En skola med öppna dörrar

Sverige ska konkurrera med kunskap och därför ska minst 50 procent av alla elever studera vidare efter gymnasiet. Det bestämde en gång Socialdemokraterna, ihärdigt påhejade av den övriga vänstern. Lars Ohly dundrade under valrörelsen om hur regeringen var på väg att smälla igen korridorer av dörrar för kunskapstörstande adepter. Udden var riktad mot den föreslagna gymnasiereformen med förslaget att vissa praktiska utbildningar inte tvingande skulle ge högskolebehörighet.

Onekligen låter det bättre med öppna än stängda dörrar och nog ligger tankarna i linje med socialdemokratins strävan att bereda väg för klassresan. Och sätter man bara ungarna tillräckligt länge med matte- och fysikböckerna så ska väl målet snart vara nått.

Tyvärr får i många fall de tvingande matte- och fysikböckerna rakt motsatt effekt. I en mycket tankeväckande debattartikel i SVD (22/1) skriver en rad experter på barnmedicin att en stor grupp elever (cirka 13-14 procent) per definition har svag teoretisk förmåga vilket innebär att de med stor sannolikhet inte kan uppnå de teoretiska kraven i skolan. Detta innebär däremot inte att de är obegåvade, dumma eller saknar förutsättningar. Möjligtvis i Socialdemokraternas teoretiska samhälle men inte i den praktiska verkligheten.

Verkligt utsorterande blir skolan när inte allas olika kompetenser tas tillvara och när våra helt olika förutsättningar inte beaktas. I en sådan skola smäller mängder av dörrar igen mycket tidigt för en stor grupp med svagare teoretisk förmåga. Följden är utslagning och enorma samhällskostnader. En skola med dörrarna öppna kännetecknas av respekt för allas våra olikheter. En sådan skola ger alla möjligheten oaktat om begåvningen är praktisk eller teoretisk.

Kampradkritik som inte ens träffar stolpen

Red alert, en rik svensk har flytt sitt skatteansvar och sina plikter gentemot det allmänna. Ack, denne genuine mysfarbror från småländska myllan har bedragit oss för sin egen ogina vinnings skull.

Den småländska snålblåsten kring möbel- och företagsikonen Ingvar Kamprad har blåst upp till stormstyrka sedan Uppdrag Granskning hårdgranskat dennes ekonomi. Schweiz, Nederländska Antillerna, Liechtenstein, Luxemburg och uteblivna skatter. Dåliga kombinationer för alla med ambition att bli folkkär i Sverige. Den möjligheten tycks nu IKEA grundaren via finurliga skatteupplägg ha bränt.

Måhända finns substans i kritiken mot Kamprad såtillvida att han farit med osanning avseende de IKEArelaterade förmögenheterna i Liechtenstein. Att ljuga ger inga stilpoäng. Poäng ger däremot de smått fantastiska entreprenöriella insatser Kamprad gjort för Sverige och vår omvärld. Ytterligare poäng ger de hundratusentals arbetstillfällen som skapats genom dennes entreprenörskap. Bonuspoäng ger de finurliga och prisvärda möbler som Kamprads imperium förser oss konsumenter med.

Smålänningen Kamprad deklarerade en gång öppet sin avsikt med flytten till Schweiz. Vare sig de svenska skattemyndigheterna eller de schweiziska har sedan haft några synpunkter på dennes beskattning. Hur han sedan inom lagens ramar valt att hantera sin privatekonomi är ingen annans än hans egen sak. Saken är istället att han gjort mer för Sverige än kanske någon annan. Därför träffar Kampradkritiken varken mål eller stolpe utan på sin höjd läktarplats.

Sänkt skatt för ökad välfärd

Nog har mantrat ”skatt efter förmåga, stöd efter behov” slagit rot i svenskens medvetande. Det är vare sig fel eller kontroversiellt, snarare tvärtom. Ett land präglat av större sociala och ekonomiska klyftor är inget harmoniskt land, istället lurar risken för ökade spänningar och kriminalitet runt hörnet. Om detta råder i det politiska Sverige en bred konsensus (även om vänsterpartierna önskar göra annat gällande). Vad som däremot skiljer partierna åt är synen på hur man bäst når det eftersträvade målet.

