Sexuella ofredanden väcker nyttig debatt

Spärrat för vissa, öppet för andra?

Med sin rapportering om polisens agerande i samband med omfattande och till synes organiserat sexuellt ofredande vid ett antal platser i landet har Dagens Nyheter initierat en nyttig och flerdimensionell debatt. Debatten berör många mäns kvinnosyn, rättssäkerheten i landet och förfärande kulturskillnader.

I kölvattnet av DN:s artiklar har en rad kvinnor och organisationer trätt fram och vittnat om omfattande sexuella trakasserier, närmast som de vore naturlag. I ett samhälle som det svenska, förment civiliserat och jämställt, är detta ett nederlag. I en civilisation förmår man att leva sida vid med respekt för vardera individs fri- och rättigheter. Givetvis också rätten att avgöra vem som ska få tafsa på en och inte. Om brottsutsatta inte får sin sak prövad på samma villkor som andra utgör det ett hot mot rättssamhället. Om brott inte utreds och lagförs är de legitima med följden att de lönar sig och att man inte kan lita på rättsapparaten. Av DN:s artiklar framgår att det var en stor grupp med ungdomar som på festivalen We are Sthlm som i grupp antastade tjejer. Gruppen bestod företrädelsevis av ”afghanska flyktingungdomar”. I Afghanistan är inte kvinnan vatten värd och göms undan i hem och hucklen då männen inte förväntas kunna tygla sin sexualitet. Det vore naivt att tro att dessa uppfattningar förändras bara för att man byter bostadsort.

Den nyvakna debatten är såväl nyttig, nödvändig som flerdimensionell. Och kom inte en minut för tidigt.

Ett kallare Sverige

Wassberg är van vid kyla,
vi andra lär också få vänja oss.

I torsdags varnade statliga Vattenfall för att hela den svenska kärnkraften kommer att släckas ned. Konsekvensen skulle inte enbart bli högre elpriser och periodvis brist utan också utlösa förluster på tiotusentals miljarder. I slutändan för oss som betalar skatt.

De rekordlåga elpriserna är en bidragande orsak till situationen men på marginalen är det politiska beslut som kan få vågskålen att tippa över. Regeringen, med ambition att återindustrialisera Sverige, har hastigt fattat beslut om att höja effektskatten och att införa nya säkerhetskrav om oberoende härdkylning senast 2020. Effektskatten krymper lönsamheten från dag ett medan de nya säkerhetskraven kräver beslut om mångmiljardinvesteringar redan under 2016. Vattenfall konstaterar att läget börjar bli akut och att kalkylerna helt enkelt inte går ihop. Och med en förtida nedläggning av svensk kärnkraft skulle Sveriges elförsörjning vara hotad.

Samtidigt som industrivurmaren Stefan Löfven våndas gottar sig hans gröna regeringskamrater, som i dagsläget ser ut att kunna uppfylla ett av sina tyngsta vallöften. Tänka sig, att Socialdemokraterna kan bli det regeringsparti som verkligen ger ett kallare Sverige.

Den kinesiska läxan

Det finns de som lär sin läxa ur Maos röda,
regeringen har en annan kinesisk läxa att lära.

Få med minsta intresse för pengar har väl missat världsbörsernas genomklappning de senaste dagarna. De flesta har säkert också snappat upp att det är Kina som är smittohärden. Inom loppet av fyra dagar har Shanghaibörsen handelsstoppats två gånger, sedan börsen rasat 7 procent under en dag. Oron bland handlarna är monumental och är dessutom en upprepning av sommarens nära döden upplevelse på börsgolven.

Det kinesiska börshaveriet är en stilstudie i vilka konsekvenser politisk osäkerhet och oförutsägbarhet kan få. Grunderna för dagens elände lades i slutet av 2014 då den kinesiska regimen uppmanade befolkningen att handla kinesiska aktier. Följden blev en fullständig rusning med en explosionsartad utveckling som följd, 150 procent upp på ett halvår. Bubblan sprack och världens börser skakade. Sedan följde ett pärlband av politiska ingrepp, från statliga stödköp och blankningsförbud till förbud mot insiders att sälja, allt för att förhindra fortsatt fall. Regimens interventioner visste inga gränser och investerarna flydde den politiskt instabila marknaden. Följderna ser vi idag.

Den kinesiska läxan vi i Sverige har att lära är att politisk instabilitet och oförutsägbarhet kan vara ödesdiger för marknaders funktionssätt. Oklarheter kring vinstmöjligheter i välfärden, kärnkraften, försämringar av rut och rot och höjda arbetsgivaravgifter för unga avslöjar regeringen. De har inte gjort den kinesiska läxan.

Skattehöjning mot bättre vetande

Höfta mellan tumme och pekfinger
håller inte.

Från årsskiftet får Sverige världens högsta marginalskatt. Det innebär att mer än 60 procent av den sist intjänade kronan går till staten. Med allmän pensionsavgift och tillsammans med det faktum att större delen av dessa högre inkomster inte berättigar till pension och sociala förmåner överstiger skatten 80 procent.

