Moraliskt förfall som drabbat kungafamiljen

Nyfikenheten har säkert fått mången svensk att googla fram Elisabeth Ohlson Wallins senaste skapelse, den föreställande kungen framför en naken kvinna på ett bord flankerad av drottningen ivrigt bortgnuggande ett hakkors. Åtskilliga har säkert tillåtet sig att dra på smilbanden och vissa kanske till och med har avgett ett förnöjt litet skratt. Somliga kanske också instämmer i Ohlson Wallins resonemang bakom bilden, nämligen att den uttrycker en protest ”mot makten”.

Nidbilden är ännu ett inslag i den kaskad av ruttna angrepp på kungen och dennes familj. Minns de falskpräglade mynten och den sensationella boken om ”Den ofrivilliga monarken”. Må vara att världens modernaste och traditionslösaste lands befolkning inte uppskattar monarkin och att det finns relevanta invändningar mot en titel som går i arv, förbi demokrati och meritokrati. Smutskastning, nedriga personangrepp, ren mobbning och usel sensationsjournalistik borde vi dock aldrig acceptera.

Att journalister, ”gamla vänner”, diverse ”artister” eller ”skapare” söker uppmärksamhet och vill göra pengar är naturligt men att vi svenskar, vuxna människor, köper det hela är inte naturligt och än mindre acceptabelt. Mobbningsvågen mot kungahuset är tyvärr ett uttryck för ett samhälleligt moraliskt förfall som nu ytterst olyckligt drabbat en till synes ofrivillig monark.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kungabilden-ar-vuxenmobbning_7558694.svd

Det baltiska föredömet

När kreditkranarna ströps för den litauiska regeringen 2009 lämnades få alternativ över. Att gasa i den allt brantare uppförsbacken var inte möjligt då såväl eget som externt kapital saknades. Istället tvangs litauerna trä på blåkläderna och jobba sig ur krisen. Den litauiske ekonomiministern, Rimantas Zylius, medger utan omsvep att tiden av åtstramningar var tuff men kan nu samtidigt konstatera att det var mödan värt.

I och med det litauiska gnetet och de uppoffringar som gjorts har nu landet på kort tid blivit ett av de konkurrenskraftigare i Europa vilket, trots ännu rådande kris, fått exporten att blomstra och tillväxten att tillta. Litauens snabba men mödosamma återhämtning har till stor del skett på bekostnad av de allt konkurrenssvagare europagrannarna runt Medelhavet. Medan litauerna producerar alltmer till en förhållandevis låg penning har många euroländer gått i motsatt riktning med stagnerande ekonomier och ökad social oro som följd. Istället för nödvändiga reformer har flertalet av nämnda länder med Eurons styrka i ryggen belånat huset över taket. Pengarna har sedan brukats för vidlyftig konsumtion och höjda löner i en allt större offentlig sektor. Konsekvenserna blir inte tydligare än de vi ser idag.

Med detta sagt förtjänar vår baltiska granne att tjäna oss alla som ett föredöme.

Skrämmande signaler från bilsalongen i Paris

Europas största bilmässa i Paris är ett årligt återkommande jippo där bilbranschens europeiska potentater möts, samtalar och ger intervjuer. Det var i år ett dystert gäng som samlades med dalande försäljningssiffror och en kraftig överproduktion i bagaget. De akuta problemen är givetvis intimt sammanknutna med den pågående krisen men förklaras också av branschspecifika strukturella problem.

Bilindustrin är en prestigeindustri, starka lokala märken med en internationell tyngd är en fjäder i hatten för alla politiker. Därför blir nedskärningar och nedläggningar en rejäl knäck för den nationella och politiska självkänslan. Minns de infekterade och traumatiserande debatter och skeenden i samband med SAAB:s sista konvulsioner i Trollhättan. Att tiden inte står still och att globaliseringen påskyndar förvandlingstrycket i de konkurrensutsatta branscherna är en naturlag vilken vi har att acceptera och måste lära oss hantera. Så är dock inte på något sätt fallet hos de flesta ledande politiker.