Höjda skatter och mer till välfärden är vänsterns enkla svar. Högst rimligt kan man tycka, den som har ska givetvis dela med sig till den sämre bemedlade. Så ser det också ut idag, i Sverige och i de flesta rikare västländer. Vad som däremot skiljer dessa länder åt är hur mycket och på vilka sätt de ”med förmåga” ska betala till det allmänna och de ”med behov”.

Sveriges omfördelningspolicy har varit och är än idag extrem internationellt sett. Såväl förvärvsinkomster som kapitalinkomster (och tidigare förmögenheter samt arv och gåvor) har beskattats stenhårt. Detta har dessvärre inte bara fått omfördelningspolitiska konsekvenser.

Oförsvarbar beskattning har på den globala kapital- och tjänstearenan fått kapital och potentiella skatteinkomster att lämna Sverige och därmed snuvats även de ”med behov”. VD för Erik Penser Bankaktiebolag, Peter Melbi, uttalar i sammanhanget att private banking för de allra förmögnaste växer i Sverige, troligen på grund av att rika svenskar som placerar sitt kapital utomlands nu flyttar tillbaka pengarna. Detta sedan den borgerliga regeringen återvaldes och att skatter som avskaffats därmed inte kommer tillbaka. Det var nämligen vad många svenskar med kapital utomlands väntat på.

Så hänger det nämligen ihop. Pengar är lättrörliga, liksom de flesta skattebaser. Med denna kunskap måste vi acceptera faktum, oproportionerligt höga skatter skickar pengar utomlands medan konkurrenskraftiga diton lockar tillbaka dem. Pengar som sedan kommer även de med störst behov till del.

En svensk tiger som haltar

När OECD:s representanter avlade sin senaste Sverigevisit ströddes idel lovord över vår robusta och välansade ekonomi. Somliga kallar Sverige en tigerekonomi och andra önskar klona finansminister Borg med tanke på dennes välgenomförda jobb. Naturligtvis bara att sträcka på sig.

Även solen har dock sina fläckar, något som inte bara OECD påpekade utan också SNS i sin senaste konjunkturrapport. Den största och allra fulaste fläcken är arbetslösheten som åter efter en kris synes bita sig fast på höga nivåer. Visst har här regeringens inkomstskattesänkningar fått fler att söka sig ut på arbetsmarknaden men de utbudsstimulerande åtgärderna är inte tillräckliga i sig.

SNS föreslår, för att komma åt det strukturella problemet med hög arbetslöshet hos framförallt unga och flyktinginvandrare, att minimilöner sänks och att arbetsgivaravgifterna sänks ytterligare (utöver de redan genomförda sänkningarna). OECD slår in på samma linje men nämner särskilt Sveriges rigida arbetsmarknad (läs LAS och MBL) som förklaring till dagens onödigt höga jämviktsarbetslöshet.

Man undrar vad en finansminister från ett moderat parti må tänka när i princip alla tunga ekonomiska bedömare gång efter annan pekar ut samma hämskor för vår ekonomi. Varför offra hundratusentals unga och invandrare och en fortsatt positiv ekonomisk utveckling på altaret för att hålla en allt klenare fackrörelse på humör? Den svenska tigern haltar något och endast Anders Borg och M-kollegor kan få den på tårna igen. Men då måste taggen ur tassen och den rigida arbetsmarknaden mjukas upp.

Ohållbara löften och spruckna drömmar

Hela västvärlden brottas med den, men få erkänner det och än färre gör något åt det. Det handlar om framtidens kanske mest påtagliga hot mot det leverne vi vant oss vid.
Under efterkrigstidens välfärdsår har vi västlänningar tillåtit oss allt större utsvävningar. Allt färre har slitit hund för sin försörjning medan alltfler har tagit livets goda för givet. De yrkesverksamma åren har blivit allt färre, till förmån för ett långt behagligt pensionärsliv och en allt längre tid i studentkorridorerna.

