Viktigt att rösta men viktigare att rösta rätt

Det görs på många håll gällande, från greker själva och folk i deras omgivning, att de grekiska väljarna skulle ha blivit förda bakom ljuset. Ansvariga för detta tilltag skulle vara de politiker som styrt landet sedan militärdiktaturens fall för sisådär 40 år sedan.

I Grekland, där det demokratiska systemet en gång sägs ha fötts, har man haft drygt 2000 år på sig att öva demokrati. Med denna möjlighet har greker kunnat välja bort respektive rösta fram de politiker som man misstyckt alternativt uppskattat. Det är således ostridigt att de grekiska väljarna själva bär ansvar för den situation som de nu befinner sig i, inte primärt de politiker som de uppenbarligen själva röstat fram val efter annat. Grundbulten i det demokratiska systemet är att vardera röstberättigad tar sitt ansvar genom ett upplyst val som gagnar inte bara den egna plånboken utan framförallt nationen i stort. Med detta synes grekerna ha misslyckats kapitalt vilket dagens situation är ett resultat av.

I de svenska valdebatterna påtalas gärna vikten av att överhuvudtaget gå och rösta och att detta skulle vara något självändamål. Det är givetvis riktigt och viktigt att rösta, röstar ingen är demokratin snart död, men än riktigare och viktigare måste vara att rösta rätt. Vad som sen är rätt kan endast den upplyste och ansvarsfulle väljaren avgöra.

Gemenskap skapas inte via skattesedeln

I Sverige betalar vi drygt hälften av våra inkomster till statskassan, direkt via löneskatt och indirekt via konsumtion, sparande och boende. Detta innebär att snittsvensken avstår motsvarande belopp till det gemensamma och allmänna. Förespråkarna av högskattesamhället argumenterar för att transfereringar finansierade via skattesedeln är vägen till gemenskap och omsorg av varandra.

2012 har Sverige flest singelhushåll i världen, svenskar är bland de sämre på att skänka och ge och antalet depressioner är oförklarligt många. Detta är knappast heller några nya fenomen som tillkommit under den borgerliga regeringstiden. Utvecklingen, mot ensamhet och oginitet, har snarare pågått under flertalet decennier trots alltså det enorma skattetrycket. Skillnaden är slående och anmärkningsvärd när jämförelse görs med många lågskatteländer. USA är världsledande på givmildhet, sydeuropéer och sydamerikaner värnar och vördar familj och äldre och få av dessa länder är så deppiga som vi svenskar.

Gemenskap skapas inte via tvångsmässiga överföringar utan av helt andra faktorer vilket Sverige är ett lysande exempel på. Världens högsta skatter har, snarare än till ökad gemenskap, lett till ett anonymiserat samhälle där givmildhet är ett okänt begrepp, där våra äldre blivit ett samhällets ansvar och där var mans solidaritet fastställs i samband med den årliga taxeringen.

De nya betygen är både rättvisare och tydligare

Socialdemokraternas skolpolitiske talesman Ibrahim Baylan har blåst till skolpolitisk strid genom att KU anmäla utbildningsminister Björklund. Orsaken till Baylans upprördhet är det nya betygssystemet som sjösatts med sex betygssteg istället för tidigare fyra. De nya betygen ska enligt Baylan vara orättvisa mot de elever som nu får svårare att få högsta betyg och kommer också göra det svårare för lärarna att sätta korrekta betyg.

I sin iver att KU anmäla ännu en regeringsföreträdare blundar Baylan för ett antal centrala omständigheter, inte minst den att reformen var både oundviklig och helt nödvändig. Få av dem som fick eller delade ut betyg i det gamla systemet lär sörja att det nu gått i graven. Endast fyra betygssteg (varav det sämsta, IG, i princip endast tilldelades dem som inte närvarade alls) upplevdes av många elever som ytterst orättvist. Närvaro räckte i princip för att bli godkänd och således kvarstod i princip bara två betyg för dem med något högre ambitioner. MVG fick ytterst få och VG fick den stora massan. Konsekvensen av en så onyanserad skala blev att ambitiösa och duktiga elever inte sällan tilldelades samma betyg som den mindre ambitiöse. Detta i sin tur minskade incitamenten till ytterligare förkovran. Det kan heller inte ha känts särskilt tillfredsställande som lärare att, i brist på alternativ, inte kunna ge de betyg eleverna kanske egentligen förtjänade.

Om bara Baylan och dennes partikollegor kunde lämna Konstitutionsutskottet ifred ett tag och låta reformen sjunka in så har den svenska skolan numer ett både rättvisare och tydligare betygssystem.

Om det kommunala ansvaret

Ganska gemensamt för Sveriges 290 kommuner är att de alla brottas med en mer eller mindre betungande ungdomsarbetslöshet. Enligt SCB:s officiella statistik ligger ungdomsarbetslösheten på drygt 25 procent och i många kommuner än högre. Orsakerna är säkert flera men den omständighet att arbetslösheten varierar kraftigt kommuner emellan visar att den inte behöver vara någon självklarhet eller ohanterbar.

Tvivelsutan är den rikspolitiska arbetsmarknadspolitiken av stor vikt för att ge de rätta förutsättningarna, incitamenten och för att sänka trösklar men till syvende og sist är det ändå lokalpolitiken som spelar den avgörande rollen. Det är i samverkan mellan den lokala arbetsgivaren, arbetstagaren, utbildningsväsendet och arbetsförmedlingen som jobben skapas. Att skapa bästa miljö för god samverkan är ett ansvar som vi alla bär och kan påverka genom egna initiativ, kreativitet och lyhördhet. Goda exempel finns det gott om. I Kronobergs län har i dagarna ett femtiotal lokala företag och representanter för länets åtta kommuner samlats för att finna lösningar på den höga ungdomsarbetslösheten och företagens svårigheter att finna rätt kompetens. Under det första mötet, vilket kontinuerligt ska följas av ytterligare fler, överenskom deltagarna om ett antal åtgärder för att komma tillrätta med problemen. Det handlar bland annat om lärlingssystem och jobbsafarin där arbetsgivare presenterar sig för arbetslösa ungdomar.

