En moralisk pekpinne

Gratismys framför tv:n?

När rättsväsendet saknar erforderliga resurser och lagstiftaren inte följer utvecklingen lämnas resten till privatmoralen. Just så ser nu förutsättningarna ut inom musik- och filmbranschen. Ny teknik och uppfinningsrika fildelare gör det närmast frivilligt att betala för sig.

Att snatta i affären, planka på tunnelbanan eller sno från grannen tycker de flesta är fel. Sådant är enkelt att peka på och beivra lagvägen. Olaglig fildelning och streaming är lika olagligt men betydligt svårare att komma åt, inte bara rättsligt utan lika mycket moraliskt. När barnfamiljer myser framför gratisfilm från streamingsiterna Swefilm och Dreamfilm tycks moraliska betänkligheter helt saknas. Samma föräldrar är sannolikt betydligt tydligare mot sina barn ifråga om snatteri och tjuvåkning. Uppskattningsvis uppgår de årliga filmstölderna till 2 miljarder. Drygt 30 procent av svenska tv-tittare uppges använda pirattjänster. När C-more nu lanserar den nya Beckfilmen, efter åtskilliga miljoner i produktions- och marknadsföringskostnader, kan de räkna med att en betydande del av tittandet kommer ske av pirater utan en enda krona i kompensation.

Någon har sagt att vi inte kan kriminalisera en hel ungdomsgeneration. För det första handlar det om långt fler än bara ungdomar och för det andra rasar ett samhälle som saknar moraliska statuter. 

Finansministerns hemläxa

Nej, att höja trösklarna är en dålig idé.

I sin nyss avgivna Sverigerapport gav OECD återigen Sverige toppbetyg för sin hantering av finanskrisen. Organisationen konstaterar att vi är ett av få länder med högre BNP idag än 2008. Inte minst är det den starka inhemska efterfrågan som gjort detta möjligt.

En del mörka moln cirkulerar dock på den blågula himlen. Organisationen lyfter, förutom givetvis de dåliga skolresultaten, bl a fram vikten av ökade ekonomiska incitament och en liberalare arbetsmarknad som gör det lättare för unga och utrikes födda med svaga kvalifikationer att få jobb. Finansminister Andersson var på plats när rapporten presenterades och man får hoppas att hon spetsade öronen, för hon fick en viktig hemläxa. Regeringen snickrar ju som bäst på en ekonomisk politik som kommer minska de ekonomiska incitamenten och som höjer trösklarna till arbetsmarknaden. På tal lär någon liberalisering av arbetsmarknaden knappast heller komma. Med en aldrig tidigare skådad ström att nysvenskar och en ännu hög ungdomsarbetslöshet hotar regeringens politik att stänga ute alltfler, vilket kommer vidga klyftorna och slita på sammanhållningen.

Magdalena Andersson fick en tuff hemläxa att jobba med, hoppas nu att kollegorna i regeringen och vänstervännerna ger henne studiero att utföra den. 

Utmanande budgetutspel

Extra busväder med höstbudgeten.

I fredags levererade finans- och finansmarknadsministrarna en tung uppsättning budgetutspel. Sammantaget avser Andersson och Bolund höja skatterna med 28 miljarder till nästa år. Även om de båda vädjade om förståelse för ett utmanande ekonomiskt läge så kan utspelen inte kategoriseras som annat än en riktig bomb.

Dessa och tidigare föreslagna höjningar ger en klar bild över regeringens visioner, där de själva snarare än vi andra ska ställa saker till rätta. I Anderssons och Bolunds värld kan nämligen satsningar endast ske genom deras, dvs. skattesedelns, försorg. Vi övriga synes duga illa till. Företagande och anställning ska bli dyrare, arbete efter 65 års ålder likaså. Sparmöjligheterna ska försämras via slopat pensionssparavdrag och höjda skatter på investeringssparkonto och i kapitalförsäkring. Transporter och pendling ska bli dyrare, liksom energin till industrin när kärnkraften ska betala mer. Efter förankring hos Vänsterpartiet kan vi också förvänta oss inkomstskattehöjningar för medel- och höginkomsttagare.

Om denna bombmatta av skattehöjningar ska kunna pareras krävs närmast genialisk politisk förmåga, som nuvarande ledning hittills inte visat prov på. Utspelen är utmanande, inte minst som förslagen garanterat kommer att passera genom riksdagen.

Välkommen tillbaka Pascalidous

Hon jobbar i ett bistert klimat.

Alexandra Pascalidous är en av åtskilliga offentliga och icke-offentliga personer som drabbats hårt av hatmobben och dess elaka svans. Därför lämnade hon förra veckan såväl uppdraget hos Ring P1 som landets territorium. Hatet och trakasserierna blev henne övermäktiga och hon lät sig, tillfälligt, tystas. Gudskelov kom hon snart på andra tankar och är nu tillbaka i hetluften, vilket borde glädja alla oss vänner av yttrandefrihet, demokrati och en sansad ton.

