Fler borde följa Obamas exempel

Fler politiker borde visa

vad som döljer sig under masken.

I den politiska vardagen är viss grad av populism allmänt accepterad och ses som närmast en självklarhet. En hel del pajer kan tillåtas fara mellan meningsmotståndarna, liksom överord rörande deras onda uppsåt och illvilja. Det hör den politiska teatern till för rollbesättningen är vad den är, liksom manuskriptet.

Allvar blir det först när de verkliga skurkarna beträder scenen. De som inte bara aspirerar på en roll i pjäsen, utan hotar riva hela teatern. Denna känsla av allvar har infunnit sig i USA i samband med presidentvalsföreställningen. De gamla rollinnehavarna, populärt benämnda ”etablissemanget”, har därför tvingats kasta sina teatermasker för att prata allvar med publiken. Det krävdes således en stollputte som Donald Trump för att få vett ur politikerna. Och det krävdes en Trump för att få president Obama att kasta sin mask och tala klarspråk kring vad som faktiskt gör skillnad. I The Economist uttrycker han sig tydligare än någonsin förr i termer av  att ”kapitalismen varit den främsta skaparen av välstånd och möjligheter som världen någonsin upplevt” samt att ”vinst och incitament är viktigt”.

Fler etablerade politiker borde likt Obama kasta sin mask och sluta rabbla inövade repliker. Det skulle applåderas av publiken och säkert freda deras teaterscen från andra aktörer liknande den där Trump.

Ärlighet varar längst

Tar en bärs och cigg,

och vips är problemen ur världen

Donald Trump hetsar i ivriga ordalag på sina anhängare i jakten efter de enkla rösterna. Rivalen Clinton spelar även hon till del på de populistiska strängarna, om än inte i samma höga tonskala. UKIPs Nigel Farage och Tories Boris Johnson såg i somras till att britterna lämnade EU, med liknande enkla lösningar och argument. Le Pen ser helst att hennes Frankrike klipper banden med EU och sin omvärld, likt hennes växande populistsyskonskara runt om i väst.

Varför inte vara ärlig, världen är komplex, livet kan vara svårt och ekonomin obarmhärtig. Detta faktum går vare sig att förhandla eller lagstifta bort. Ingen vinner långsiktigt på isolering, allra minst de isolerade. Konsekvenserna av att backa band och utveckling är förödande, vilket åtskilliga kommuniststater och länder i mellersta östern påvisat. Enda vägen fram är att ibland bita i det sura äpplet och streta på.

Teknikutveckling, frihandel och allt öppnare gränser är av godo och måste försvaras. Och dess motsatser bekämpas. Ärlighet varar längst, och det finns inga genvägar. Just därför kommer vi som står upp för denna ärlighet slutligen att vinna kampen.  

Marknaden vet bäst

En klok man vars kunskaper

behövts i dagens vinstdebatt

Redan 1776 beskrev nationalekonomen Adam Smith hur marknadens krafter också bidrar till den största kollektiva nyttan. Och principen är enkel. För att nå största möjliga vinning för egen del måste näringsidkaren nämligen erbjuda de bästa produkterna eller tjänsterna. Det är knappast bagarens människokärlek som ger oss bröd på bordet, utan istället dennes strävan efter egen vinning och största möjliga vinst.

Adam Smiths teser, presenterade i Nationernas Välstånd, må ha 240 år på nacken men är i år aktuellare än någonsin. Genom att rucka på det allra mest centrala i Smiths tes, den om strävan efter vinst, kommer regeringen att bryta ny socialistisk mark inom välfärdsproduktionen. Ty på ett principiellt plan saknas skillnader mellan välfärdens aktörer och den bagare Smith talade om 1776.

Strävan efter vinst och egen vinning tvingar fram de bästa tjänsterna och produkterna, övriga faller bort i konkurrensen. Inom givna och överenskomna ramar och lagar vet marknaden bäst, så även inom svensk välfärd år 2016.

Med ansvar för Sverige

Hur illa 80 procent än tycker om SD

måste landet styras

Halvvägs in i mandatperioden har det blivit mer än tydligt i vilket desperat behov vi är av en regering med mandat att driva igenom sin politik i parlamentet. Den nu ansvariga har svårt att ens enas inbördes, och det redan innan det stridslystna vänsterpartiet tillfrågats. Men inte ens när V fått sin vilja igenom är stödet garanterat i riksdagen.

