Ansvarslösheten vinner mark i Europa

Angela Merkels CDU var senast i raden att förlora väljarnas stöd för en återhållsam ekonomisk politik. CDU åkte i helgen på en brakförlust i Tysklands största delstat Nordrhein Westfalen. Valets stora segrare blev istället socialdemokratiska SPD med sina rosenrosa löften om tillväxt istället för åtstramningar.

Taktiken, att diffust utmåla tillväxt som alternativ till besparingar, tycks för tillfället gångbar i Europa. I Frankrike gick för ett par veckor sedan socialisten Francois Hollande segrande ur presidentsvalkampanjen med samma budskap. Och i Sverige tycks detta så småningom också bli våra egna socialdemokraters melodi. Besparingar framställs enligt denna retorik som obehövliga då man istället kan och bör ”investera” sig ur uppkomna kriser och nedgångar.

Onekligen låter det trevligare med tillväxt än åtstramningar och till synes ger ett sådant budskap många sköna röster i de politiska valen, men vad blir konsekvenserna om löften sedan hålls? Politiker, allt som oftast av röd kulör, som lånar till mer eller mindre spekulativa projekt gör oss alla en otjänst. Skulderna byggs på och rullas framåt vilket får dem att växa likt snöbollen i nerförsbacken. Och längst ner i backen står de generationer som slutligen måste parera den ankommande bollen.

Det är med nationer som för oss medborgare, förutsatt att du inte vinner på lotto eller plötsligt får ett lukrativt bonusavtal så måste kostnaderna hållas i schakt. Detta särskilt om kontot redan är övertrasserat.

Valfrihet följer i kapitalismens spår

Få begrepp har väl under de senaste åren blivit så dragna i smutsen som begreppet kapitalism. En skadeglad vänster har glatt deklarerat dess död och alltfler uppger sig vara skeptiska eller rent av negativa till detta ekonomiska system. Opinionsyttringarna kan åses med fasa eller, om man så önskar, som kapitalismens verkliga seger.

Anammandet av det kapitalistiska systemet har nämligen fört det goda med sig att vi idag faktiskt har möjlighet att ifrågasätta, välja eller välja bort. Det rådande systemet med arbetsdelning, frihandel, relativt fri konkurrens och fri prissättning har skänkt oss ekonomiska förutsättningar. Vad vi sedan väljer att göra av dessa förutsättningar är upp till var och en. Ekonomisk fri- och trygghet är grundförutsättningen för det goda samhället. Alternativet, socialismen, är förskräckande med alla dess otaliga misslyckanden genom historien. Ekonomiskt förtryck går hand i hand med politiskt förtryck och fattigdom vilken i sig är förtryckande.

Ytterligare kritik som riktats mot kapitalismen handlar om det alltmer materiella samhälle som vi påstås leva i. Vad dessa belackare förbiser i denna kritik är att vi, tack vare vårt ekonomiska välstånd, faktiskt kan välja själva hur våra liv ska levas, en möjlighet som den fattige och förtryckte saknar helt.

Rikare trots ökade klyftor

De tilltagande inkomstklyftorna har åter blivit hett stoff på debattforum. Media ställer undersköterskan och den handelsanställda mot börs VD:n och allehanda välbetalda direktörer. Reaktionerna låter heller inte vänta på sig, vid den senaste pejlingen ansåg 80 procent i gruppen låg- och medelinkomsttagare att inkomstskillnaderna nu är för stora.

Det är antagligen få av oss som någon gång inte grymtat till framför nyheterna när det åter visat sig att någon riktig riking fått ännu mer. Konstruktivare för debatten än ett stilla grymtande framför TV:n vore dock om vi lyfte blicken och såg bortom de braskande rubrikerna, där finns nämligen rikligt med intressanta siffror att ta del av.

Dessa siffror visar förvisso att inkomstklyftorna ökat de senaste 20 åren, där den rikaste tiondelen fått en ökning med 76 procent efter skatt och justerat för inflation. Detta samtidigt som medelinkomsttagaren endast fått 30-40 procent mer och den fattigaste tiondelen ynka 7 procent. Förutom att några få av oss fått det betydligt bättre visar alltså siffrorna att vi alla fått det bättre, om än marginellt på vissa håll. Det verkliga problemet är istället att alltfler betraktar sig som fattigare. Tapio Saloni, professor i socialt arbete, förklarar detta med vår alltmer konsumtionsbaserade vardag vilken gör oss alltmer beroende av att ha vissa prylar. I en sådan konsumtionskarusell blir det allt svårare för stora grupper att hänga med.

Detta ”ha-begär” kan vi dock själva styra över vilket vi i större utsträckning också borde försöka göra. För kan vi bara tygla detta begär så kan vi trots allt glädja oss åt att vi får det allt bättre.

S då och nu

Bukettvis med rosor har delats ut till S nya ledare. Tråkmånsen Stefan Löfvén har tagit opinionen med storm, vilket lyft dennes sargade parti mot opinionsmässiga nivåer i paritet med fornstora dagars. Sammanbitet och lågmält har partiledaren profilerat sig som den eftertänksamma och pragmatiska ledaren i vars famn den nervöse kan krypa upp när det blåser.