Det sagda behöver på intet sätt innebära att man sympatiserar med Pascalidous åsikter men däremot att man värnar ett tillåtande debattklimat och det fria ordet. Klimatet för debatt är bistert idag. I anonymitetens trygga skugga kan enskilda och grupper hota och trakassera allt och alla dem som de råkar störa sig på eller vars åsikter de inte delar. Utan argument och egna idéer kan dessa grupperingar få de mest luttrade att ge upp, för få är beredda att offra egen och anhörigas hälsa på demokratins altare. Utvecklingen hotar demokratin i grunden. Utan åsiktsutbyte och saklig debatt är demokratin snart ett minne blott. Den anonyma mobb som nu frodas ute i webbens otaliga forum måste bekämpas, inte med inskränkningar eller påbud utan genom ett unisont ställningstagande för öppenhet.

Alexandra Pascalidous, liksom Björn Söder, Mona Sahlin, Lars Vilks och Jonas Sjöstedt har alla rätt till sina åsikter. Vem som sedan vinner debatten och opinionens gunst ska inte vara någon annans förtjänst än den med de bästa och sakligaste argumenten.

Kortsiktighet hotar vår konkurrenskraft

Med dollartecken i blicken.

Ingen lär ha missat den uppochnedvända räntevärld vi nu lever i. Den historiska minusräntan har kastat många tidigare sanningar över bord vilket innebär att vi alla seglar på ganska okända vatten. Lika okänt som skrämmande är det investeringsklimat som följt av Riksbankens pengarullning.

Aldrig förr har svenska börsbolag delat ut en så stor andel av sina nettovinster till ägarna. För de börsbolag som hittills presenterat sina utdelningsförslag ligger utdelningsandelen av den totala nettovinsten på 76 procent, att jämföra med snittet på 52 procent för perioden 1980-2013. Denna historiskt höga andel innebär att endast 24 procent lämnas kvar i kassan, för investeringar, marknadssatsningar och buffertspar. Detta är inte långsiktigt hållbart eftersom framtida konkurrenskraft, och kassaflöden, bygger på produktivitetshöjande investeringar och marknadsexpansion. Den obefintliga avkastning som ränteplaceringar ger innebär att ägarna, dvs. främst de stora institutionella placerarna, måste vinna avkastningen från sina aktieinnehav. De ser därför till att krama ut vad de kan ur de bolag som de investerat i.

De institutionella storägarnas, inte minst våra pensionsförvaltare, kortsiktiga jakt på avkastning utgör ett hot mot vår långsiktiga konkurrenskraft, och det är verkligt skrämmande.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hog-aktieutdelning-ett-langsiktigt-hot_4392651.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20150309

Status quo är inget alternativ

Tilltagande fenomen

Alla har vi en uppfattning, för alla har vi stött på dem. Det handlar givetvis om de tusentals EU – migranter som söker sin desperata utkomst genom bettleri på våra städers gator.

Tiggarna har blivit en så vanlig syn att de närmast utgör en del av statsbilden på många orter. I början av februari räknade Stockholms Stad till 44 bosättningar i mer eller mindre centrala delar av staden, där tiggare tillfälligt slagit rot under sin vistelse i staden. Siffran innebär en ökning från 17 sådana boplatser året innan, fenomenet är således kraftigt tilltagande. Den som rör sig ute i nöjeslivet kvällstid kan också konstatera att aktiviteterna blivit offensivare och påstridigare. Situationen är givetvis ohållbar, på kort och lång sikt. Det är en usel lösning att fortsatt göra dessa människors uppehälle beroende av våra dusörer. Den ökande närvaron hotar därtill att få en redan unken inställning till romer att lukta ännu värre. Att låta situationen fortgå ger dem som ännu inte gett sig av falska förhoppningar, och det ger oss givare en fånig tillfällig tillfredsställelse att gotta oss i.

Långsiktigt ligger lösningen endast i migranternas hemländer, kortsiktigt måste dock även vi börja kavla upp ärmarna.

Framtidsministern är nåt på spåret

Hur mycket plats får hon, framtidsministern

Det är inte svårt att göra sig lustig över en så luddig ministertitel som framtidsminister, särskilt som denne inte ens fått ett eget departement att förfoga över. Farhågan, eller kanske förhoppningen, är att Kristina Persson blir en pappersproducerande utredningstiger.

Det finns i dagsläget dock ingen anledning att skoja om Persson eller hennes post. Hon är exempelvis en av få politiker som lyfter behovet av en ny bred skatteutredning. Hon talar frispråkigt om ekonomiska incitament och att det är alltför dyrt att anställa, vilket får många av avstå. Samtidigt som hennes chef, statsministern, surrat sig allt hårdare kring masten i fråga om de höjda arbetsgivaravgifterna för unga lättar alltså framtidsministern på surrningen. Helt i land lär hon inte gå men kanske kan hon få sitt parti att kroka arm med Svenskt Näringsliv, och mötas någonstans på mitten. SN:s Carola Lemne föreslog häromdagen att arbetsgivaravgifternas nivå skulle korreleras med lönesumman, så att högre löner skulle betinga högre avgiftssatser. Ett sådant förslag sänker kostnaderna för att anställa oerfaren och mindre produktiv arbetskraft, vilket ökar incitamenten till att anställa dessa. Förslaget ligger helt i linje med framtidsministerns ambition.

Om nu Löfven släpper tyglarna hyfsat fria åt Kristina Persson, så ser vår framtid genast lite ljusare ut.