Glädjande kvartalsrapporter

Det går bra nu. Trots allt.

Den som följt börsskärmarna under första halvåret har följt med både till himlen och helvetet. Från ett dramatiskt ras på 30 procent till nuvarande fullt återhämtade nivåer. Att börskurserna redan återhämtat sig kan förefalla märkligt då pandemin ännu är ett faktum, men har å andra sidan sina naturliga förklaringar.

Dessa sköna juliveckor är lika förenade med semester, bullrande fläktar och klibbande lakan som en hektisk rapportsäsong. Just i år är andra kvartalets rapporter dessutom extra intressanta eftersom kvartalet omfattar den värsta coronatiden. Utfallet hittills är imponerande. Dagens Industris genomgång av 99 rapporterande börsbolag visar att medianförsäljningen endast minskat med 4 procent och medianresultatet med 10 procent. Bland bolagen finns givetvis förlorare, som fordonsrelaterat och hotell, men även vinnare som bygghandel, nätrelaterat och sjukvård. Hela Sveriges bygghandlare Byggmax ökade till exempel sin vinst med hela 182 procent jämfört med förra årets andrakvartal.

Med tanke på den kris vi genomlevt och genomlider är dessa resultat smått otroliga, samt något vi alla bör glädjas över. Att våra företag hanterat krisen så här pass väl kommer oss nämligen alla till godo, inte bara för att börskurser stiger och pensionskapitalet växer till utan än mer för att de betalar de flestas av våra löner. Glädjande kvartalsrapporter således, både för aktieägare och för Sveriges löntagare.

EU är det bästa vi har

Bespottad

EU är en uppskattad spottkopp. Allmän, anonym och försvarslös. Förutom upphävda passkontroller och spritkvoter är det mest skit därifrån, hörs det. Motsägelsefullt nog är svensken ändå övervägande EU-vän. I maj uppgav sig 57 procent i huvudsak vara för ett medlemskap och endast drygt 17 procent däremot.

Faktum är att den västerländska liberala, demokratiska och frihandelsvänliga modellen inte varit så här trängd på länge. Från öst tränger sig Putin och Xi Jinping allt oblygare på med sina despotiska strävanden alltmedan Trump från väst inte bara drar sig tillbaka utan också slår tillbaka. Utvecklingen visar med ryslig tydlighet att demokrati, mänskliga rättigheter och frihandel inte är något beständigt. Det är värden vi måste slåss för. Jämt. EU är en bräcklig organism, med 27 mer eller mindre disparata beståndsdelar och därpå följande brister. Som helhet är vi dock relativt ense, och endast som helhet är vi starka. Inga skulle bli gladare om EU föll samman än trion Putin, Jinping och Trump, ty ensamma äro vi alla enkla byten.

Vän av öppenhet, demokrati, frihandel och mänskliga rättigheter inser vikten av ett sammanhållet EU. För brister och skönhetsfläckar till trots så är EU ändå det bästa vi har. Skönt då att de allra flesta än så länge också håller med om det.

HD-avgörande i skolans tjänst

Skänker hopp

Läraryrket är ett av Sveriges viktigaste där en god arbetsmiljö är en förutsättning för att kunna utöva det väl. Ordning, reda, lugn och ro borde vara självklarheter i Sveriges skolor. Så är dock tyvärr inte fallet sedan lärarens auktoritet successivt urholkats till förfång för både elev och lärare.

Ett antal domstolsavgöranden har lagt sten på bördan genom att inskränka skolans möjligheter att upprätthålla en god arbetsmiljö. Ett antal avgöranden har slagit fast att lärarens befogenheter att hålla ordning är begränsad medan elevens rätt är vittgående. Ett HD-fall från 2016 gav exempelvis eleven rätt att spotta på läraren som sedermera bötfälldes efter att reflexmässigt ha örfilat eleven. Lärare vittnar överlag om en försiktighet och rent av rädsla för att ingripa, då detta kan ge både ekonomiska och arbetsrättsliga följder. Mot denna bakgrund kom en nyligen avkunnad HD-dom lämpligt. Frågan var om en lärares grepp om elevens nacke i en tillspetsad situation utgjorde kränkande behandling och, i sådant fall, om den kunde anses försvarbar givet situationen. En oenig domstol ansåg ingripandet försvarbart.

Högsta Domstolens avgöranden är prejudicerande och domen är därför vägledande för liknande situationer. En from förhoppning är därför att den kan ge skolan förutsättningar att uppfylla sin lagrättsliga tillsynsplikt liksom återge läraren sin auktoritet och skolan en vettig arbetsro.

Billström var före sin tid

Före sin tid. Tyvärr.

Moderate Tobias Billström har gjort sig känd som hårdför migrationspolitiker. För detta har han utstått både spott och spe, från meningsmotståndare men också från sina egna. Minns 2013 när Billström, som migrationsminister, var den förste utanför SD-kretsar att yppa sig om ett så kallat volymmål. Då ryckte regeringschef Reinfeldt ut för att offentligt hyvla av sin minister.

Nu har sju år gått sen dess, en flyktingkris passerat och Sverige mödosamt börjat anpassa sin migrationspolitik till omvärldens. I veckan som gick lade Socialdemokraterna sitt bud till den migrationskommitté som är satt att staka ut migrationspolitiken framöver. Budet ligger i mångt i linje med de förslag som Billström sedan länge argumenterat för. Volymmål, tillfälligt uppehållstillstånd som regel och hårdare försörjningskrav vid anhöriginvandring är några bärande delar. Tycka vad man vill om förslagen i sig med det är sorgligt, nästan tragiskt, att de inte kunnat lyftas tidigare. Trots ett uppenbart behov därav.

