Anonymt faderskap kan aldrig ligga i barnets bästa

Nu har även Moderaterna, Centern och Folkpartiet slutit sig i leden vilket innebär att ensamstående kvinnor genom insemination hädanefter kommer att kunna bli mödrar. Argumenten är i korthet att familjer idag ser olika ut och att ensamstående kvinnor kan vara lika goda föräldrar som övriga. Att så är fallet lär få ifrågasätta, idag är det snart snarare regel än undantag att barn växer upp med separerade föräldrar. Och få hävdar väl att dessa, p.g.a. separationen, kommit att bli sämre föräldrar.

Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är de enda riksdagspartierna som ännu motsätter sig förslaget. KD bland annat med det oerhört centrala argumentet att det är barnets och inte föräldrarnas bästa som ska stå i centrum. Risken för identitets- och rotlöshet torde vara överhängande för den vars far är, och kommer att förbli, okänd. Konsekvenserna av att aldrig ha haft och aldrig kommer att få en pappa är svåröverskådliga, och bara denna osäkerhet borde vara skäl nog att inte sanktionerna möjligheten.

Barnets väl och ve måste alltid stå i centrum och att godkänna eller, genom lagstiftning, till och med uppmuntra anonymt faderskap kan aldrig ligga i barnets bästa.

Jobbskatteavdragen har gjort Sverige gott

Att förklara och försvara regeringens fyra jobbskatteavdrag är inte alltid det enklaste. Oftast landar diskussionen i teknikaliteter, sifferexerciser kring de nationalekonomiska implikationerna alternativt i vinnar-/förlorarfrågan. För en helhetsbild är det dock av yttersta vikt att lyfta perspektivet.

Beskattning är rent objektivt expropriering av något som rättmätigen tillhör någon annan. Det kan handla om förtjänst av arbete, avkastning på sparande, ditt boende eller din förmögenhet. Beskattning i sig finns ingen seriös debattör som ifrågasätter vilket inte är konstigt då de flesta av oss föredrar att leva i ett solidariskt samhälle utan alltför stora glapp mellan samhällsskiktena. Att däremot, utifrån dessa visioner, lägga beslag på långt mer än hälften av varje producerad och intjänad krona är vare sig rimligt eller acceptabelt. Just detta är dock fallet i Sverige. Den fullt logiska konsekvensen är att folk slutar arbeta och spara då avkastningen ändå tillfaller någon annan. Individ och hushåll görs beroende av någon annans beslut, beslut som sällan överensstämmer med dem som man själv skulle ha fattat. Individen blir då inte bara omyndig och satt under förmyndarskap utan också alltmer oförmögen att fatta egna beslut och ta eget ansvar. Med lägre arbetsinsats och sparande och ansvarslöshet inför sig själv och det allmänna krackelerar snart ett samhälle.

I skenet av detta är de fyra jobbskatteavdragen närmast att betrakta som en välgörande frihetsreform. Ett fungerande samhälle får vi först då var och en tar eget ansvar, för sig själv och sin omgivning. Med mer pengar kvar efter skatt ges ökade förutsättningar för detta och bland annat därför har jobbskatteavdragen gjort Sverige gott.

Inget samhälle är bättre än dess invånare

Uttrycket kapitalism har kommit att alltmer förknippas med attribut som girighet och egoism. Bankdirektörer, riskkapitalister och finansfolk i allmänhet har fått visualisera denna gemena form av samhällssystem.

Adam Smith betraktas allmänt som kapitalismens stamfader och den fria marknadens första och kanske största försvarare. Redan för 300 år sedan insåg Smith att inget samhälle och inget system kan bli bättre än dess invånare och enskilda beståndsdelar. Att en fri marknad leder till ökat välstånd var en självklarhet som Smith ihärdigt försvarade. Han var dock lika tydlig med att en fri marknad inte kan fungera utan individens förnuftiga tänkande och moraliska ansvarstagande. Detta eftersom ekonomiska makthavare inte sällan har ett egenintresse i att begränsa den fria marknaden. Smith landar därför i slutsatsen att den fria marknaden, eller ”den osynliga handen”, behöver en hjälpande hand av politiker och andra individer med hög moral och humanistiska ideal för att hålla egenintressen i schack.

