En fråga om moral och ansvarstagande

Att betala för sig är för de flesta här i landet en självklarhet, om det så må handla om spårvagnsbiljetten, TV-licensen eller skatten. Med samma självklarhet som vi betalar våra räkningar utgår vi ifrån att tandläkaren, polisen och skattetjänstemannen inte kräver underbordsbetalningar för sina tjänster. Få av oss ser kanske med glädje på hur 50-60 procent av våra löner försvinner till skattmasen och visst bränner licensnotan från Radiotjänst lite extra varje kvartal. Och det finns säkert de makthavare som frestats av att ta en liten dusör för en gentjänst eller extratjänst. Tämligen raka i ryggen betalar vi dock snällt och mutor tillhör än så länge ovanligheterna.

Skuldkrisen har med all tydlighet blottlagt de kejsare som gått utan kläder. De kejsare som gått allra naknast är också de vars befolkningar varit minst ovilliga att betala och i vilkas länder mutor varit allra mest frekventa. Enligt Transparency international betalades i Grekland 2009 sammanlagt 780 miljoner Euro enbart i mutor. Detta i ett land där den svarta sektorn tros uppgå till närmare 70 procent av total BNP. Grekerna saknar förtroende för staten och sina politiker precis som de synes misstro varandra. Om ingen annan betalar så vore det korkat att betala själv. Tar polisen extrabetalt så ska väl tandläkaren göra detsamma?

Ett lands välmående och ett fungerande samhälle bygger på förtroende, för statsapparat och för varandra. Förtroende i sin tur kan endast skapas genom var och ens moral och ansvarstagande.

Reinfeldt slog i glastaket

Statsminister Reinfeldt har fått sina fiskar varma sedan han uttalat påstått rasistiska meningar. Mot påståendet att Sverige skulle lida av massarbetslöshet och följdfrågan varför regeringen med anledning härav inte stimulerar mer svarade Reinfeldt att någon massarbetslöshet inte föreligger och att generella stimulanser inte är rätt medicin. Det olyckliga i sammanhanget var att han samtidigt tog ett så laddad ord som ”etnisk” i sin mun. I korrekthetens namn fick han sedan utstå massiv kritik från alla håll utom det sverigedemokratiska.

Vad statsministern ville ha sagt var att arbetslösheten framförallt är ett problem bland grupper som inte är födda i Sverige, talar främmande språk, besitter andra kulturella kompetenser, saknar naturliga nätverk etc. Grupper som av olika anledningar ännu inte etablerat sig i det svenska samhället. Då arbetslösheten är låg bland inrikesfödda i åldrarna 25-54 år ville han förtydliga att generella stimulansåtgärder vore ett ineffektivt sätt att använda skattemedel på. Insatserna ska istället sättas in där de bäst behövs och det är alltså bland annat hos gruppen av utomlands födda. Det handlar givetvis inte om att skuldbelägga eller peka ut utan om att använda skattemedel på effektivaste sätt. Det är då sorgligt att etablerade politiker sedan väljer att plocka enkla politiska poäng på detta.

Genom att sätta rasisthatten på Reinfeldt och andra som problematiserar kring integrationsfrågan sänker vi successivt glastaket i debatten vilket bara är att gratulera Jimmie Åkesson med fränder.

Ansvarslösheten vinner mark i Europa

Angela Merkels CDU var senast i raden att förlora väljarnas stöd för en återhållsam ekonomisk politik. CDU åkte i helgen på en brakförlust i Tysklands största delstat Nordrhein Westfalen. Valets stora segrare blev istället socialdemokratiska SPD med sina rosenrosa löften om tillväxt istället för åtstramningar.

Taktiken, att diffust utmåla tillväxt som alternativ till besparingar, tycks för tillfället gångbar i Europa. I Frankrike gick för ett par veckor sedan socialisten Francois Hollande segrande ur presidentsvalkampanjen med samma budskap. Och i Sverige tycks detta så småningom också bli våra egna socialdemokraters melodi. Besparingar framställs enligt denna retorik som obehövliga då man istället kan och bör ”investera” sig ur uppkomna kriser och nedgångar.

Onekligen låter det trevligare med tillväxt än åtstramningar och till synes ger ett sådant budskap många sköna röster i de politiska valen, men vad blir konsekvenserna om löften sedan hålls? Politiker, allt som oftast av röd kulör, som lånar till mer eller mindre spekulativa projekt gör oss alla en otjänst. Skulderna byggs på och rullas framåt vilket får dem att växa likt snöbollen i nerförsbacken. Och längst ner i backen står de generationer som slutligen måste parera den ankommande bollen.