Alliansen lär ställas inför liknande elände, om det blir största blocket . Hur man än vrider på saken lär regeringsunderlaget bli klent och inget att luta sig mot när det blåser. Givetvis är det Sveriges i särklass tredje största parti, SD, som spökar. Med kanske så många som en femtedel av väljarna bakom sig utgör partiet ett eget block, vid sidan av de övriga.

Om nu drygt 20 procent väljer att lägga sin röst på SD måste detta respekteras och hanteras. Och kommuniceras till oss väljare, långt före valet. För vi väljer våra företrädare för att styra landet, och med det följer ett ansvar att också bygga ett stabilt regeringsunderlag. Hur illa 80 procent av oss andra än må ogilla Sverigedemokraterna.

Ett högt spel för galleriorna

Blåser upp till kamp

Regeringen med stödparti fullständigt radar upp aggressiva utfall mot näringsliv och därtill associerade. Välfärdsbolag ska betala 100 procent i marginalskatt och höginkomsttagare dryga 60 procent. Kvinnor ska tvingas in i bolagens styrelser, med hot om dryga böter.

Tidigare har man sparkat på rut- och rotbranscherna, höjt arbetsgivaravgifter och velat sänka kärnkraften medelst nya skattepålagor. Linjen är tydlig och tråden är röd, regeringen blåser till kamp inför valet 2018. Oppositionen bör dock inte lockas av stridsropen. Att bräka socialism, även om det stämmer, gagnar inget syfte. Kloka borgerliga politiker bör istället ägna sin tid till att pedagogiskt förklara varför statliga ingrepp i äganderätten och höjda skatter på arbete, utbildning och företagande är skadligt för en ekonomi. För så är det, det visar både forskning och erfarenhet.

Valstrategiskt må regeringens linje vara klok, men det är ett spel för galleriorna. Och det är ett högt spel, eftersom det skadar Sverige.

Brytningstid för Löfven

Två herrar som måste repa mod

Utanförskapet tilltar snabbt i Sverige. Medan arbetslösheten bland svenskfödda krupit ned till rekordlåga nivåer har den i andra änden skjutit i höjden. Det är inte meningsfullt att diskutera arbetslösheten som ett generellt begrepp, utan att se de avgrundsdjupa skillnader som råder mellan olika grupper.

Stefan Löfven har uppmärksammat tudelningen och säkert också dragit sina slutsatser av det. Ett snabbt ökat utanförskap hotar hela samhällsbygget, genom ökad otrygghet, kriminalitet, minskad tilltro och social misär. Tyvärr har Löfven inte bundsförvanten LO med sig i den ofrånkomliga frågan om enkla jobb. En sådan reform skulle ju kunna hota LO och dess medlemmar. Att släppa fram enklare jobb, till lägre kostnader och lägre löner, är dock avgörande om utvecklingen ska kunna vändas.

Bättre matchning, specialiserade bemanningsföretag och yrkespraktik i all ära. Men när endast 12 procent av de syrier som nu kommer, 14 procent av afghanerna och fem procent av somalierna har mer än tre års eftergymnasiala studier räcker ingen matchning i världen för att få dem anställningsbara idag. Löfven måste repa mod och bryta med LO i denna fråga, annars går vi en hotfull framtid till möts.

Förvalta ditt pund

Ett brandtal för egenansvar

Debatten kring den senaste tidens bilbränder blottar svagheter i den allmänna rättsuppfattningen. Att relativisera och trivialisera brott är vi bra på, bättre än att stävja dem. Och det finns ett samband.

När röster gör gällande att samhället, mer än bilbrännarna själva, bär ansvar för förstörelsen legitimerar de handlingarna och närmast uppmuntrar till fortsatt brottslighet. Ett tyst godkännande och en underförstådd förståelse ger givetvis inte färre utan fler kriminella, som ju enligt detta synsätt endast ger uttryck för en hopplöshet som samhället försatt dem i.

Säkert lever många av bilbrännarna under segregerade förhållanden, med lägre odds att lyckas. Sådant är dock livet, ingens förutsättningar är den andres lik. Men bara för att livet är orättvist ska ingen ge upp eller tas ifrån sitt ansvar. Samhället ska slå hårt mot kriminalitet, och uppmana var och en att förvalta sitt eget pund.