Från franska industriministern hörs nu önskemål om att begränsa frihandelsavtalet med Sydkorea eftersom koreanska KIA och Hyundai allt glupskare knaprar på Peugeots marknadsandelar och lönsamhet. Tyvärr är han heller inte ensam om detta önskemål utan backas också upp av den europeiska bilindustrins intresseorganisation ACEA.

Rätt hanterade kan kriser vara av goda då resurser omallokeras dit de gör större nytta vilket stärker länders konkurrenskraft. Men då krävs också att man accepterar förvandling och omställning och aldrig låter sig hemfallas åt direkt skadliga handelshinder och ren protektionism.

Dessa tröttsamma dusörer

Senast i raden av politiska mecenater är socialdemokraternas Stefan Löfvén som i sin skuggbudget bland annat vill gå in som borgenär för nyföretagare i uppstartsfasen. Givetvis är det inte Löfvéns egna pengar som ska borga för säkerheten utan det allmännas, dvs. skattebetalarens. Härtill föreslår partiet avdragsrätt för forskning och utveckling, bättre samordning av statens riskkapitalaktörer, riskkapitalavdrag, exporthjälp åt små- och medelstora företag mm.

Det är svårt att ha något emot åtgärder som stimulerar nya företag och arbetstillfällen, sådana giv tycks vara såväl S som regeringens melodi. Vad man däremot kan, och bör, ha något emot är idén om att allt stöd först måste ta vändan via en klåfingrig statsapparat. Mer av riskvilligt kapital är nödvändigt om vi önskar fler nya företag och forskning samt utveckling krävs för fortsatt framtida konkurrenskraft. Men varför anses myndighetspersoner bäst skickade att styra resurserna? Hade istället entreprenören redan från start haft möjlighet och råd att spara så hade Löfvéns bankgaranti eller statliga riskkapitalister inte behövts, knappast heller något riskkapitalavdrag eller ens någon exporthjälp.

Systemet är inte bara korkat utan innebär också en menlös, dyr och ineffektiv apparat som kostar både skattemedel och arbetstillfällen. Politikernas allt mer tröttsamma dusörer ger måhända en och annan glad väljargrupp men knappast fler entreprenörer eller jobb.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/s-tror-pa-tillvaxt-i-smaforetagen_7526234.svd

Det krävs två för tango

Den försmädliga arbetslösheten bland unga utvecklas till en allt mer irriterande nagel i regeringens öga. Trots kraftfulla insatser i form av bland annat halverade arbetsgivaravgifter och lärlingsliknande anställningsformer biter den sig fast allt hårdare. Frågan lär bli ett av oppositionens vassaste slagträn i bataljen om regeringsmakten 2014.

Att få unga i arbete är en av Sveriges viktigaste framtidsutmaningar som kräver samförstånd och pragmatism från alla inblandade parter. I denna fråga finns dessutom goda exempel internationellt på länder som med hjälp av just samförstånd och pragmatism sänkt tröskeln mellan studier och arbete. Det mest närbelägna exemplet torde vara Tyskland med låga 8,6 procent unga i arbetslöshet. I Tyskland finns en tradition av nära samarbete mellan politik och arbetsmarknad vilket renderat i en rad kraftfulla insatser. Bland annat präglas skolsystemet av stor flexibilitet med bred acceptans för elevers olika förutsättningar och intressen. Yrkesutbildningar kombineras i regel med praktik där elev och arbetsgivare skriver ett anställningsavtalsliknande utbildningsavtal på 2 - 3,5 år vilket möjliggör en kombination av samtida studier och arbete. Följden av detta är att företag och elev naturligt knyts samman vilket förenklar övergången från studier till arbete.