När opinionsvindarna nu vänt och alltfler svenskar ser den uppenbara utmaningen som Sveriges generösa flyktingmottagande medför, först då vågar man uppenbarligen göra politik i frågan. Att Billström var före sin tid är ingen tröst utan endast ett underbetyg åt dem som styr.

Gå inte i högskattefällan

Högskatteborgen

Mellan 1950 och 1990 skapades alla nya jobb netto i svensk ekonomi i den offentliga sektorn. Alltmedan befolkningen ökade med 1,5 miljoner var antalet sysselsatta inom den privata sektorn alltjämt oförändrat. Enligt nationalekonom Magnus Henrekson ledde denna utveckling till förlorad konkurrenskraft vilken sedermera bäddade för den förödande kris som Sverige hamnade i under tidigt 90-tal.

Den tilltagande och allt extremare beskattningen av både lön och företagande begränsade det privata konsumtionsutrymmet och gjorde företagande såväl olönsamt som omöjligt. Sen 90-talets värsta dagar har skattereformer genomförts liksom flera skatter har sänkts eller tagits bort, både av socialdemokrater och alliansregeringar. Med ökade incitament att både starta företag och anställa har obalansen mellan det offentliga och privata jämnats ut och ytterligare 1,2 miljoner privata jobb skapats sedan 1993. Sverige har idag EU:s högsta sysselsättningsgrad, trots en relativt mindre offentlig sektor men med betydligt starkare konkurrenskraft.

Incitament är avgörande för våra beteenden liksom viljan att ta risk är för att starta företag. En fortsatt konkurrenskraftig ekonomi förutsätter därför fortsatt reform- och näringslivsvänlig politik, på tvärs med den som allt högljuddare förfäktas av LO och flera tunga sosseanstuckna politruker.

Löfven fast i rävsaxen

Hit men inte längre?

Januariavtalet var i stort svårsmält materia för Rörelsen. 73-punktsprogrammet kryllade av liberala reformer, många rakt på tvärs med socialdemokratiska ideal och dogmer. Hittills har regeringen trots allt tragglat sig fram, svalt en del och begravt annat i segdraget utredningsformat. Men med LAS-utredningsförslaget på bordet är frågan om regeringen Löfven ändå inte nått vägs ände.

Givetvis slår både stats- och arbetsmarknadministern ifrån sig, LAS-utredaren sägs inte ha levererat det som regeringen beställde. Regeringsföreträdarna menar att utredningsförslaget inte garanterar den grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter som stipulerades i utredningsdirektivet. Utan tvekan är förslaget vittgående och kommer, väl genomfört, förändra svensk arbetsmarknadspolitik i grunden. Det kan man givetvis ha synpunkter på. Å andra sidan är utredningsförslaget faktiskt identiskt med vad som fastställdes i Januariavtalet och utredningsdirektivet, två dokument som regeringen skrivit under på och därigenom välsignat. Ett underskrivet avtal är bindande såvida parterna inte kommer överens om annat. Regeringens båda stödpartier har varit tydliga med att arbetsmarknaden ska liberaliseras, i linje med avtalets skrivningar. Någon annan väg ur avtalet än att bryta det kvarstår därmed inte för regeringen.

Regeringen Löfven verkar med LAS-utredningens förslag slutligen ha fastnat i rävsaxen. Och för att ta sig ur den måste Löfven välja, liberalisera arbetsmarknaden i linje med utredningsförslaget eller politisk överlevnad och fortsatt stöd från Rörelsen.

Tacka näringslivet för det

Krisen kommer ebba ut,

trots Per Bolund

Det har inte varit roligt att driva företag de senaste månaderna. Inte bara för att intäkter sinat, kollegor tvingats hem och privatekonomin smulats sönder utan också för att en allmänt trist syn på företagande fått fäste. Vår finansmarknadsminister vill exempelvis förbjuda vinstuttag för alla företagare. Samtidigt misstänkliggörs företag som tar del av statliga stöd av klickjagande journalister liksom privata vård- och omsorgsgivare ges skulden för äldrevårdens fall och vårdens bristande krislager.

Att ge sig på näringslivet är tacksamt, anonymt och girigt som det är. För tillfället är det dock inte bara olämpligt utan direkt felaktigt. Det är snarare så att det privata, trots det offentliga, kommer ta oss igenom denna kris. Medan politiken visat sig oförmögen att snabbt få fram test- och sjukvårdsutrustning har flexibla företag i rask takt ställt om sina verksamheter för massproduktion. Getinge har till exempel lyckats flerfaldiga sin produktion av respiratorer och ventilatorer medan stiftelsen Norrsken raskt startat företag för utveckling av masstestning. Listan av liknande exempel kan expanderas i det närmast oändliga. Det ser vidare ut som att det blir privat snillerikedom och kapital som slutligen kommer förse oss med det eftertraktade vaccinet. När 100 labb från olika läkemedelsföretag globalt satsar gemensamt går det fort. Pfizers vd tror på färdigt vaccin före årsskiftet medan Astra Zenecas dito tror på ”ett eller flera vaccin mot slutet av året”.

Faktum är att våra samhällen står handfallna utan de privata initiativen, individers riskvilja och privat kapital. Coronakrisen kommer ebba ut och till stor del kommer vi ha näringslivet att tacka för det.