S och Löfvéns uppsving är remarkabelt och imponerande, inte minst mot bakgrund av den politik som hittills presenterats. Dubblerade arbetsgivaravgifter för unga samt dubblerad moms för restaurangbesökare sägs ”frigöra” drygt 20 miljarder, miljarder som sedan ska ”satsas” på vidareutbildning av arbetslösa svenskar. Samtidigt ska taket i arbetslöshetsförsäkringen höjas så att ingen ska behöva gå från hus och hem. Dock, utan att precisera hur, så ska man också tillse att folk ändå tar de jobb som finns.

Den med gott minne minns säkert varför Göran Perssons S blev bortröstat för 5,5 år sedan. Obefintliga incitament att gå från arbetslöshet till arbete, en djungel av vuxenutbildningar, höga trösklar in på arbetsmarknaden och höga ersättningar till dem som inte jobbade. Så såg S politik ut då och vad det verkar så tycks det även bli framtidens melodi.

Fransk socialistseger bådar illa

Det mesta talar för socialistisk valseger i det franska presidentvalet i maj. Vadslagningsfirmor uppskattar sannolikheten till omkring 80 procent vilket skulle innebära att högerns sittande Nicolas Sarkozy skulle få träda tillbaka. Frankrike, som Europas andra största ekonomi, går inte att bortse ifrån varför vi alla har anledning att följa utvecklingen.

Valkampanjen har hittills mest präglats av slagord och valhänta löften där Sarkozy slår vilt åt höger medan motkandidaten fäktar långt ut på vänsterkanten. Kandidaterna har fram till dags datum mest lagt krutet på att säkra extremrösterna inför andra valomgången. Från vänsterhåll har utlovats det mesta åt de flesta, förutom åt de rikaste förstås. Pensionsåldern ska åter sänkas, från 62 år till tidigare gällande 60 års gräns. Mer pengar till skola, pensionärer och arbetslösa, finansierat med höjda skatter och, inofficiellt givetvis, ytterligare utlandslån. Löftescirkusen har fått de franska marknadsräntorna att skjuta i höjden då landets kreditvärdighet åter står på spel.

En vänsterrörelse som friskt lovar runt är tyvärr inget unikt för Frankrike utan utgör snarare regel. Oavsett vad man må tycka om den s.k. marknaden så är den och dess indikatorer trots allt bland de duktigare att förutskicka och uppfatta ekonomiska skeenden. Och då bådar en socialistisk valseger uppenbarligen illa.

Mindre skolk med hårdare tag

Utbildningsminister Jan Björklund har lagt mycket möda på att reformera det svenska skolväsendet. För detta har han mottagit såväl ris som ros. Betydligt mer ris än antal rosor har dock delats ut. Särskilt med ris har utdelats från den nostalgiska falang som föredrar den skola som sjösattes under det revolutionära 70 talet. En skola i vilken krav, auktoriteter och kunskapstester var bannlysta. Ett led i Björklunds omstöpning av skolpolitiken har varit de tuffare regler som gäller vid ogiltig frånvaro. Sedan årsskiftet har reglerna för utbetalning av studiebidraget skärpts. Tidigare kunde eleven ogiltigt frånvara upp till 20 procent per månad innan bidraget drogs in. Idag rapporteras ogiltig frånvaro redan efter ett par timmar vilket kan leda till uteblivet stöd. CSN, den myndighet som administrerar utbetalningarna, konstaterar att närvaron ökat med de nya reglerna. Det är förvisso tragiskt att liknande åtgärder alls ska behöva vidtas, men att tro och påstå att morötter inte behöver paras med piskor är naivt, på gränsen till korkat. Att hårdare tag ökat närvaron står nu klart, återstår att se vad Björklund ytterligare kommer att få rätt i.

Klokt av Borg att hålla i plånboken

Nu viner det åter kring öronen på finansministern. Detta sedan regeringens vårbudget kommit att sågas längs fotknölarna. Hårda ord har fällts från såväl ekonomer som oppositionella. En ickehändelse som hotar att cementera den redan höga arbetslösheten och sänka den potentiella tillväxten föreföll ha varit konsensusomdömet. Borg är dock en man med integritet och det ska vi alla vara tacksamma för.

Minns hösten 2008 då den ekonomiska termometern nått fryspunkten och då korparna kraxade som allra osaligast. Då, precis som nu, behöll dock finansministern greppet om plånboken vilket fick samma personer som idag att utbrista, för lite och för sent. De flesta utomstående bedömare, ekonomer som politiker, är idag tämligen eniga om att även deras respektive regeringar borde ha följt det svenska exemplet. Idag brottas nämligen de flesta, även tidigare mönsterelever med relativt låga statsskulder såsom Tyskland och Storbritannien, med betungande skulder. Skulder som effektivt kommer omöjliggöra nödvändiga satsningar för framtiden.

Mycket talar nu för att Borg åter får rätt och att han faktiskt bör ta det förklenande talet om sin budget som en icke händelse som en komplimang. Men för all del, låt oss vänta och se.