Medborgare och skattebetalare förtjänar bättre

Ingen slöser

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, det konstaterade en gång den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller. Det var framsynt då och blir alltmer relevant ju mer staten håvar in i skattepengar.

Många ekonomer och controllers i kommuner och landsting vänder idag på varje krona för att få sin budget att gå ihop. På sista raden kan det handla om ett par ynka miljoner som saknas men som i det lilla avgör om familjecentralen ska bli kvar eller om kulturskolan ska kunna hålla sina öppettider. Småpengar i det stora men som likväl kan drabba medborgaren lika hårt för det. En kartläggning av analys- och researchbolaget Dagens Samhälle Insikt visar samtidigt att fumlig offentlig upphandling kan innebära att så mycket som 135 miljarder förslösas, varje år. Lägg dessa miljarder till statsbudgeten och reformutrymmet hade kunnat expanderas med motsvarande belopp i jämförelse med dagens relativt futtiga 4,5 miljarder.

Gustav Möller var må hända ingen ekonom men hans uppfattning och inställning ifråga om hantering av offentliga pengar borde genomsyra hela den offentliga apparaten, som också måste präglas av ett strikt affärstänk. Medborgaren och skattebetalaren förtjänar nämligen bättre, för all den skatt den betalar.

Ödesvalet i maj

Ett av EU-valets många 

högerspöken

Kampanjandet inför maj månads EU-val har börjat varva upp. Precis som i höstens riksdagsval kommer flertalet partier måla även detta val i ödesmättade toner. Åter ställs vi inför ont mot gott, ett ultimativt val där väljarna antingen är med eller mot och där högerpopulisten är det gemensamma onda.

Det finns i och för sig många skäl att vara bekymrad idag, tilltagande nationalism och xenofobi är två. Men att möta en i mångt bekymrande situation med hot, svartmålningar och skambeläggande är fel väg. Det drar bara isär oss ännu mer. En färsk SOM-undersökning visar just på detta där allt färre betraktar sig som mittenorienterade, men alltfler endera höger eller vänster. Så istället för att måla fan på väggen, hotas och skrämmas med andra partier bör politiken söka svara på folks faktiska oro och framtidsfrågor. Novussiffror visar då att klimat och miljö är allra viktigast, följt av brottsbekämpning respektive invandring och migration. 

Ödesval må vara men för väljarna handlar det då om andra, för dem, viktigare frågor än hotande högerpopulism och nationalism. Fokusera på dem och ödesvalet lär bli mindre ödesmättat.

Mer än bara börsvärden på spel

Sätter mer än ett varumärke på spel

På några ynka bankdagar raderades drygt 70 miljarder ut i börsvärde för Swedbanks aktieägare. Faktum är att knappt någon kom undan eftersom även pensionsjättarna trillade dit. Från 19 februari till 29 mars förlorade Folksam, Alecta och AMF styvt 18 miljarder av spararnas pengar.

Det är naturligtvis sura pengar som Swedbanks ledning och styrelse slarvat bort, men frågan om Swedbanks och övriga bankers vandel och renommé handlar om så mycket mer än reda pengar. Sverige har ett högt förtroende hos internationella investerare, alldeles särskilt då vi anses tillförlitliga och oförvitliga. I Transparency Internationals senaste ranking delade Sverige tredje plats som världens minst korrupta land. En sådan fin placering inger förtroende hos investerare och drar kapital till landet. Våra storbanker utgör navet i ekonomin, då merparten av kapitalet slussas genom deras nät. Solkar de ned sig genom skumraskaffärer med rysk maffia, blodbesudlade emirer och skattefifflare så solkar de även ner varumärket Sverige.

Det är således långt fler än aktieägare, pensionssparare och kunder som har rätt att vara upprörda, utan likafullt även vi andra som bryr oss om Sveriges goda rykte.

Ofrånkomligt KD-besked

Skaka hand och prata med varann,

som folk gör mest

Situationen är ohållbar. Det går i stort inte att fatta ett politiskt beslut utan att det först måste kalibreras mot SD:s uppfattning i frågan, för då gäller det att göra tvärtom. Det blir en slags slalomåkning där otäcka sverigedemokrater utgör portarna. Detta i ett skede då Sverige mer än på länge behöver en välpreparerad störtloppspist för riksdagsbeslut.

KD:s klargörande i frågan om förhållningssättet till SD är både logiskt och rimligt. Värdekonservativa KD är det parti som står närmast SD, särskilt sedan det senare alltmer profilerat sig åt det konservativa hållet. KD står också fritt från ultimativa utfästelser och avståndstaganden vilket omöjliggör en alliansregering och som vållar huvudbry för Kristerssons moderater. Även om Busch-Thor inte tar samma stora risk som en gång Kinberg Batra gjorde eller som Kristersson skulle göra idag så är beskedet att samtala även med SD ofrånkomligt. Det går i längden inte att slalomåka förbi alla SD-portar. För det saknas folklig legitimitet samtidigt som det omöjliggör en konstruktiv egen politikutveckling. Och självklart straffar det sig, när SD växer och det egna partiet gör sig irrelevant.