Beslutsfattare har med hjälp av sedelpressen och belåning kunnat utfästa allt vidlyftigare löften. Att ställa krav eller förvänta sig motprestationer ger inga röster varför kortsiktighet ter sig rationellt. Därför har de statliga åtagandena bara ökat, tyvärr dock utan att intäkterna ökat i samma mån. Urholkad köpkraft och oöverkomliga skuldberg är dessa excessers obönhörliga konsekvenser.

Att lova vitt och brett ger alltför ofta lätta röster i politiska val, något som dagens ohållbara situation är bevis för. Vi svenskar har dock åter fattat ett gott beslut och röstat fram en ansvarstagande borgerlighet. Bibehållen välfärd skapar vi nämligen inte genom löften om svällande transfereringssystem och en överdimensionerad offentlig apparat. Välfärd skapas genom allas vår flit och privata ansvarstagande.

Bor vi i ett dårhus?

Detta är en berättigad fråga sedan stormen kring de facebookinteragerande volvoarbetarna blåst upp. ”En dag kvar i veckan på detta dårhus” lät signaturen ”Inhyrd arbetare” proklamera via sin statusrad på Facebook. Detta var inte heller de enda kvädesord som yttrades om uppdragsgivaren. Till dessa kan fogas nedsättande och rent elaka omdömen om kollegorna i fabriken.

Uppdragsgivaren Volvo gjorde det mest naturliga och informerade arbetsgivaren, dvs. bemanningsföretaget som tillhandhållit arbetskraften, att de aktuella personerna inte lämpade sig för jobbet. Historien slutade dock inte där, vilket torde varit det naturliga. Istället bankar IF Metall på stridstrumman och anklagar Volvo och hela bemanningsbranschen för allehanda missgärningar. Volvo bidrar till en otryggare arbetsmarknad och tystar sina arbetare. Bemanningsföretagen används för att kringgå arbetsrätten och runda det fackliga medbestämmandet.

Om någon baktalar sin uppdragsgivare och sina kollegor, som anställd eller inhyrd, ska väl i rimlighetens namn personen inte jobba kvar. Eller? Vad IF Metall nu håller på med synes för en utomstående som en desperat strid i kampen för sin överlevnad. I mitt tycke en mycket illa vald strid.

Chávez Venezuela – socialism i modern tappning

De latinamerikanska länderna har snabbt repat sig efter finanskraschen och växer nu så det knakar. Detta med ett lysande undantag. I Hugo Chávez Venezuela råder sedan presidentens maktövertagande en egenutformad socialism, bolivarismen.

Alltmedan företag och mark nationaliseras haltar landets ekonomi allt betänkligare. 2010 beräknas BNP krympa med 2 procent efter en nedgång om 3,2 procent året innan. Presidentens praktiserade socialism, kännetecknad av kollektivism, inskränkningar i näringsfriheten, respektlöshet inför äganderätten och en starkt isolationistisk utrikeshandel, skjuter inte bara ekonomin i sank utan skickar också venezolanerna själva ur landet. Enligt bedömningar beräknades 2009 1 miljon invånare ha flytt landet sedan Chavez äntrade presidentpalatset. Majoriteten av dessa utgörs av högutbildade såsom läkare, ingenjörer, affärsmän och ekonomer, dvs. de grupper en ekonomi kanske är i allra störst behov av. Misskötseln av de exproprierade bolagen har förutom av göra dem konkursmässiga också lett till långa och återkommande elavbrott samt en konstant energibrist. Detta i ett land med en av världens förnämsta oljereservoarer.

Chávez socialistiska bygge har gett Venezuela skenande inflation, korruption, rättsosäkerhet, ökad kriminalitet och osäkra rättigheter vad gäller egendom. Venezolanen (den som ännu inte flytt landet) blir ständigt fattigare i en stagnerande ekonomi och av ständiga devalveringar. Arbetsgivare och kompetens lämnar landet och presidenten själv broderar egna lagar som i princip gör honom enväldig.

Den som kan sin historia har sett det förut. Chávez socialism är inte annorlunda, för sådan är den, ekonomiskt obrukbar, korrumperande, omänsklig och allmänt helt hopplös.