Bättre belöna än bestraffa

Bättre tjockare plånbok åt fler

än färre

En liberal syn på människan är att den vill väl och kan bäst själv. Det är en positiv ansats som lämnar mycket frihet åt individen men som också är uppfordrande då den samtidigt ställer krav. Krav på eget ansvar, flit, moral och egen reflektion.

Ansvar, flit, moral och reflektion är ideal som ett samhälle behöver. Ett samhälle präglat härav är ett fungerande samhälle, oavsett färg på dem som för tillfället bestämmer. Medborgare bör därför uppmuntras att agera i linje med dessa ideal. Här skiljer sig liberalismens syn och från den socialistiska, då den senare hellre trycker ner än uppmuntrar. Viktigare än att få fler att ta egna initiativ och eget ansvar är att bestraffa dem som gör det. Det är improduktivt och resursförstörande. För det är exempelvis bättre för samhället att fler får välbetalda jobb än att de som har det straffbeskattas för det. Eller att fler gör välinformerade aktieaffärer än att de som gör det därför ska betala extra i skatt.

Goda ideal och gott beteende ska uppmuntras. Det är också genom att få fler att leva efter sådana ideal som vi bäst råder bot på ekonomiska och sociala ojämlikheter. Och då är det bättre att belöna än att bestraffa.

Var stolt över svensk skattemoral

Lockar mer än svensk skatt

Portugal är gemytligt. Varmt och skönt, trevligt folk, fina golfbanor och söta viner. Givetvis faktorer som spelar in när lite bättre bemedlade svenskar ska bestämma sig för pensionsort. Sen finns skattefaktorn. En svensk med privat tjänstepension som flyttar till Portugal kommer under vissa omständigheter inte behöva skatta alls för denna under en tioårsperiod. Det lockar givetvis, inget tu tal om det. Under 2016 flyttade 584 svenskar till Portugal, sannolikt inte enbart för solens och Madeiravinets skull.

Det är inte olagligt att flytta utomlands på ålderns höst men den tilltagande strömmen av Portugalresenärer väcker, tillsammans med uppgifterna från den färska Panamaläckan och dem i Paradispapperen, ändå en sund debatt. För statsförvaltningar runtomkring oss är förundrade av hur beredvilliga svenskar är att betala skatt, som trots allt är en av världens högsta. Och det är också med viss avund eftersom dagens välfärdssamhällen är helt beroende av en effektiv skatteuppbörd. Att som grekerna och italienarna behöva jaga varje skattekrona ger dåliga förutsättningar att bygga samhälle på.

Vi ska vara stolta över vår höga skattemoral och se det som ett sundhetstecken att skatteplanering trots allt väcker debatt, så är det inte överallt. Men samtidigt, fortsätter Magdalena Andersson sina skatteräder mot företagare och oss andra lär fler än soltörstande pensionärer vilja fly den svenska skattebasen.

Poäng till Sjöstedt

Äntligen poäng till Sjöstedt

Vänsterpartiet höll kongress i Karlstad i helgen. Den omvalde partiledaren Jonas Sjöstedts linjetal kom att handla om det som de allra flesta nu tycks prata om nämligen lag och ordning. Partiledaren har dock, som vanligt, en annan vinkling på frågan än den gängse. Och för en gångs skull är den riktig.

Sedan lag och ordning seglat upp som en av de viktigaste frågorna för väljarna har debatten kommit att utvecklas till ett auktionsförfarande om de tuffaste tagen och de hårdaste straffen. Sjöstedt lyfter fram Löfvens klavertramp om att kunna släppa fram militär som ett lågvattenmärke. Det var onekligen dumt sagt av statsministern men han är inte ensam syndare. Hack i häl på Sverigedemokraterna tävlar Socialdemokraterna och Moderaterna om vilket parti som tar frågan på störst allvar. Lösningarna är allmängiltiga men knappast särskilt nyanserade. Hårdare straff och tuffare tag må hantera symtomet men antagligen intet mer. Givetvis handlar det om en bred palett av insatser som börjar på BUP och fortsätter över familjestöd, skola, fritid och jobb. Sådana nyanser riskerar att gå förlorade när debatten blir för ensidig. Och det gäller för övrigt inte bara denna fråga utan lika väl för den om migration eller varför inte jämställdhet. Sjöstedt kallar dagens kriminalitetsdebatt för reaktionärt populistisk, och han är inte helt fel ute.

Politiker väljer vi för att de i varje respektive fråga ska fatta de för landet långsiktigt klokaste besluten. Det är varje politikers ansvar att inte hemfalla åt förenklade och populistiska lösningar, eftersom dessa långsiktigt aldrig är bäst för landet. Det påpekade Sjöstedt och det får han poäng för.

Rent, snyggt och tryggt

Inget roligt att sälja kosttillskott här

Sverige är ett alltmer delat land. Tydligast åskådliggörs detta genom att betrakta statistiken över antalet så kallade utanförskapsområden. Ett utanförskapsområde innebär att mindre än hälften av invånarna mellan 20 och 64 år är i sysselsättning. Under åren 2006 till 2014 har antalet sådana områden ökat från 105 till 130 stycken och mycket lite talar för att utvecklingen stannat av.

