommer till undsättning vid konflikt. Närmare hälften är förvissade om det. Bland NATO-motståndarna är de ännu säkrare, där sex av tio tror på NATO:s hjälp.

NATO-chefen Jens Stoltenberg är lika tydlig som svenskarna är säkra om motsatsen, bara medlemsländer har några garantier. För partnerländer som Sverige blir det en fråga om värderingar i varje given situation. Inga garantier utan medlemskap alltså. Samtidigt som detta står klart lappar och lagar försvarsministern med alla andra tänkbara samarbeten vid sidan av NATO. Allt för att hans parti ska kunna upprätthålla någon form av trovärdighet utan att behöva lämna sin heliga alliansfria linje. Försvarsministern har samtidigt att stångas med sin egen utrikesminister, som är pacifist och inte kan se någon hotbild. Svenskarna litar alltså blint på NATO, NATO lovar inget, försvarsministern lappar och lagar, utrikesministern fnyser åt allt och statsministern slår stolt fast den svenska alliansfriheten.

Det enda vi vet idag är att vår försvarsförmåga är ytterst begränsad och att någon eventuellt, kanske NATO, skulle ställa upp om det krisade. Regeringens hanterande av rikets säkerhet är oförsvarbart och bedrägligt. Särskilt som den innerst inne vet att NATO är den enda garanti vi har.

Ärlighet vinner i längden

Grillo, ingen vinnare på sikt

Just nu skördar populisterna de sötaste frukterna. De som hänger längst ned och bara väntar på att plockas. Det är de enkla och billiga poängens politik som lovar mycket utan att för den skull kräva några prioriteringar. Sådan politik fungerar naturligtvis inte i längden vilket de flesta intuitivt oftast förstår.

Politik är att välja, som Göran Persson skarpsynt fastslog i samband med 90-talets hårdföra saneringspolitik. Det var en tid då frukterna var sura och omogna och få till antal. Klassisk socialdemokratisk stimulanspolitik var inte längre möjlig utan varje liten sur kart krävde största omsorg. Persson kastade många principer över bord och gjorde vad som krävdes för att få rätsida på ekonomin. För detta fick han fortsatt förtroende av väljarna både i 1998 och 2002 års val. På liknande sätt studsade förtroendet för alliansregeringen tillbaka när den framgångsrikt hanterade finanskrisens härjningar. 90-talet och 2000-talets finanskris krävde uppoffringar och svåra prioriteringar, av ansvarsfulla politiker. I andra länder där mer lättjefulla figurer fick förtroendet har statsskulder skenat och tuffa, men för framtiden avgörande, reformer uteblivet. Politikerföraktet och missnöjesröstarna har däremot vuxit sig starkare. Det går bra för Sverige nu, ändå tycks föraktet för de styrande tillta. Kanske för att väljarna inte litar på att politiken tar sitt långsiktiga ansvar. Som i migrationsfrågan där ryckighet och hastigt skiftande budskap svärtat ned trovärdigheten. 

Det finns gott om historiska exempel på att ärlighet vinner val. Men även om så inte alltid är fallet så är det de förtroendevaldas förbannade uppgift att vara ärliga, prioritera och fatta de svåra besluten. Som vi, verklighetens folk, inte alltid själva är kapabla till.

Gilla läget eller betala priset

Strålande glad.

Regeringen jublade över LO:s och arbetsgivarnas giv för att öka anställningsbarheten hos nyanlända, unga och långtidsarbetslösa. Förslaget innebär tidsbegränsade och subventionerade anställningar där arbetsgivaren bara betalar hälften av lönen och inga skatter eller avgifter, medan staten får resten.

Den nya anställningsformen är regeringens svar på hur de snabbt vidgande klyftorna på arbetsmarknaden mellan inrikes och utrikes födda ska slutas. Inblandade parter är alla nöjda. Arbetsgivarna får billig arbetskraft, LO slipper konkurrens och regeringen kan basunera ut en storslagen reform. Fullt berättigad kritik har dock utfärdats eftersom framtidens främsta arbetsgivare, de små och medelstora företagen utan kollektivavtal och bemanningsföretagen, inte omfattas. 

Enligt en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi måste sysselsättningsnivån bland utrikes födda uppgå till 75 procent för att ge ett positivt tillskott. Bland flyktingar i åldern 20 – 64 år som mottogs 2011 var omkring 48 procent sysselsatta efter fem år. Det tar idag ungefär 19 år innan denna grupp når upp till ens 70 procents sysselsättningsnivå. Siffrorna är obarmhärtiga mot det system och den arbetsmarknad som vi har idag. Parternas förslag innebär i den kontexten endast en krusning på vattenytan.

Om sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda ska kunna minskas till en acceptabel nivå krävs betydligt djärvare reformer och sådana verkar vare sig arbetsmarknadens parter eller regeringen förmögna till. Med den arbetsmarknadssituation som vi har idag gäller det att antingen gilla läget eller att betala ett högt pris. Gillar vi läget måste fler enkla och billiga jobb till, annars kommer vi få vi betala priset i form av en skoningslös utslagning, utanförskap och växande parallellsamhällen.

EU är viktigare än på länge

Ett handslag för nationalism

och protektionism

Den för oss flesta invanda världsordningen knakar i fogarna. När USA abdikerat från sin roll som västvärldens ledare har spelplanen blivit rörig. I amerikansk frånvaro flyttar andra maktspelare som Kina och Ryssland fram sina positioner, för att göra sina agendor och åskådningar gällande.

Det är denna spelplanen som vi måste förhålla oss till och då krävs samarbete. Samarbete med länder och regimer med vilka vi delar värderingar och världsuppfattning. EU är i detta avseende det bästa vi har. Medlemsländerna samlas kring gemensamma uppfattningar om de fria rättigheterna, människans okränkbarhet, frihandelns välgörande kraft, rättsväsendets och medias oberoende osv. Var och en för sig står vi oss slätt i det globala spelet. Vill vi försvara de universella värden som våra samhällen är uppbyggda kring måste vi därför hålla ihop.

Amerikanarnas val av Trump, Putins nymornade expansionism och Kinas tilltagande nationalism visar att inget är givet. Just därför måste vi bygga värn, mot en omvärld som inte längre går att lita på. EU är därför viktigare än någonsin. Som garant för de liberala värden som gjort människan och våra ekonomier fria och som står för samarbete snarare än egoism och nationalism.