I Magdalena Anderssons budget beräknas marginalskattehöjningen inbringa 2,7 miljarder till skatskassan. Forskning, som även beaktar skatters påverkan på våra beteenden, ger dock andra resultat. Skattehöjningar ger naturligt nog mindre incitament till att ge det lilla extra. Med ännu högre skatter lär fler höginkomsttagare ta ut övertid i kompledigt istället för övertidsersättning. Kanske väljer de en längre semester istället för kontoret, båten eller varför inte stugan på landet. Detta slogs nyligen fast av Jacob Lundberg i en uppmärksammad Timbrorapport. Lennart Flood, professor emeritus i nationalekonomi, instämmer såväl i rapportens antaganden som dess slutsatser. Även Anderssons föregångare Erik Åsbrink förhåller sig skeptisk. Han vill istället slopa den statliga skatten helt för att höja kapitalskatt och moms.

Finansministern är en välutbildad nationalekonom med riklig erfarenhet från finansdepartementet och Skatteverket, hon känner mycket väl till den föreslagna skattehöjningens begränsande effekter på arbetsutbudet. Det är sorgligt att konstatera att hon nu faller till föga för vänsterns och de grönas skattehöjardrömmar och fattar så viktiga beslut mot bättre vetande.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/expert-farre-jobbar-mer-med-hogre-marginalskatt-1/

35 000 dör ifrån S varje år

Allt äldre, allt fler vid sidan om

Den senaste veckans skörd av opinionsmätningar har knappast höjt julstämningen i S-leden. Partiet är nere på Juholt-nivåer vilket innebär ett tapp med fem procent från det rekorddåliga valresultatet förra hösten.

Dissekerar man sedan siffrorna så framträder än mer skrämmande uppgifter. Allra mest oroar säkert den massiva flykten av LO-väljare till SD. Bland manliga LO-väljare är SD nu större och bland samtliga LO-väljare är partierna jämnstora. Och raset har gått fort, rasande fort. Bara under 2015 har S tappat 15 procent av LO-väljarna, medan SD höstat in ett 10-procentigt ökat stöd. Den andra stora S-trenden är att deras väljare dör ifrån dem. Enligt Sifo tappar partiet årligen 35 000 väljare genom dödsfall, samtidigt som återväxten bland yngre är ytterst skral.

Även om det är Socialdemokraternas framtid som målas i det allra mörkaste tonerna kan inget annat parti förutom SD fröjdas över opinionsutvecklingen. SD däremot, går framåt i alla led och åldrar och det måste gammelpartierna ta intryck av. SD upplevs kunna erbjuda lösningar och något annat, en annan typ av framtid som uppenbarligen lockar mer än övriga partiers alternativ. För att inte gå samma väg tillmötes som Socialdemokraternas väljarkår så måste övriga partier kunna uppbåda något betydligt mer lockande.

”Hur stora måste problemen växa sig innan förändring kan ske”

Öppet för vissa, stängt för många andra

Svensk ekonomi växer så det knakar och arbetsmarknaden är glödhet, för vissa. Handelsbanken konstaterar i sin senaste konjunkturprognos att arbetslösheten i gruppen inrikes födda 25-74 år ligger på 3,1 procent och väntas sjunka ytterligare. Motsvarande siffra för utrikes födda är 21,8 procent.

Tudelningen på arbetsmarknaden och den allt snabbare växande klyftan, mellan dem som är inne och de som lämnats utanför, är politikens främsta utmaning att ta sig an. Idag är mediantiden för en nyanländ sju år för att få första jobbet. Hos dem som nu är inskrivna i etableringsuppdraget hos Arbetsförmedlingen har 30 procent eftergymnasial utbildning, 21 procent gymnasial utbildning medan hela 48 procent enbart har förgymnasial utbildning. Detta är alarmerande siffror för ett land med höga välfärdsambitioner, Europas hårdaste beskattning av arbete och lägst andel låglönejobb. Det finns under sådana omständigheter ingen arbetsmarknad för flertalet av de arbetslösa, och får inte de några jobb blir det svårt att upprätthålla välfärdsambitionerna.

Enligt Handelsbanken bidrar snäv lönespridning, höga marginalskatter och bidragssystem som inte stimulerar lågutbildade att söka jobb till att de enklare jobben som skulle kunna matcha flertalet arbetslösa blir för få. Banken avslutar sedan rapporten med en retorisk fråga: ”hur stora måste problemen växa sig innan förändring kan ske”. Bra fråga.

Sent omsider har syndaren vaknat

Trött och resignerad infrastrukturminister

Det var en trött och närmast resignerad infrastrukturminister som i veckan fick försvara regeringens senaste migrationspolitiska initiativ. Från och med 21 december är tanken att samtliga tåg- och busspassagerare över Öresundsbron ska ID-kontrolleras. Och ovanpå det ska regeringen ges möjlighet att stänga hela bron för vägtrafik.

Efter att konsekvent och övertygande ha proklamerat att asylrätten ska värnas och upprätthållas vänder regeringen nu på en femöring. Panikåtgärderna, som i princip stänger Sverige gränser, innebär ett rejält underbetyg åt både nuvarande och den förra regeringen. Ingen har bättre kunskaper om landets tillstånd och utmaningar än landets politiska ledning. I Sverige litar vi i allmänhet dessutom på vad de säger. Den akuta situation vi nu ser har inte uppkommit över natten utan är resultatet av en längre tids utveckling. Ingen politiker har dock adresserat frågan riktigt utan istället övertygande förnekat de utmaningar som Sveriges oproportionerliga flyktingmottagande uppenbarligen innebär. 

Politisk naivitet och förnekelse har lett till en situation där alla dörrar dramatiskt smälls igen, för både asylsökande och näringsidkare. Alltför sent omsider har våra politiska syndare vaknat.