Så kära riksdagspolitiker; snöra av er slalompjäxorna och trä på er störtloppsoverallerna för det finns åtskilliga reformer som brådskar.

En appell till Sveriges kommunpolitiker

Levererar besk medicin till

landets kommunalpolitiker

Att vi blir äldre och lever längre är knappast någon nyhet. Det är något i grunden positivt och ett gott betyg till Välfärdssverige. Å andra sidan medför det också gigantiska utmaningar, inte minst för kommunerna hos vilka befolkningsansvaret vilar.

Enligt Konjunkturinstitutets (KI) prognos om den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna skulle en omedelbar skattehöjning motsvarande 1,5 procent behövas enbart för att nå ett neutralt offentligt sparande med bibehållen välfärd. Därefter skulle skatten successivt behöva höjas ytterligare två procent fram till mitten av 2030-talet för att möta behoven. I KI:s mest pessimistiska scenario skulle skatten behöva vara uppåt sju procent högre 2050, allt annat lika. Vid samma tidpunkt spås försörjningsbördan, dvs. antalet individer utanför arbetsför ålder i relation till antalet i arbetsför ålder, ha ökat från dagens 0,7 till 0,8. Utmaningen är monumental och direkt förutstående. Eftersom drakoniska skattehöjningar skulle urholka vår konkurrenskraft och därför minska skatteintäkterna så krävs istället ansvarstagande och hårt prioriterande kommunpolitiker.

Politik handlar om att vilja, men än mer om att prioritera. En appell till Sveriges kommunpolitiker är därför – prioritera idag för imorgon är det för sent.

En liberal röst med integritet

En liberal röst med integritet

Profileringen tilltar inför Liberalernas kommande val av partiledare. Sedan givne favoriten och pretentenden Cecilia Malmström och den nyss avgångne ekonomipolitiske talespersonen Mats Persson avböjt kandidatur så står spelfältet öppet. Så istället för att jaga stjärnförvärven bör och måste partiet sätta söklampan på en partiledare med integritet och en liberalt borgerlig klangbotten.

Nyamko Sabuni var före sin tid. Hon såg, säkert till del på grund av sin egen bakgrund, tidigt problemen som hederskulturen för med sig och hon varnade för dem. Hon hade också, om än ibland väl drastiska, politiska förslag om hur man skulle komma åt problemen och det förtryck som kulturen innebär. Hon vidhöll och stod också emot det enorma politiska och mediala tryck som då riktades mot hennes vid tidpunkten relativt radikala uppfattningar. Denna övertygelse och integritet blev sedan också hennes politiska fall när statschef Reinfeldt tyckte hon blev väl kontroversiell, även om avhoppet formellt var frivilligt.

Med Sabuni skulle Liberalerna få en tydlig röst, för de förtryckta och mest utsatta men kanske också för många av dem som kände sig blåsta i och med Januariaffären. Nyamko Sabuni är en liberal röst med integritet, två superlativ som Liberalerna behöver lite extra allt av just nu.

Övervaka mera

Fyller sin funktion, 

även i ett liberalt samhälle

Övervakning är inget att sträva efter och knappast något liberalt honnörsord. Verkligheten har dock sprungit ifrån idealismen och dessutom finns idag betydligt mer påträngande integritetshot än övervakningskameran.

I fjol betalade Göteborg 11,1 miljoner kronor för klottersanering. Göteborgs spårvagnar registrerade 2,6 klottertillfällen per dag och årsnotan bara för att hålla stadens vagnar klotterfria summerade till 1,4 miljoner kronor. Under året krossades också glas i stan för 9,3 miljoner kronor, varav stadsdelarna fick ta 3,5 miljoner ur sina redan anorektiska budgetar. Inbrott och stölder kostade därtill staden ytterligare 7 sura miljoner, exklusive självrisker. Utöver dessa kvantifierbara kostnader kryllar staden av otrygga och brottsbetalastade platser där polisen vittnar om att kameror skulle fyllt både förebyggande och bevissäkrande funktioner. Och ur integritetshänseende är övervakningskameror kanske det vi minst har att oroa oss över idag i tider när minsta lilla like, fika på stan och weekendresa registreras på nätet.

Vandalism och tilltagande otrygghet berättigar tyvärr övervakningskameran, den är vi till och med skyldiga den otrygge och skattebetalaren. Dessutom, en grundbult i liberalismen är friheten att leva och forma sitt eget liv liksom den privata äganderätten. I försvaret av dessa rättigheter krävs idag tyvärr mera övervakning.