Det är med nationer som för oss medborgare, förutsatt att du inte vinner på lotto eller plötsligt får ett lukrativt bonusavtal så måste kostnaderna hållas i schakt. Detta särskilt om kontot redan är övertrasserat.

Valfrihet följer i kapitalismens spår

Få begrepp har väl under de senaste åren blivit så dragna i smutsen som begreppet kapitalism. En skadeglad vänster har glatt deklarerat dess död och alltfler uppger sig vara skeptiska eller rent av negativa till detta ekonomiska system. Opinionsyttringarna kan åses med fasa eller, om man så önskar, som kapitalismens verkliga seger.

Anammandet av det kapitalistiska systemet har nämligen fört det goda med sig att vi idag faktiskt har möjlighet att ifrågasätta, välja eller välja bort. Det rådande systemet med arbetsdelning, frihandel, relativt fri konkurrens och fri prissättning har skänkt oss ekonomiska förutsättningar. Vad vi sedan väljer att göra av dessa förutsättningar är upp till var och en. Ekonomisk fri- och trygghet är grundförutsättningen för det goda samhället. Alternativet, socialismen, är förskräckande med alla dess otaliga misslyckanden genom historien. Ekonomiskt förtryck går hand i hand med politiskt förtryck och fattigdom vilken i sig är förtryckande.

Ytterligare kritik som riktats mot kapitalismen handlar om det alltmer materiella samhälle som vi påstås leva i. Vad dessa belackare förbiser i denna kritik är att vi, tack vare vårt ekonomiska välstånd, faktiskt kan välja själva hur våra liv ska levas, en möjlighet som den fattige och förtryckte saknar helt.

Rikare trots ökade klyftor

De tilltagande inkomstklyftorna har åter blivit hett stoff på debattforum. Media ställer undersköterskan och den handelsanställda mot börs VD:n och allehanda välbetalda direktörer. Reaktionerna låter heller inte vänta på sig, vid den senaste pejlingen ansåg 80 procent i gruppen låg- och medelinkomsttagare att inkomstskillnaderna nu är för stora.

Det är antagligen få av oss som någon gång inte grymtat till framför nyheterna när det åter visat sig att någon riktig riking fått ännu mer. Konstruktivare för debatten än ett stilla grymtande framför TV:n vore dock om vi lyfte blicken och såg bortom de braskande rubrikerna, där finns nämligen rikligt med intressanta siffror att ta del av.

Dessa siffror visar förvisso att inkomstklyftorna ökat de senaste 20 åren, där den rikaste tiondelen fått en ökning med 76 procent efter skatt och justerat för inflation. Detta samtidigt som medelinkomsttagaren endast fått 30-40 procent mer och den fattigaste tiondelen ynka 7 procent. Förutom att några få av oss fått det betydligt bättre visar alltså siffrorna att vi alla fått det bättre, om än marginellt på vissa håll. Det verkliga problemet är istället att alltfler betraktar sig som fattigare. Tapio Saloni, professor i socialt arbete, förklarar detta med vår alltmer konsumtionsbaserade vardag vilken gör oss alltmer beroende av att ha vissa prylar. I en sådan konsumtionskarusell blir det allt svårare för stora grupper att hänga med.

Detta ”ha-begär” kan vi dock själva styra över vilket vi i större utsträckning också borde försöka göra. För kan vi bara tygla detta begär så kan vi trots allt glädja oss åt att vi får det allt bättre.

S då och nu

Bukettvis med rosor har delats ut till S nya ledare. Tråkmånsen Stefan Löfvén har tagit opinionen med storm, vilket lyft dennes sargade parti mot opinionsmässiga nivåer i paritet med fornstora dagars. Sammanbitet och lågmält har partiledaren profilerat sig som den eftertänksamma och pragmatiska ledaren i vars famn den nervöse kan krypa upp när det blåser.

S och Löfvéns uppsving är remarkabelt och imponerande, inte minst mot bakgrund av den politik som hittills presenterats. Dubblerade arbetsgivaravgifter för unga samt dubblerad moms för restaurangbesökare sägs ”frigöra” drygt 20 miljarder, miljarder som sedan ska ”satsas” på vidareutbildning av arbetslösa svenskar. Samtidigt ska taket i arbetslöshetsförsäkringen höjas så att ingen ska behöva gå från hus och hem. Dock, utan att precisera hur, så ska man också tillse att folk ändå tar de jobb som finns.

Den med gott minne minns säkert varför Göran Perssons S blev bortröstat för 5,5 år sedan. Obefintliga incitament att gå från arbetslöshet till arbete, en djungel av vuxenutbildningar, höga trösklar in på arbetsmarknaden och höga ersättningar till dem som inte jobbade. Så såg S politik ut då och vad det verkar så tycks det även bli framtidens melodi.