De som dansar tango vet att det krävs två parter och så är det även på arbetsmarknaden. I Tyskland tycks företagen ha en mer vidsynt och framåtblickande syn på sin rekrytering. Medan vi i Sverige ropar på det offentligas stöd och subsidier inser de tyska arbetsgivarna att det handlar om deras egen framtida försörjning av arbetskraft. Visst finns det mycket de styrande politikerna kan göra men utan danspartner blir ändå aldrig någon tango.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/naringslivet-maste-ta-sig-an-unga_7514436.svd

EU-byråkratin lämnar medborgarna på perrongen

I den europeiska krisens spår rullar EU-byråkratins hjul allt snabbare. Krisåtgärd och krispaket far förbi snabbare än vinden och få, om ens byråkraterna själva, har någon möjlighet att hänga med. Gemensamt för krisåtgärderna är att de var för sig överför makten över beslutsfattandet från medlemsländerna till ett fåtal, icke folkvalda, i EU:s absoluta toppgarnityr. Processen innebär att den tidigare så omhuldade subsidiaritetsprincipen snart är ett minne blott.

Den mäktigaste byråkraten av dem alla, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, synes också var den mest lomhörde. Alltmedan missnöjet tilltar ute i unionen, med nya antieuropeiska missnöjespartier och våldsamma kravaller, vill Barroso inte bara fullborda den politiska unionen utan därtill också skapa ett finanspolitiskt dito. Barrosos vision är således att han och hans kollegor inte bara ska diktera de politiska villkoren utan också ta över beskattningsrätten över unionens medborgare. Maken till brist på lyhördhet och arrogans har sällan skådats.

Den accelererande processen mot ett federalismens Europa med allt mindre av medborgardemokrati hotar att spränga hela EU-samarbetet. I längden tröttnar nämligen resenärerna på att stå och huttra på perrongen. Till slut väljer de helt enkelt ett annat färdmedel vilket aldrig kan sluta väl för reseoperatören. Att detta nu håller på att inträffa synes inte angå de ansvariga driftsoperatörerna, något som är sorgligt eftersom EU behövs och förtjänar nöjda resenärer.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/eu-behover-ga-mot-en-federation_7502072.svd

Ingen idiots verk

Tänk om vi skulle göra en sådan film om Jesus, hur skulle det kännas? En ganska vanlig kommentar bland de muslimer som nu går man ur huse för att visa sin avsky mot den islamkritiska lågbudgetproduktionen ”Muslimernas oskuld”. Absolut ingenting skulle nog den stora majoriteten av oss kristna svara.

I de sekulariserade delarna av världen väger yttrandefriheten tyngre än religion och de allra flesta har lärt sig leva med detta. Få i dessa delar av världen känner sig längre kränkta av att få sina gudar smädade och än färre känner sig nödgade att gå i strid för dem. Med tilltagande välstånd har allt mindre tid och tankeverksamhet kommit att ägnas åt sakrala aktiviteter och religionsutövning har blivit en strikt privatsak fri från statlig inblandning. Med detta har naturligt också en större tolerans gentemot andra trosinriktningar följt. Yttrande- och religionsfriheten har skrivits in i grundlag och har inte på något sätt behövt stå i motsatsförhållande till varann. En ganska sund avvägning i skarp kontrast till den fundamentalistiska salafism som oroväckande fort tycks slå rot i många muslimska länder.

Att några kristna idioter med lika fundamentalistiska idéer fått stora delar av den muslimska världen att stå i brand är skrämmande. Men huvudproblemet är inte de enstaka idioterna utan de miljontals människor som ännu lever kvar i fattigdom, alltför ofta förtryckta i religionens namn. På detta problem finns dock lösningar och de stavas tillväxt, ökat välstånd och utbildning. Med ett jobb, mat på bordet och några akademiska poäng skulle garanterat färre gå i taket på grund av några idioters hafsverk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/muhammedfilmen-kvar-pa-internet_7502212.svd