Med sysslolöshet följer obönhörligen kriminalitet, förstörelse, nedskräpning och annat oacceptabelt beteende. Exempelvis vittnar Svensk Handel om att stöld och snatteri i dagligvaruhandeln nästan dubblerats mellan 2010 och 2016, en inte oäven gissning framförallt i utanförskapsområdena. Samtidigt är det allt färre som anmäler, då det ändå inte medför några konsekvenser. Spiralen nedåt är uppenbar; näringsidkare och potentiella arbetsgivare flyr området och uppgivenheten tilltar ytterligare. Samhället måste stävja denna utveckling, och det gör vi bäst tillsammans. Runt om i världen har flera lokala aktörer på olika platser organiserat sig och bildat så kallade ”BID:s”, business improvement districts. Tanken är att fastighetsägare, företag, myndigheter, boende och kommunala verksamheter slår sig samman för att gemensamt öka attraktiviteten i sin närmiljö. Framgångsexempel finns att hämta från vitt skilda platser som New York, London, Stockholm och Göteborg.

När det offentliga på egen hand helt uppenbart inte förmår att ta tillbaka våra tillfälligt förlorade utanförskapsområden måste andra goda krafter ta vid. För ett rent, snyggt och tryggt Sverige vore därför en riksomfattande satsning på BID:s önskvärd.

Lär från de bästa

Se och lär

En grundförutsättning för kunskapsinhämtning är lugn och ro. Oväsen, stök och andra störningsmoment raserar denna grund. Därför är ordning och studiero det första som varje skola måste tillförsäkra.

Åtskilliga fakta och vittnesmål finns för att det är lite si och så med dessa delar i många svenska skolor. Det är oförlåtligt och ett svek mot de lärare och elever som tvingas arbeta under dessa premisser. Det finns dock lysande undantag, som Internationella Engelska Skolan t ex. Och det är inga avancerade konster den ägnar sig åt utan, förefaller det, rena självklarheter. Vid inskrivning vid skolan undertecknas ett kontrakt mellan förälder, elev och skola genom vilket eleven förbinder sig att respektera skolans ordningsregler. Skolan ska hållas ren, mobiltelefoner hålls inlåsta under skoldagen, man klär sig propert, uppträder ärligt och retas inte. Lärare och rektor hälsar på varje elev vid skoldagens start. Ingen talar utan att räcka upp handen, lektionerna startar och slutar på exakt utsatt tid. Tuggummi och godis är portförbjudet och toaletter hålls rena.

Även om allt detta kan te sig närmast självklart synes det främmande för de flesta svenska skolor. Det borde därför, rent av från statligt håll, åläggas varje kommun att upprätthålla åtminstone en viss miniminivå för ordning och studiero. Alternativt borde någon form av sanktionsavgift utgå. I arbetet mot denna höga miniminivå kan kommunerna gott lära från någon av de bästa, varför inte Internationella Engelska Skolan?

Tondövt och ofolkligt

Trygghet & tradition går hem

Lite yrvaket har gammelpartierna kunnat konstatera att Sverigedemokraterna både vuxit om och etablerat sig. Många är de som frågar sig vad som gått snett och vad som nu ska göras. Det är dock inte svårare än att fråga. Den som är modig nog att göra det, och är uppriktigt intresserad av svaret, kommer få ett tydligt besked.

För få nytillkomna SD-väljare hyser mer främlingsfientliga åsikter än andra, och många sympatiserar inte ens med dem. De flesta är istället arga, besvikna och framförallt oroliga. Arga och besvikna på dem som bestämmer, oroliga över sin egen och sina avkomlingars framtid. Det är alldeles uppenbart att vare sig blåa, röda eller gröna har haft koll på invandringspolitiken och dess följder. Lika uppenbart är att man antingen ignorerade men mer troligt inte insåg hur deras väljare såg på saken. De allra flesta av oss är av ganska enkel natur och söker i första hand trygghet och gemenskap. Trygghet finner vi i det bekanta och vår närhet och gemenskap i de normer, värderingar och symboler som vi delar. När väl detta är på plats är de flesta av oss beredda att öppna våra hjärtan och släppa på fler in i gemenskapen. Detta har de styrande inte förstått, eftersom de inte delar sina väljares vardag. De har många gånger världen som spelfält och har då mindre förståelse för den mikrovardag som de flesta av oss andra lever i.

Tondöva och ofolkliga har de folkvalda förbisett sina väljares vardag. Väljarna straffar dem genom en arg och uppgiven röst på det enda parti som de upplever talar till dem. Tydligare blir inte beskedet.

Oförsvarligt

Bekymrade med all rätt

Svenskarna är inte särskilt oroliga över rikets säkerhet, trygga i förvissningen om att NATO ändå kommer till undsättning vid konflikt. Närmare hälften är förvissade om det. Bland NATO-motståndarna är de ännu säkrare, där sex av tio tror på NATO:s hjälp.

NATO-chefen Jens Stoltenberg är lika tydlig som svenskarna är säkra om motsatsen, bara medlemsländer har några garantier. För partnerländer som Sverige blir det en fråga om värderingar i varje given situation. Inga garantier utan medlemskap alltså. Samtidigt som detta står klart lappar och lagar försvarsministern med alla andra tänkbara samarbeten vid sidan av NATO. Allt för att hans parti ska kunna upprätthålla någon form av trovärdighet utan att behöva lämna sin heliga alliansfria linje. Försvarsministern har samtidigt att stångas med sin egen utrikesminister, som är pacifist och inte kan se någon hotbild. Svenskarna litar alltså blint på NATO, NATO lovar inget, försvarsministern lappar och lagar, utrikesministern fnyser åt allt och statsministern slår stolt fast den svenska alliansfriheten.

Det enda vi vet idag är att vår försvarsförmåga är ytterst begränsad och att någon eventuellt, kanske NATO, skulle ställa upp om det krisade. Regeringens hanterande av rikets säkerhet är oförsvarbart och bedrägligt. Särskilt som den innerst inne vet att NATO är den enda garanti vi har.