Altruism i all ära

Vård åt alla, men till vilket pris.

Sverige har höga humanitära ambitioner och följaktligen ett av världens mest generösa flyktingmottagande. Likaså spenderar vi kanske allra mest i världen på bistånd. Detta ska vi vara stolta över, inte minst betraktat utifrån den internationella kontext som vi befinner oss i.

Myntet av denna generositet har dock dessvärre en baksida och det är alltför sällan som vi granskar den. När Johannes Mosskin och Anders Björkman, generalsekreterare respektive vice ordförande i den ideella organisationen Läkare i världen, på SvD debatt propagerar för allas lika rätt till vård respektive tandvård beaktas exempelvis bara ena sidan av detta mynt. Skribenterna pekar på Sveriges ansvar för alla människor som vistas i landet, även de illegala, samt de förpliktelser som följer av de internationella konventioner som vi ratificerat. En förkrossande majoritet instämmer med skribenterna i fråga om vårt internationella ansvar, artikeln är sålunda inte kontroversiell. Desto mer kontroversiell hade den varit om de båda undertecknarna även lyft kostnadsaspekten.

Frågan om allas rätt till vård är viktig och måste givetvis debatteras, men då utifrån ett helhetsperspektiv som förmår att vidröra alla aspekter. Altruism i all ära, men om den kostar pengar måste detta klart framgå.

http://www.svd.se/sveriges-ansvar-att-erbjuda-migranter-vard/i/senaste/om/debatt

Ta rygg på danska socialdemokrater

Glada danskar med eget ansvar

En historisk och kulturell odyssé ger vid handen att vi nordbor avviker i ett par väsentliga avseenden. Nordbor präglas historiskt av hög arbetsmoral, hög tillit till varandra och våra myndigheter samtidigt som vi betonat det individuella ansvarstagandet. Dessa omständigheter är viktiga förklaringsgrunder till Sveriges utmärkta ekonomiska resa samt till det välstånd vi för tillfället åtnjuter.

Statuten har dock ruckats i grunden i och med vår obarmhärtiga övergång till högskattesamhälle. Med vidgade transfereringssystem och mindre kvar i plånboken efter skatt urholkas arbetsmoral samtidigt som det egna ansvaret allt mer blir statens. Sannolikt påverkar det också tilliten människor emellan då mänskliga kontakter blir satt på undantag till förmån för myndighetskontakten. Detta förhållande strider mot vår natur och gör oss frustrerade och missnöjda. En återgång till att betona egenansvaret och mer ekonomisk frihet skulle sannolikt locka tillbaka många missnöjesröster.

I Danmark stakade Socialdemokraterna ut vägen i årets valrörelse genom att bland annat understryka vikten av riktiga incitament samt risken med alltför generösa bidragsnivåer. Danska S gick också framåt. Så varför inte ta rygg på danskarna Stefan Löfven.

http://www.svd.se/danska-s-kan-inspirera-svensk-vanster-och-hoger/om/danska-valet-2015

Romson är en ovärdig folkrepresentant

Barnsligt och ovärdigt.

Representativ demokrati innebär att folket via val röstar fram de personer som det anser mest lämpade att representera dem och styra landet. I de demokratiska valen röstar vi fram 349 sådana representanter, som sedan har den ärofyllda uppgiften att företräda demokratin.

För att systemet och, i förlängningen, demokratin ska fungera krävs ömsesidig respekt, mot individ och gentemot det faktum att vi hyser olika åsikter. Utan tillbörlig respekt tystas debatten och demokratin blir vatten värd. I senaste valet röstade dock drygt 13 procent av folket fel, vilket innebar att icke önskvärda sverigedemokrater fick tillsätta 49 av de totala 349 riksdagsplatserna. Men istället för att respektera folkets val och möta meningsmotståndarna med argument har många tagit till odemokratiska och inte sällan rent barnsliga metoder.

Miljöminister och vice statsminister Åsa Romson tog till båda metoderna i senaste partiledardebatten. Genom att vägra skaka hand med den folkvalde Jimmie Åkesson kan Romson inte betraktas som annat än en ovärdig folkrepresentant.

I Sverige är det staten som buffertsparar

Tomt i fickorna. Pengarna finns
i statens lada.

Samtidigt som nästan vart femte hushåll saknar pengar till en oväntad utgift har staten EU:s sjunde lägsta skuld. Det är givetvis positivt med låg statsskuld. Pengar som annars skulle ha gått till räntebetalningar kan istället användas till vettigare ting och investerare kan känna sig trygga i att landet lever upp till sina åtaganden, idag och imorgon. Betydligt negativare är att den statliga kreditvärdigheten uppnåtts på bekostnad av statens invånare.

Enligt uppgifter från SCB svarar nästan 19 procent av svenskarna nej på frågan om de har pengar att betala en plötslig räkning på 11 000 kronor. Det är skrämmande siffror som visar på att många svenskar lever i ett korthus och hand ur mun. Att förhållandet mellan stat och individ blivit så snett förklaras till största del av det skattesystem som staten bygger sina inkomster på. Inte bara bara har Sverige Europas femte högsta skattetryck, vi subventionerar även belåning, beskattar sparande och är ytterst ogina mot höginkomsttagarna. Konsekvensen av detta uppochnedvända tillstånd är att det offentliga blivit alla goda gåvors givare, i tid och otid. Helt enkelt för att det är denna samhällssektor som sitter på spargrisen.

