Stolta men knappast nöjda

Stolt men ingen anledning att
vara nöjd

Ingen kan blunda för de flyktingtragedier som dagligen utspelar sig i våra nära och relativa närhet. Ingen med ett hjärta av annat än sten kan heller underlåta sig att känna empati och sympati.

Att Sverige sedan länge är det land som per capita tar emot i särklass flest asylsökande är därför något vi ska vara stolta över. Sverige har dessutom som ett av världens rikaste länder en moralisk skyldighet att hjälpa. Men hur mycket många än vill och hur mycket vi än borde, så hjälper inte det när nu 58 procent vill se minskad invandring. För alltmedan skaran av skeptiker ökar och gammelpartierna kör på i gamla hjulspår tilltar apatin bland väljarna. Känslan av hjälplöshet, att inte bli lyssnad till, kombinerad med faktiskt upplevda samhällsproblem och uppfattade sådana ger en giftig cocktail som nu sprids ut i landet.

Man kan klistra hur många fula etiketter som helst på SD, rasister, fascister eller varför inte nazister, men inget av det förändrar de faktiska förhållandena. Absolut ska vi vara stolta över vår humanism, men knappast nöjda över den politik som ger 20 procents väljarstöd till svensk historias främsta missnöjesparti.

Ihålig idealism

Rosengren-stolt och nöjd sosse.

Statsministern fick äran att avsluta ungdomspartisterna i SSU:s kongress häromdagen. Det gjorde han med brösttoner och en god portion självgodhet. Löfven slog övertygat fast att jämlikhet är en förutsättning för verklig frihet samtidigt som han frågade sig hur mycket en människa egentligen kan, respektive inte kan, äga. Kongressen jublade och instämde säkert i sin statsministers klokskap.

Alltmedan statsministern jagade upp SSU-ungdomar jagade den tidigare näringsministern Björn Rosengren upp en ny bostad. Rosengrens residens mäter dryga 300 kvadratmeter hus och 1 700 kvadratmeter tomt. Gäststuga och brygga givetvis inkluderat. Som grannar i pittoreska Saltsjöbaden får han stora delar av kapitalismens grädda. På morgonpromenaderna lär Rosengren troligen bland andra springa på både aktieaktivisten Christer Gardell och Swedbanks Michael Wolf.

Det är bara att gratulera Rosengren och alla de övriga exsossar som det går bra för därute i näringslivet. Deras bidrag gör oftast även Sverige väl. Löfvens idealistiska tal om jämlikhet och spekulationer om frihet faller däremot pladask. Om det nu någonsin stått upp.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2798566-s-profil-koper-villa-for-31-miljoner

Snålheten bedrar regeringen

Glöm inte rotavdragets förtjänster,
det har regeringen gjort.

Från och med årsskiftet lär du endast få dra av 30 procent av arbetskostnaden för så kallade rottjänster. Det innebär en kraftig försämring mot nu gällande 50 procent i avdrag. Det enda hinder som skulle kunna resas på vägen är att Decemberöverenskommelsen bryts och oppositionen röstar ner den rödgröna budgeten, vilket givetvis inte kommer ske.

Än sen kanske du tänker, folk får väl åter börja betala för sig och dessutom får de ju fortfarande skatteavdrag. Med ett sådant förenklat resonemang missar man dock de viktigaste aspekterna. Branschorganisationen Företagarna beräknar att drygt 21 000 vita heltidsjobb skapats med rotavdraget. Ekobrottsmyndigheten och Ekonomistyrningsverket varnar för ökat svartarbete och Arbetsförmedlingen spår lägre sysselsättning, särskilt i landsdelar med ett redan kärvt sysselsättningsläge. Beräkningar från Sverige Byggindustrier uppskattar att upp till 8 300 jobb kommer gå förlorade.

I regeringens kalkyl räknar man hem ytterligare 3,2 miljarder i intäkter, en spottstyver i budgetsammanhang. Med ökad arbetslöshet och färre vita jobb kommer kalkylen dessutom kraftigt försämras och sannolikt hamna på minus. Snålheten bedrar regeringen, snuvar tusentals på deras jobb och åter tusentals på de sociala förmåner som följer av ett vitt jobb.

Hög prislapp för Grexit

Varoufakis sa ochi, har vi råd
med fler nej.

Många är de som förbannat sig över grekisk arrogans och respektlöshet mot sina långivare. Lika många är de som ondgör sig över dem eller bara drar illvilliga skämt om den grekiska lättjan.

Det ligger en del sanningar i både kritiken och gliringarna. Grekerna har alldeles för länge tillåtits leva upp andra europeiska skattebetalares pengar, tillåtit sig en ohållbart förmånlig välfärd, haft överseende med skattefusk och korruption samt betalat överlöner i en svällande offentlig apparat. Det är fullt legitimt att fråga sig varför finska, lettiska och irländska skattebetalare nu ska behöva betala för grekisk överkonsumtion. Och det är lika berättigat att ifrågasätta varför något land överhuvudtaget ska behöva tvingas till nedskärningar om grekerna nu kommer billigare undan. Kritiken och frågorna må vara berättigade men situationen är nu som den är och det är inte främst greken på gatan som ska klandras utan den korrupta skara politiker som lett landet dit det är idag.