Smiths tes om den fria marknadens överlägsenhet har idag vunnit gehör i stora delar av världen vilket, precis som Smith förutsåg, skapat välstånd hos det stora flertalet. Det andra benet i Smiths lära, det om förnuft och moral, haltar dock betänkligt. Ansvar för detta bär dock inte kapitalismen utan du, jag och våra folkvalda, dvs. samhällets och systemets invånare och enskilda beståndsdelar.

Låt folk jobba

Fredrik Reinfeldt tycks ha trampat på en del ömma tår när han väckte idén om att låta folk jobba längre än till 65 års ålder. Metalls nye ordförande Ander Ferbe anser Reinfeldts tankar rent upprörande då statsministern ”på ett flagrant sätt” visar sin bristande kunskap om svensk arbetsmarknad. Detta eftersom Ferbes Metallmedlemmar har slitsamma jobb och sällan ens orkar jobba till de 65. Ferbe menar heller inte att karriärs- och yrkesbyten kan få folk att stanna längre på arbetsmarknaden. Tänk dig själv en gruvarbetare som jobbat 25 år i underjorden, han kan minsann inte bara byta jobb. Inte heller vinner tankarna stöd hos Kommunal, den trötte mannen på gatan eller hos den sysslolöse ungdomen.

Statministerns förslag om möjligheten att få jobba till 75 års ålder är dock egentligen fullständigt okontroversiellt. Dels erbjuder förslaget just en möjlighet och innebär inget tvång och dels skulle det i sådant fall förenas med en rad reformer för att möjliggöra ett längre yrkesliv. Och att tvinga ljusskygga gruvarbetare eller andra trötta metallare till ytterligare 10 års slit handlar det givetvis heller inte om.

När medellivslängden kryper upp mot 100 strecket och pensionskuverten tunnas ut för var år krävs nytänk, utanför befintliga ramar. Att sätta hinder för pigga och klartänkta 65 åringar är inget annat än åldersdiskriminering, så låt folk jobba om de nu vill, kan och orkar.

Dags att hyvla till den svenska schweizerosten

I veckan lade Företagsskattekommittén sitt förslag till riskkapitalavdrag. Ett tämligen urvattnat sådant utan någon verklig skattelättnad utan endast en futtig och tillfällig kredit. Efter att all hänsyn tagits till potentiella skatteläckage var denna produkt tydligen det bästa som kunde erbjudas.

Rikligt med vatten har flutit under broarna sedan Sverige senast upplevde en sann skattereform under tidigt 90 tal. Sedan dess har skattesystemet attackerats hårt av välvilliga regeringar genom mer eller mindre genomtänkta angrepp. Det är nämligen genom ackurata ingrepp i skattelagstiftningen som politik effektivast bedrivs. Sedan alliansregeringen tillträdde har vattnet flutit ovanligt fort under broarna. I grunden sunda ingrepp likt rot, rut, jobbskatteavdrag, differentierade arbetsgivaravgifter och momssänkningar har präglat mandatperioderna. Samtliga reformer har gjort Sverige gott och konkurrenskraftigare men har samtidigt utgjort ingrepp i ett redan perforerat skattesystem.

Genom kirurgiska ingrepp söker politiker nå sina noga utvalda fokusgrupper, detta till minsta möjliga kostnad och risk för opinionstapp. Saknas gör dock långsiktigheten och visionerna. Vad Sverige behöver är ett förutsebart och greppbart skattesystem med konkurrenskraftiga nivåer utan snedvridande undantag och särlagstiftningar. Detta skulle nämligen gagna oss alla, från individ till företag och skattemyndighet till statskassa. Så istället för att ständigt peta nya hål i den svenska schweizerosten borde nu återigen den stora hyveln åka fram.