Oavsett vem och vilka som för stunden befolkar Rosenbads korridorer så är det på lokal ort de avgörande initiativen tas. För detta faktum bör ingen blunda, allra minst kommunernas folkvalda.

Sverige behöver mer av fler

Det är på många sätt tragiskt att följa den svenska vård, skola, omsorgsdebatten. Skyttegravarna grävs allt djupare mellan vänster och högerlägret och sakargumenten lyser med sin frånvaro när kulorna viner som värst. Vänsterpartiet, LO och Socialdemokraternas vänsterfalang tar inte i privata aktörer med tång och nämns vinstintresse så svartnar det för ögonen.

Det blir mot denna bakgrund extra viktigt att se till objektivt verifierbara fakta för att utifrån denna kunna ta ställning. Sådana fakta har konsultfirman McKinsey tagit fram i sin rapport om tillväxt och förnyelse i den svenska ekonomin. Rapporten blandar och ger men konstaterar i korthet att Sverige haft en högre tillväxt än sin grannländer sedan 1993 och att produktiviteten utvecklats väl. Här finns dock ett undantag och det är inte så litet heller. Den offentliga sektorn, som utgör 25 procent av Sveriges förädlingsvärde (BNP) och står för 33 procent av alla arbetade timmar, har under samma period inte haft någon eller till och med en negativ produktivitetsutveckling. Den monopolistiska och skyddade sektorn har med andra ord inte lyckats leverera ett dyft fler eller bättre tjänster trots att skattepengar fullständigt strötts över den.

McKinseys rapport och dess upptäckter understryker vikten av konkurrens, fri etableringsrätt och fri företagsamhet. Med frånvaro av dessa inslag saknas anledning till förbättring och förändring och då får vi alla mindre och sämre service. Så kan vi inte ha det och därför behöver Sverige mer, inte mindre, av fler välfärdsutövare.

En fråga om moral och ansvarstagande

Att betala för sig är för de flesta här i landet en självklarhet, om det så må handla om spårvagnsbiljetten, TV-licensen eller skatten. Med samma självklarhet som vi betalar våra räkningar utgår vi ifrån att tandläkaren, polisen och skattetjänstemannen inte kräver underbordsbetalningar för sina tjänster. Få av oss ser kanske med glädje på hur 50-60 procent av våra löner försvinner till skattmasen och visst bränner licensnotan från Radiotjänst lite extra varje kvartal. Och det finns säkert de makthavare som frestats av att ta en liten dusör för en gentjänst eller extratjänst. Tämligen raka i ryggen betalar vi dock snällt och mutor tillhör än så länge ovanligheterna.

Skuldkrisen har med all tydlighet blottlagt de kejsare som gått utan kläder. De kejsare som gått allra naknast är också de vars befolkningar varit minst ovilliga att betala och i vilkas länder mutor varit allra mest frekventa. Enligt Transparency international betalades i Grekland 2009 sammanlagt 780 miljoner Euro enbart i mutor. Detta i ett land där den svarta sektorn tros uppgå till närmare 70 procent av total BNP. Grekerna saknar förtroende för staten och sina politiker precis som de synes misstro varandra. Om ingen annan betalar så vore det korkat att betala själv. Tar polisen extrabetalt så ska väl tandläkaren göra detsamma?

Ett lands välmående och ett fungerande samhälle bygger på förtroende, för statsapparat och för varandra. Förtroende i sin tur kan endast skapas genom var och ens moral och ansvarstagande.

Reinfeldt slog i glastaket

Statsminister Reinfeldt har fått sina fiskar varma sedan han uttalat påstått rasistiska meningar. Mot påståendet att Sverige skulle lida av massarbetslöshet och följdfrågan varför regeringen med anledning härav inte stimulerar mer svarade Reinfeldt att någon massarbetslöshet inte föreligger och att generella stimulanser inte är rätt medicin. Det olyckliga i sammanhanget var att han samtidigt tog ett så laddad ord som ”etnisk” i sin mun. I korrekthetens namn fick han sedan utstå massiv kritik från alla håll utom det sverigedemokratiska.

Vad statsministern ville ha sagt var att arbetslösheten framförallt är ett problem bland grupper som inte är födda i Sverige, talar främmande språk, besitter andra kulturella kompetenser, saknar naturliga nätverk etc. Grupper som av olika anledningar ännu inte etablerat sig i det svenska samhället. Då arbetslösheten är låg bland inrikesfödda i åldrarna 25-54 år ville han förtydliga att generella stimulansåtgärder vore ett ineffektivt sätt att använda skattemedel på. Insatserna ska istället sättas in där de bäst behövs och det är alltså bland annat hos gruppen av utomlands födda. Det handlar givetvis inte om att skuldbelägga eller peka ut utan om att använda skattemedel på effektivaste sätt. Det är då sorgligt att etablerade politiker sedan väljer att plocka enkla politiska poäng på detta.

Genom att sätta rasisthatten på Reinfeldt och andra som problematiserar kring integrationsfrågan sänker vi successivt glastaket i debatten vilket bara är att gratulera Jimmie Åkesson med fränder.