Situationen manar till eftertanke även om den förra regeringen gjorde mycket väl, både för den offentliga spargrisen och den privata. Men nu verkar åter de statliga bankdirektörerna ha tagit över, med risken att vare sig stat eller individ kommer kunna buffertspara.

Om fuskkapitalism på en kvasimarknad

Kanske inte till salu, men levandes i
en daterad kvasivärld.

Häromdagen skrev Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt en indignerad debattartikel i Dagens Industri. I artikeln går han åter till storms mot det förhatliga vinstintresset inom välfärden, som han liknar vid en sorts fuskkapitalism på en kvasimarknad.

I en tidigare debattartikel i samma tidning uppmärksammade riskkapitalisten Gabriel Urwitz hallonincidenten på det offentligdrivna äldreboendet Brunnsgården, där ett sjuttiotal äldre insjuknade och tre dog till följd av matförgiftning. Urwitz frågar retoriskt var de braskande skandalrubrikerna tog vägen, som garanterat följt om boendet varit privat. Alla torde vara eniga om att det faktiskt var en skandal, själva ägandeformen var dock ointressant. Givetvis för att vinstintresse saknades.

Det sorgliga i debatten om välfärdens framtida finansiering, väl och ve är att vänsterns genuina hat mot företagande och implicita strävande efter vinst vunnit gehör. Följden har blivit en onyanserad och skarpt vinklad debatt, som tyvärr skrämt upp många medborgare. Vad vi borde enas om är att företagande och entreprenörskap, i alla former, inte handlar om fuskande och egoistiska kapitalister. När vi väl gjort det krävs insikt om att välfärden är i skriande behov av entreprenörskap, innovation och externt kapital. Slutligen vore det önskvärt om Sjöstedt själv kunde lämna sin daterade kvasivärld.

Ensamt på toppen

Längtar Löfven efter sällskap
där uppe på toppen.

Det drar rejält där uppe på toppen för regeringen. Kritiken och skepsisen gentemot de rödgröna jobbförslagen och jobbrelaterade ambitionerna har varit massiv, och det långt ifrån enbart en störig opposition.

Stefan Löfven var tydlig när han proklamerade sitt stolta jobbmål om EU:s lägsta arbetslöshet 2020. De åtgärder han sedan presenterat för att nå dit har dock knappast imponerat. Finanspolitiska rådet spår exempelvis att enbart den höjda a-kassan och de höjda arbetsgivaravgifterna för unga kommer minska sysselsättningen med 30 000. Samtidigt varnar Ekonomistyrningsverket och Ekobrottsmyndigheten för att svartjobben åter kommer öka, på bekostnad av de vita, när regeringen försämrar rut- och rotavdragen. Nämnda återställare är tyvärr bara några av åtskilliga exempel som följer den röda tråden, nämligen att beskatta det produktiva för att istället stimulera dess motsats. 

Efter den ganska massiva myndighetskritiken är det lite beklämmande att sedan höra statsministerns försvarstal; ”Alla förståsigpåare som säger fem år före att det här inte går att nå, jag tror inte på dem”. Det är då inte konstigt om det känns ensamt där uppe på toppen, när både ögon och öron stängs så fort det inte passar.

Moderat steg i rätt riktning

En skylt som möter allt fler

Även om man kan ha berättigade dubier kring att tillfälliga uppehållstillstånd skulle gynna integrationen så är Moderaternas ansatser i veckans integrationspolitiska utspel välkomna. Det är betydligt enklare att vara frimodig i opposition än i en svag regeringssits. Därför presenteras nu ett pärlband av integrationspolitiska reformförslag från de tidigare regeringspartierna.

Likt tidigare KD och FP vill nu även M stärka arbetslinjen för den växande del av nysvenskar med sämst förutsättningar för integration på arbetsmarknaden. Mot bakgrund av att den dominerande grupp av asylsökande idag, främst syrier, somalier och eritreaner, har mycket begränsade akademiska meriter krävs kraftfullare insatser än någonsin. Om mellan 41 till 62 procent i denna grupp saknar eftergymnasial utbildning och arbetslösheten, så länge som 20 år efter ankomst, uppgår till över 50 procent torde även den mest förljugne inse allvaret i situationen. Sverige är med detta nämligen ett av de OECD-länder som lyckas allra sämst med att sysselsätta invandrade.

Skärpta krav på försörjning vid anhöriginvandring, begränsningar av de sociala rättigheterna för illegala invandrare och hårdare kontroll av att beslutade avvisningar verkställs måste kombineras med verkningsfulla arbetsmarknadsrelaterade verktyg samt ett generösare mottagande på EU-nivå. Annars knallar Sverige likt lämmeltåget mot avgrundens brant, med briserande segregation och en raserad välfärd som obönhörlig konsekvens.