Det finns likafullt långt ifrån bara solidariska skäl att kämpa för Greklands överlevnad som Euroland. En Grexit skulle sannolikt fördärva mycket av Eurosamarbetet samt tufsa till det europeiska projektet rejält. Likaså skulle dörren öppnas för en rysk entré till EU-territoriet och en viktig allierad gå förlorad i kriget mot IS. Prislappen för en Grexit skulle således bli mycket hög.

86 miljoner inte nog för Sjöstedt

Ger ingen skattepardon

Jonas Sjöstedt kammar hem årets Almedaltitel i kategorin alla goda gåvors givare. Genom återinförd förmögenhetsskatt utlovar han badresor, fotbollsläger, kollo och andra aktiviteter till de fattigaste barnen. Sjöstedt anser det rimligt att de som äger H & M och IKEA får betala barnens sommarlov. Det må så vara men i rättvisans namn ska sägas att så till stor del sker redan idag.

H & M:s Karl-Johan Persson och pappa Stefan betalade drygt 86 miljoner i inkomst- och kapitalskatt 2013. Under tioårsperioden dessförinnan betalade enbart Stefan Persson sammanlagt 5,3 miljarder i skatt. Att Ingvar Kamprad flyttat hem till Småland kan vi tacka avskaffandet av förmögenhetsskatten för, samtidigt som vi konstaterar att det var vänsterns skatteschocker som en gång drev både Kamprad och IKEA ut ur landet.

Vad Sjöstedt och hans vänsterparti missar i sin glättiga kontroverspopulism är att deras satsningar förutsätter framgångsrika företag och företagare som betalar skatt i Sverige. När vänsterrörelsen härjade som värst på 70-talet eroderade skatteunderlaget fortare än Sjöstedt skulle hinna räkna till 100 procent (skatt). Far och son Perssons 86 miljoner ger många badresor. Med smartare, snarare än brutalare, beskattning skulle miljonerna bli ännu fler liksom då även barnens kolloresor.

Det tar sig för Löfven

Gör din plikt, därefter kan
du kräva din rätt.

Moral och ansvar är känsliga begrepp i Sverige, begrepp som i princip varit vigda åt de mer borgerligt sinnade. Att det blivit så förklaras sannolikt av socialdemokratins svårigheter att hantera rågången mellan generösa bidragssystem och plikten att göra sitt yttersta.

Stefan Löfven äntrade Almedalspodiet under parollen om att göra sin plikt och först därefter kräva sin rätt. Budskapet klädde han sedan i det för dagen nymyntade begreppet utvecklingsmoral, vilket innebär att var och en ska ta ett större ansvar både för sig själv och samhället. Helt klart inkräktar han härmed på borgerligt territorium där motsvarande retorik transformerades till arbetslinjen. Och det ligger garanterat noggranna politiska kalkyler bakom Löfvens nymornade intresse för egenansvar och moral. Men så länge kalkylerandet landar i för landet och medborgaren riktiga slutsatser är väl det okej förmodar jag.

Även om det nu tar sig för Löfven måste fortfarande retoriken omsättas i konkret politik. Och här har han sannolikt vare sig sin egen vänster, sin regeringspartner eller vännerna allra längst till vänster med sig.

Altruism i all ära

Vård åt alla, men till vilket pris.

Sverige har höga humanitära ambitioner och följaktligen ett av världens mest generösa flyktingmottagande. Likaså spenderar vi kanske allra mest i världen på bistånd. Detta ska vi vara stolta över, inte minst betraktat utifrån den internationella kontext som vi befinner oss i.

Myntet av denna generositet har dock dessvärre en baksida och det är alltför sällan som vi granskar den. När Johannes Mosskin och Anders Björkman, generalsekreterare respektive vice ordförande i den ideella organisationen Läkare i världen, på SvD debatt propagerar för allas lika rätt till vård respektive tandvård beaktas exempelvis bara ena sidan av detta mynt. Skribenterna pekar på Sveriges ansvar för alla människor som vistas i landet, även de illegala, samt de förpliktelser som följer av de internationella konventioner som vi ratificerat. En förkrossande majoritet instämmer med skribenterna i fråga om vårt internationella ansvar, artikeln är sålunda inte kontroversiell. Desto mer kontroversiell hade den varit om de båda undertecknarna även lyft kostnadsaspekten.

Frågan om allas rätt till vård är viktig och måste givetvis debatteras, men då utifrån ett helhetsperspektiv som förmår att vidröra alla aspekter. Altruism i all ära, men om den kostar pengar måste detta klart framgå.

http://www.svd.se/sveriges-ansvar-att-erbjuda-migranter-vard/i/senaste/om/debatt